Jag kan härmed avslöja att livet med en nyfödd inte behöver vara rosenskimrande och helt underbart fantastiskt. Faktum är attjag inte upplevt en enda sådan dag sen sessan föddes för tre veckor sen. Det känns ju hemskt att säga det, när man längtat och väntat så länge. Känns också hemskt att säga när så många andra där ute fortfarande väntar och längtar. Sorry...

Men jag måste erkänna att det är skitjobbigt just nu. Jag mår väldigt dåligt psykiskt. Vad det beror på har jag ingen aning om, men jag har bokat tid hos en psykolog och hoppas det kan hjälpa. Jag känner mig totalt misslyckad som förälder och oerhört frustrerad. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort de senaste 3 veckorna. Varje dag.

De där mysiga stunderna med sessan, som jag läst att andra har med sina nyfödda, lyser med sin frånvaro. Kan ju bero på att hon verkar ha magknip titt som tätt, som både stör hennes sömn och amningen. Ska ta upp det med bvc sköterskan imorgon. Kanske mjölkfri kost för mig i fortsättningen? Tänk om det vore så enkelt...

R hjälpte mig av med kläderna och jag fick sätta på mig en snygg särk och giganttrosorna Arne. Sen började han fundera på om han låst bilen... Så han sprang iväg för att kolla. Hela denna tiden stod jag lutad mot den upphöjda sängen och vaggade fram och tillbaka. R kom tillbaka (givetvis hade han låst bilen) och ganska snart började det trycka på nedåt och vi kallade på barnmorskan, som visade mig hur lusstgasen funkade. Eller så visade hon det tidigare. Minns inte så noga. Efter en stund fick jag krypa upp i sängen och stod på knäna lutad mot huvudändan.

Hela tiden hade jag lustgasen i högsta hugg, R servade mig med fantastiskt gott isvatten (man blir torr i munnen av lustgasen) och masserade ryggen och det var underbart. Mellan värkarna kunde jag slappna av ganska bra och andades lugnt och stilla.

Ett litet aber i det hela var att vattnet inte hade gått ännu. Ca kl 14 var det dags för skiftbyte för personalen. Jag hörde vår barnmorska lämna över till en ny och en student. Hon pratade då om att ev ta hål på hinnorna. Hon var kvar en liten stund till och det sista på hennes skift var att hinnorna brast av sig själv med ett väldans brak och hon blev helt nedsprutad av fostervatten! Jag hade då fått vända mig till ryggläge, så hon satt ju precis i skottvägen! Det kändes verkligen som nåt brast med dunder och brak!

Den nya personalen var lika underbar som hon som slutade sitt skift. Studenten hade haft 47 förlossningar och skulle till 50 innan hennes praktik var klar. Inte helt orutinerad alltså. Hon skötte i princip allt själv, och den andra barnmorskan, handledaren, kom bara in i rummet i slutskedet. Det kändes som en evighet och att vi inte kom någonstans, men givetvis gick det framåt hela tiden. Prick kl 15.00 kom så vår lilla sessa till världen.

Självklart gjorde det skitont, men det var hanterbart. Tack och lov för pauserna mellan värkarna. Det finns en mening med dem!

Jag fick upp sessan på bröstet direkt och hon var perfekt! R fick klippa navelsträngen. Barnmorskan gav mig en injektion med nåt medel för att moderkakan skulle komma ut. Efter en stund fick jag lägga sessan till bröstet också, för att ytterligare driva på moderkakan. Både studenten och barnmorskan tryckte mig på magen emellanåt och försökte dra ut moderkakan. Jag fick värkar, men moderkakan ville inte komma ut. De bestämde sig för att sy mig så länge, eftersom jag spruckit lite. Studenten stoppade in nån slags sudd för att stoppa blodflödet från livmodern under tiden. Jag fick bedövning. Barnmorskan såg sen att min mage växte lite och jag tror hon tryckte lite på den. Då kom sudden farande ut och en attans massa blod. Jag såg ju inget av detta, bara kände att något kom ut. R såg det däremot och blev ganska förskräckt av mängden blod.

När det hade gått en timme var gränsen nådd för hur lång tid det får ta. Då sa barnmorskan att jag skulle ner till operation för att sövas och ta ut moderkakan manuellt. Hon gick för att hämta en säng att rulla ner mig i, och de skulle sätta en nål för sövningen.

