Läste på niomånader.se att i en holländsk studie som gjordes 2002 hade man upptäckt att spermieproduktionen blev 74% bättre för de subfertila män som käkade 66 mg zink och 5 mg folsyra om dagen. Detta ska vi testa. R har ätit en helsikes massa olika kosttillskott, från och till, under de här 3 åren. Men aldrig folsyra. Studiens finfina resultat gällde i just den kombinationen, så att R nu ätit zink hur länge som helst har ju inte spelat någon roll. Vilket vi också kan konstatera... Dessutom har han bara ätit 30 mg zink om dagen. Nu ändrar vi doseringen, och så får han käka mina folsyra tabletter jag fick på recept av Cura. Så får vi se hur det går med den saken. Kan ju inte bli mycket sämre, eller hur?

Förstår inte hur sån här information har gått mig förbi? Trodde jag hade läst allt vid det här laget.

Imorgon börjar studien. Håll tummarna.

Jag är trött. Så ofantligt trött. På att alltid ha barnlösheten i huvudet. Jag orkar inte det längre. Jag vill tänka på annat. Jag vill leva. Jag vill inte befinna mig i ett vakuum längre. Det är som en bubbla, och jag vill inte vara kvar i den längre... Jag är så trött på att reagera på varenda liten bebis jag ser, barnvagnar, småbarn generellt, gravida kvinnor, barnskrik osv. För överallt finns de.

TV gör reklam för en serie om förlossningar som jag håller på att börja gråta var gång jag ser det. En ung kvinna säger att även om det gör otroligt ont, så är det helt fantastiskt när bebisen väl är ute. What else is new?? Jag vill inte höra det. Jag vill inte se det.

Undrar om det funkar att inte prata om ivf och barnlöshet med någon på ett tag. Förutom R då alltså. Ska nog säga till mina stöttepelare att jag inte vill prata om det. Jag orkar inte just nu. Men hjälper det?

Jag ska iaf berätta hur det gick i fredags på CA. Tja, det gick väl varken bra eller dåligt. Vul gick bra, och allt såg fint ut. Läkaren såg äggblåsor på tillväxt och gissade på äl nästa helg. Det var en glad överraskning. När vi sen satte oss ner och pratade, så sa han att spermaprovet hade varit väldigt dåligt det här försöket. Lät som det var sämre än vanligt, men jag vet inte. Så den där zinken som R käkat i evigheter nu gör tydligen ingen skillnad. Läkaren var så klart positiv till att vi lyckats bli gravida och tyckte ju vi skulle fortsätta försöka. Det är klart vi ska; vi har ju två betalda försök kvar. Han visade oss på skärmen hur våra embryon sett ut efter 2 och 5 dagar. Det var bra befruktning på dag 2, hela 11 stycken av 15 möjliga. På dag 2 fanns flera perfekt som kunnat återföras då. Men överraskningen var att på dag 5 så var alla de kassa. På dag 5 var det istället ett helt annat embryo som blivit perfekt. Ett embryo som på dag 2 inte alls såg bra ut. Mycket märkligt. Känns som att de 2- och 3-dagarsembryon som vi förut fått tillbaka, kanske aldrig haft en chans att fästa... Detta bekräftar bara att det är blastocystodling som är det som gäller för oss. Och det är ju CA experter på, tack o lov.

Vi köpte, som sagt, färska räkor med oss hem från Feskekörka. Vi kalasade på det och lite goda räkröror, vitt vin och bröd när vi kom hem. Sen hoppade vi i badet och struntade i världens orättvisor.

Vi bestämde att om det verkligen är äl till helgen, och mens om tre veckor, så väntar vi nog ytterligare en månad innan vi kör igång. Jag vill inte stressa fram ett försök, och vet ju att kroppen behöver lång tid att återhämta sig. Även om hcg-värdet är nere på 0 tidigare. (De tog nytt prov på CA, som jag får reda på i em.) Om mensen dröjer längre än läkaren trodde, så kanske vi kör på den mensen iaf. När den väl kommer. Men ett försök till innan sommaren blir det iaf.

Vi var ju på bio i lördags kväll. Det var en upplevelse. Inte för att det var 3D, utan för att hela raden bakom oss bestod av 15-16 åringar som pratade, skrattade, fjantade en stor del av filmen. Frågan är varför man betalar 110 kr per person för att gå på bio om man ändå inte ska se filmen?? Filmen i sig var väl ok. Den var lite obehaglig. Att det var 3D glömde man efter ett tag, och tyckte inte man upplevde det som 3D så mycket. Överreklamerat.

