Igår skulle R's syster med familj varit här och vi skulle lekt med lilla J, 2 år. Men de ringde i fredags kväll och sa att J hade kräkts några gånger, så då avboka vi vår träff. Jag ska ju på spa på tisdag med jobb, och jag vill verkligen inte vara kräksjuk då... Trist att inte träffa J förstås, men det kommer ju fler tillfällen!

Idag kom svärföräldrarna på besök. Har inte träffat dem sen vårt negativa besked på ivf'en. De hade tulpaner med sig och svärmor, som annars inte alls visar känslor eller kramas, kom fram och kramade mig med tårar i ögonen. Jag fattade först inte varför vi fick blommor, men hon bad om ursäkt för att hon inte hört av sig och sa att hon tyckte det var jobbigt att prata om känslor. Då förstod jag att vi fick blommor för att pigga upp efter det misslyckade försöket, och att hon syftade på att hon skulle ringt och pratat om det. Jag har överhuvudtaget inte tänkt eller funderat över varför hon inte har ringt eller att hon skulle gjort det. R ringde ju och berättade för svärfar att det inte gick vägen, sen har jag inte tänkt mer på det. Varför skulle vi prata mer om det? Men hon sa att hon flera gånger hade lyft luren och skulle ringa, men lagt på den igen. Hon tyckte det var jobbigt. Hon ville verkligen prata om det nu, men jag är liksom klar med det försöket nu. Men hon hintade också om att många gånger har man kanske en stark fasad utåt, men att man egentligen mår dåligt innerst inne. Fast det kan jag verkligen inte känna igen mig i.

Vi har faktiskt lagt det bakom oss, och ser bara framåt. Det finns ingen mening med att älta vad som gått fel och hur det kunde gått istället. Det mår vi bara dåligt av. Vi måste bara se framåt, tro på att vi kommer att lyckas nån gång och att vi gör allt som står i vår makt för att få ett barn. Vi har fortfarande två försök kvar, vilket är fler än vi gjort. (Vi har förvisso gjort två försök, men första räknades ju inte pga ingen ET.) Det är nog mer ovanligt att man faktiskt lyckas på första försöket. Vi har bearbetat vårt misslyckade försök och pratat om det mycket. Så nu är vi bara positiva och tänker glada tankar och ser fram emot nästa försök i slutet av april.  

Men först ska jag på spa två gånger och sen ska vi till Prag!

Jag har fått en ny blog award, denna gång av Joanna. Tusen tack, kära du!   

Samma regler gäller som vid award nr 1, alltså:

•Kopiera ”awarden” till din blogg.
•Länka till den som gav dig ”awarden”.
•Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.
•Välj 7 andra bloggare som du skickar ”awarden” vidare till och länka dem.
•Skriv en kommentar i deras bloggar så att utmärkelsen uppmärksammas.

Så nu ska jag alltså komma på 7 nya intressanta fakta om mig själv... Hmm...

1. Jag har ett enormt kontrollbehov...

2. Jag är väldigt tävlingsinriktad och kan tävla om allt möjligt, utan att mina "motståndare" vet om det...

3. Jag har sett Dirty Dancing säkert 100 gånger och kan nästan alla repliker utantill.

4. Jag tänker på och saknar min pappa i princip varje dag (han dog i cancer -99, endast 49 år gammal)

5. Jag är emot att fira alla hjärtans dag, och att förlova och gifta sig på såna dagar som är väldigt populära (t ex alla hjärtans dag, midsommarafton, pingstafton etc).

6. Jag är värsta språkpolisen!

7. Jag bet så mycket på mina naglar och nagelband när jag var liten, att naglarna är helt förstörda och aldrig kommer att bli normala (fastjag inte biter längre)

Frågan är ju hur intressanta de här grejorna var egentligen, men det ska jag inte fördjupa mig i.

Jag skickar vidare awarden till FiaLisa, mamma-wannabe, M, emelie, Sara, tonci och Lisa. Good luck, girls!

Nu är det melodifestival! (Om jag får låna tv'n från mannen, som kollar bronsmatchen i curling herrar...)

Tips på vad man ska se och göra i Prag efterlyses och mottages tacksamt! Restauranger och kvarter och annat som man bara måste besöka när man är i Prag? Allt som man inte får missa!

Resan är alltså bokad nu! Igår bokade vi flyg med Norwegian 7-11 april, och hotell genom hotels.com. Så skönt att ha något att se fram emot! Längtar redan!

Jag vet, min intention att inte blogga på arbetstid har misslyckats... Men jag var ju bara tvungen att berätta om resan, eller hur??   