Under tiden kom en läkare in, som bestämde sig för att göra ingreppet där och då. R fick ta sessan och hade henne hud mot hud på bröstet. De ökade koncentrationen på lustgasen och jag bedövades totalt och var väck. Jag var dock inte nedsövd, utan hörde rösterna runt mig hela tiden. Jag kände hur läkaren rotade runt där nere, men det gjorde inte alls ont. Det var bara obehagligt. Efter en stund hörde jag läkaren säga "så andas du" och jag andades in djupt. Jag hann tänka många gånger att "tänk om jag inte kan andas som jag ska och jag inte kommer tillbaka". "Tänk om jag inte får se vår dotter växa upp, jag vill leva,jag vill tillbaka, snälla låt mig andas rätt, ta mig tillbaka." Jag var helt övertygad om att min mamma strök mig på kinden... Det var fruktansvärt obehagligt med de tankarna och känslorna.

Men jag kom så klart tillbaka. Dock med väldigt lågt bodtryck och en rusande puls. Mina händer och fötter var totalt avdomnade och jag frös som en hund. De tippade sängen i chockläge, med huvudändan nedåtlutad. Man började sticka mig för att kunna sätta in en påse blod. Men med så lågt blodtryck, så är det inte mycket blod i armarna och de hade väldigt svårt att hitta något att sticka i. När de väl stack, så var det ingen träff. Till slut tillkallades en narkosläkare, för att se om han kunde sätta en nål. Efter lite om och men gick det till slut och jag kunde få en påse blod. Det tog väldigt lång tid, men efterhand så blev blodtrycket bättre och pulsen sjönk.

Vid 19-tiden var det någorlunda normalt och jag frös inte så längre. Domnaden hade då också försvunnit från händer och fötter. Jag var enormt trött, men annars kändes det ok. Då kom personalen in med den fantastiska matbrickan, bl a med cider att skåla i. Det var otroligt gott med en macka då. Sen vägdes och mättes sessan till 3644 g och 51 cm. R klädde henne och så blev hon fotad till lasarettets webbisar.

Ca kl 21 kom nattpersonalen, och innan jag flyttades till BB skulle jag kissa. De ville egentligen att jag skulle använda bäcken, men det ville inte jag. Jag kände mig ju ändå ok då. Så jag fick sitta en stund på sängkanten, sen hjälpte mig två sköterskor in på toa. Väl där svimmade jag... Så de körde fram sängen till toadörren och så lyckades vi på nåt sätt få upp mig i den. Blev genomsvettig helt plötsligt och de tog tempen på mig. Mycket riktigt så hade jag lite feber.

Efter den här incidenten fick jag så klart stanna en stund till på förlossningen. Men när kl var ca 23 rullades jag in på BB. Tyvärr var det fullbelagt på BB och R fick inte stanna över natten utan körde hem vid midnatt. Jag fick strikta order om att inte gå på toa själv, utan skulle ringa på personalen. Sessan kräktes fostervatten hela natten och sov sådär.

R kom in igen på morgonen och stannade hela dagen. Mitt blodvärde var fortfarande lågt, och jag var lite yr, så jag fick en påse blod till. Dagen därpå var bättre och sen på lördag fm åkte vi äntligen hem.

Nu sover sessan på mitt bröst, så vi får se hur långt jag hinner innan hon vaknar...

Kl 2 på natten till 8 feb vaknade jag och gick på toaletten. Jag kände av värkar, men inte outhärdligt. Så jag gick och la mig igen. Kl 4 vaknade jag igen, och då hade värkarna blivit kraftigare och jag kunde inte ligga kvar i sängen. Gick ut i vardagsrummet och la mig. Tog med mig R's mobil, där han hade laddat ner en app där man klockar värkarna. Nördigt kanske, men välidgt praktiskt måste jag säga. Då var det ca 8 min mellan värkarna. Vid varje värk var jag tvungen att gå upp från soffan och vaggade/rullade med höfterna. Varje värk började med en känning i ländryggen och då visste jag ju att den var på gång.

Ca kl 6 vaknade R och kom ut i vardagsrummet och undrade vad som stod på. Han la sig på andra soffan och skötte klockan när värkarna kom. Han fixade lite frukost, så vi fick mat i magen. När klockan var ca 9.30 var det 3-4 min mellan värkarna och vi ringde förlossningen. Barnmorskan frågade om jag badat eller duschat, för att dämpa värkarna. Det hade jag ju inte, så vi sa att vi skulle prova det. Sen fick  vi givetvis komma in när vi kände att vi inte kunde stanna hemma längre. Sen ringde mamma, bara för att kolla läget. Berättade så klart att värkarna startat och att vi nog snart skulle köra in till förlossningen.