Igår var det Vasaloppet på TV hos oss. R gick upp tidigt och såg starten, och jag anslöt lite senare. TV'n stod på nästan hela dagen med skidor, för sen var det ju herrarnas 5-mil i VM.

Måste ju också berätta att min nära vän och granne, och bundsförvant, H, nu blivit gravid. De har också haft problem, som jag berättat om tidigare. De fick missfall för 2½ år sen och har sen dess inte lyckats igen. Nu håller de på med utredning, och när hennes mens inte hade kommit nu så tog hon ett test och plötsligt var hon gravid! Jag är så glad för deras skull, samtidigt som jag är sååå avundsjuk. Känslorna är väldigt kluvna, och det är superjobbigt. Jag är en sån idiot, som känner så här. Jag borde vara enbart glad. Vi brukar vara ute och promenera tillsammans, och nu vet jag inte om jag ens vill göra det längre. Om jag orkar träffa henne. Det är så fel att känna och tänka så. Skit, skit, skit. Men grattis.

Hade tänkt köra och simma efter jobbet i tisdags. Sen kom jag plötsligt på att det kanske inte är så lämpligt innan vi kollat med vul att allt är ok "där nere och inne". Finns kanske viss infektionsrisk? Dessutom fick jag ont i magen igen. Så jag hoppade simningen. Efter jag gjorde abort i min naiva ungdom för en sådär 18 år sen, så fick jag förhållningsregler om att inte bada, ha sex eller använda tampong de närmsta veckorna efter ingreppet. Tänkte nu att samma kanske gäller vid mf. Fast då borde å andra sidan läkaren på gynakuten nämnt det. Fast hon var ju ny och oerfaren, enl min mamma... Hmm, ja inte vet jag.

Imorgon är det iaf vul på CA. Ska bli så skönt att få kollat allt. Kanske han kan se om det är äl på gång också, så vi får en liten hint om när mensen behagar dyka upp. Men troligtvis inte. Den lever ju sitt eget lilla liv, och kommer säkert inte förrän den är riktigt säker på att jag håller på att få spel av väntandet... Typ om en månad eller två... Ska också blir skönt att få pratat med läkaren och höra hans åsikt om hur vi går vidare. Tror knappast på förändring i behandlingen, eftersom vi trots allt lyckades för första gången i världshistorien.

Jag funderar på vad det var som gjorde att vi lyckades den här gången. Var det för att jag käkade Apiforce (bidrottninggelé)? Eller för att jag käkade Fertile garden? Eller för att jag käkade torkad svinsköldkörtel? Eller för att jag käkade alla tre samtidigt? Hur ska jag göra nu? Hur lyckas vi igen? Ska jag käka alla igen? Eller inga? Vågar jag låta bli?? Eller berodde det på att vi för första gången fick ett perfekt embryo tillbaka? Eller hade vi bara tur? Ja, tänk om man visste...

Imorgon ska vi köpa färska räkor med oss hem från Götet. En flaska vitt vin ligger på kylning. Mums fillibabba! Man får ju försöka hitta fördelarna med att inte vara gravid...

Var och fikade med två vänner igår. Fick blommor av dem, som lite tröst. Blommorna var så klart lite till R också. Sötaste vännerna!

På lördag blir det bio. Fick en företagscheck av Ford i december, för att vi provkörde en bil. Så nu ska vi se Sanctum i 3D. Häftigt! Någon som sett den?

I tidningen MåBra, som jag fick av min fina vän, läste jag följande artikel:

Humor bra för befruktningen

Ett gott skratt kan öka chansen att bli gravid genom provrörsbefruktning. Det något oväntade rönet presenterades nyligen i tidskriften Fertility and Sterility. De föräldrar som genomgår provrörsbefruktning är ofta extremt stressade över situationen och ett sätt att lindra stressen är humor. I studien såg man att de kvinnor som blev underhållna av en clown direkt efter att embryot implanterats i livmodern dubbelt så ofta blev gravida jämfört med andra kvinnor. Skratt tycks alltså fungera som en naturlig antistressmekanism.

Med andra ord, så se till att få er ett gott skratt efter ET, alla ni tjejer som kämpar där ute! Jag ska minsann se till att ha en bra komedi hemma efter nästa ET!   Frågan är vad som räknas som "direkt efter"? Vi har ju dock 2 tim bilväg hem från kliniken...

Måste förresten berätta vad jag fick med posten. I torsdag fick jag en lapp i brevlådan att det fanns ett brev att hämta på posten, som var för stort för utdelning. Nyfiken i en strut, blev jag, men hade mina aningar.