Vi konstaterade dock att det inte fanns tid att fylla badkaret och sen ligga där en stund. Istället fick det bli en varm dusch, och det lindrade faktikst värkarna och var riktigt skönt. Men när jag kom ut ur duschen sa vi direkt att vi inte kunde vänta längre. Så jag klädde mig, och så samlade vi ihop våra grejor och BB-väskan och körde in till lasarettet. Tror vi kom in där ca kl 11. Det var fullt på förlossningen, och vi fick komma in på ett undersökningsrum så länge, där de satte ctg på mig. Allt var bra med bebisen. Sen kollade barnmorskan hur öppen jag var, och det var 7 cm!! Snacka om att jag blev förvånad. Trodde inte det skulle vara mer än 2 cm kanske. Var totalt inställd på att vi skulle vanka i korridoren och vänta på att allt skulle sätta igång. Vi hade ju packat ner bok till R, yatzy osv. Som förstföderska brukar man ju hålla på läääänge. Samtidigt hade jag svårt att greppa att jag skulle gå i ett helt dygn med såna värkar... Det kändes som en omöjlighet. Vilket det ju också var!

När barnmorskan upptäckte att jag var öppen 7 cm, fick hon lite bråttom att tömma ett förlossningsrum och städa där. Ca 11.45 kom vi in på förlossningsrummet.

Nu vaknade hon. Fortsättning följer...

Kikar in snabbt för att meddela att vårt underverk kom till världen i onsdags, 8 feb kl 15.00 Vi fick en liten dotter, som vägde 3644 g och var 51 cm lång. Hon är underbar!

Förlossningen gick jättebra och snabbt. Lite komplikationer med moderkakan efteråt, men det kan jag berätta mer om en annan gång.

Vi mår alla jättebra!

Nu har min vikarie ringt 3 gånger på väldigt kort tid... Hon är inte ett dugg stresstålig, och jag blir lätt orolig... Känns som det lättaste hade varit att köra dit, men det vill jag verkligen slippa. Samtidigt som det är ganska svårt att förklara vissa saker på telefon... Suck.   

Förvärkar i natt, tror jag... Jag vet ju inte hur det ska kännas, men det kändes som kraftig mensvärk. Fast man kan ju ha förvärkar ganska långt innan det är dags... Men det är ju ett steg i rätt riktning åtminstone.

Läste att det är fler förlossningar när det är fullmåne, och det är det tydligen i natt... Men det är nog lugnt för vår del.

Idag är det en vecka till bf... Shit, pommes frites! Tänk att vi verkligen kommit så här långt! Tvivlen var onekligen bergshöga för lite mer än ett år sedan!

Men idag för exakt ett år sedan, plussade vi faktiskt för allra första gången! Lyckan varade ju inte så länge den gången, utan vi fick tidigt missfall i v 5+6, och sorgen var överväldigande. Men det gav oss också hopp om att det faktiskt kunde fungera och att vi inte var helt knasiga som inte ville ge upp (vilket ju läkaren på Cura i Malmö tyckte vi skulle!). Nu är man allt lite sugen på att sticka upp magen i näsan på den läkaren!!!  

Nu har både jag och R läst boken Föda utan rädsla. Eller rättare sagt, jag har läst hela boken och R har läst kapitlet som är för stödpersonen. Han tycker jag läser lite för mycket... Man kan ju givetvis inte komma ihåg allt, men tror ändå det är bra att ha läst en del. Kommer man ihåg något, som kanske kan hjälpa, så är det ju bra. Tyckte boken var ganska bra. Finns en del tips som jag tror att jag kan komma ihåg.

Fick tag på IKEA's spjälskydd i fredags. Skulle "montera" det när jag kom hem, men blev lite konfunderad, för det satt inte särskilt bra. Började kika på nätet, mätte spjälsängen och kom fram till att spjälsängarna på IKEA förut var mindre än standard måtten. Typiskt IKEA. Numera är alla sängarna 120x60, men vår är tydligen köpt innan det ändrades, medan ju spjälskyddet är anpassat till nya måttet... Men R lyckades ändå till slut få till det riktigt bra, och att det sitter ordentligt spänt.  

Såg på Landet runt på SVT igår och såg det här klippet från danstävlingen Streetstar 2012, och Twisted feet dance academy som vann Dance school challenge. Det är så urläckert och jag ryser i hela kroppen när jag ser det! Ni måste kolla!