I fredags efter jobb hämtade jag paketet och gissade rätt på avsändaren. Det var från min barndomsvän. Jag mailade henne (orkade inte ringa och prata) och berättade om missfallet i tisdags, och jag har inte hört ett knyst från henne. Inte ett ord. Varit så besviken på henne. Nu hade hon skickat ett litet tröstepaket med tidningarna MåBra och Allers Trädgård och ett choklad. En liten lapp medföljde där det stod att hon inte hittar några ord för att trösta, men hoppas tidningarna kan skingra tankarna lite, ett par sidor i taget. Blev jätteglad för paketet, och ska tacka henne så snart jag kan.

Det har varit ganska bra några dagar nu. Men igår kväll hann verkligheten ikapp mig lite grann, när vi hade lagt oss. Det enda jag kunde tänka på var att jag vill vara gravid igen. Jag vill ha tillbaka den där euforiska känslan jag hade. Den lyckokänslan, den känslan av overklighet att vi faktiskt äntligen lyckats. Vetskapen att det fanns något som växte i min mage, och det var hett efterlängtat. Jag vill känna det igen. NU! Jag sa det till R och tårarna föll. Han sa att det är klart vi kommer att känna så igen, men vi får vänta lite. Jag vill inte vänta längre! Vi har väntat länge nog på det här! Över tre år nu, rättare sagt.

Var inne en snabb sväng på Familjeliv igår. Läste en tråd som heter nåt i stil med "vi som fått mf, inte har barn sen tidigare och längtar mycket". Där var ett inlägg från en tjej som skrev att hon slutat med p-pillerna i januari och efter tre veckor fick de sitt "hett efterlängtade plus". Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det är ju löjligt. Jag vet, jag är skadad av den här barnlösheten. Givetvis kan man längta enormt mycket efter ett barn efter att ha försökt i tre veckor (visste hon ens om när hon hade äl??). Men jag blev bara trött av att läsa det där, och stängde ner webbläsaren.

R's kusin (som vi umgås en del med) fick förresten sitt andra barn igår kväll, en liten son. Grattis...

Tack för era tips om spa! Nu har jag bokat! Det blev Hotell Skansen i Båstad, som har ett bra mars erbjudande. Kostar 1595 kr/pers med vinprovning, 3-rätters middag, frukostbuffé och tillgång till relaxavdelningen. Det blir nog inga behandlingar. Maken bryr sig inte om det, och jag ska till Torekov Hotell om en månad med jobbet, och då får jag två behandlingar.   

Vi har varit på Hotell Gässlingen i Skanör förut, och det var så himla bra så vi kollade lite på det också. Men relaxavdelningen där är ganska liten och tråkig, och Skanör är väl sådär kul på vintern. Däremot är maten helt fantastiskt underbar där! Den godaste mat vi någonsin ätit, kan jag lova. De har just nu erbjudande på en övernattning med 5-rätters meny för bara 995 kr/pers (ingår även afternoon tea med hemgjorda underbara scones vid ankomst). Det kan jag starkt rekommendera om ni är sugna på en liten get-away.

Ikväll blir det middag hos mamma, gott gott. Helgen är fullbokad, det är skönt för en gångs skull.  

Visst är det härligt att jobba på ett företag där det råder konstant baby-boom...?? NOT!!   

Min manlige kollega fick en liten dotter för tre veckor sen. Vår VD (som jag berättat också haft problem) fick sin andra dotter natten till i tisdags. En tredje kollega berättade stolt i tisdags att hon ska bli mormor igen "i september, så det är nattagammalt". En fjärde är gravid med nr 2 och är beräknad till maj nån gång. Det är alltid något som händer på babyfronten på det här stället. För alla andra. Jag står inte ut med att lyssna på det. Var t o m så otrevlig så jag inte ens gratulerade "mormor" i tisdags. Låtsades som jag inte hörde nåt... Tralalala.   

Jag bestämde igår att vi ska åka iväg en natt och bo på spahotell, få sköna behandlingar, slappa i en mysig relaxavdelning och äta en fantastisk middag. Det är vi minsann värda. Får se om jag kan hitta nåt trevligt, som inte ligger alltför långt bort. Några tips? Helst i eller i närheten av Skåne.

Just nu känns det som att vi bara drömde att jag var gravid. Det känns så overkligt. Det var så kort tid, och det var över så fort. Vi hann bara njuta i 1½ vecka, av vetskapen. Hände det verkligen? Ja, jag tror det. Det var väl ingen dröm heller?