Idag kom brevet från ivf-kliniken. Jisses, med recept! Förstår dock inte varför de inte gör e-recept istället för dessa skrivna papper. Mycket smidigare för mig som patient att ha det elektroniskt istället. Ska nog lämna in recepten på apoteket snarast, så får de registrera dem elektroniskt. Har gjort så nån gång tidigare.

Vi diskuterade igår att det är så lång tid till nästa försök. Eftersom jag sa när jag ringde om att jag testat negativt, att vi vill köra igång igen så fort som möjligt. Vi pratade om hur det blir om jag kanske skulle råka få en spontan ägglossning under tiden vi väntar på att jag ska börja med Primolut nor och så blir det koko. Sen slängde jag bara ur mig att de kanske planerat in två primolut kurer för mig istället för en. Det var inte så mycket tanke bakom det, och jag trodde inte heller att det var så. Men idag när recepten kom, så visade det sig att det faktiskt var så! Kur nr 1 i mars och kur nr 2 i april, och sen behandlingsstart. Que?? Varför? Har sköterskan missförstått mig? Eller passar det bättre in i deras schema? Har de så många andra par att hjälpa, att vi får rucka lite på vår behandling? Eller hur tänker de? Förstår inte. Ska ringa imorgon och fråga varför det blev så.   Det var ju inte alls vad vi ville.

Igår var R's systerdotters dopdag. Eftersom R är fadder, så har vi bestämt att vi varje år ska uppmärksamma dopdagen. Lite svårt nu när hon är så liten förstås. Förra året fick hon bara en liten grej. På lördag kommer hon och hennes föräldrar hit, och så ska jag och R ta henne med ut och leka. Hoppas på fint väder. Föräldrarna ska se inspelade avsnitt av TV-serien 24 under tiden. Sen blir det god mat tillsammans. Så det blir vårt sätt att uppmärksamma hennes dopdag i år. Nästa år kanske vi kan börja göra lite mer på nåt sätt.

Detta mötte min blick vid frukosten i morse:

Vilken hemsk artikel! Eftersom den avslutas med att säga att en svensk större studie inte kan se samma tendenser, så är ju rubriken helt absurd! Usch usch!     

Nu är vi faktiskt åter igen inne på att lämna Sverige i sticket en långhelg. Nu pratar vi om Prag, kanske veckan efter påsk. Lite vanskligt att resa bort under påskhelgen, för man vet ju inte hur mycket som är öppet egentligen. Det är ju trots allt en stor internationell helg och det kan mycket väl vara stängt på många ställen som man vill besöka. Men vi undersöker fortfarande... Vill vill vill... Den tjeckiska ölen sägs ju vara god!  

Jag såg att någon klickat sig in på min blogg från FiaLisas blogg. Så jag gick in på FiaLisas blogg, som var ny för mig. Kul med ännu en ivf-bloggare. Men FiaLisa, jag kunde inte lämna någon kommentar till dig... På andra blogspot-bloggar kan jag välja en profil som heter Namn/webadress, men inte hos dig. Kanske någon inställning du missat? Kanske vill du inte ha kommentarer från de som inte har Google-konto eller AIM eller allt vad det heter, men jag vill ändå göra dig uppmärksam på det. Hittade inte heller någon adress jag kunde maila dig på.

Min kommentar var iaf att jag så väl känner igen mig i ditt inlägg om att inte vara en "barnmänniska". Jag älskar verkligen min sambos systerdotter och umgås gärna med henne (2 år är hon), och jag gullade verkligen med henne när hon var liten bebis. Men jag har svårt för att umgås med lite större barn. Jag vet aldrig vad jag ska säga eller prata med dem om. Fast jag förmodar att det kommer mer naturligt när man själv växer med uppgiften att ha ett eget barn. Vi har ofta barn på besök på jobbet, och jag går aldrig fram till dem och pratar och gullar med dem. Jag känner ju inte dem, bara deras förälder (som jag inte heller känner privat för den delen). Jag kan dock inte tänka mig ett liv utan barn. Skulle det visa sig att vi inte kan få barn genom ivf, så är adoption definitivt ett alternativ för oss. Det känns tryggt. Givetvis önskar jag högt och stort att jag en dag får vara gravid och uppleva hela den biten. Men det jag mest av allt önskar är ett barn. Att känna den villkorslösa kärleken till ett barn vill jag aldrig bli utan. Oavsett om det är ett biologiskt barn eller ej.

Min kommentar till FiaLisa var inte fullt så här lång, utan här svävade jag ut lite mer. Hoppas FiaLisa läser detta nu!   

Jag måste ju visa buketten jag fick i fredags! Nu tror ni kanske att R ännu en gång slagit på stort och gett mig blommor? Ack nej. Jag vann veckans bukett i vår blomsteraffär! Visst är den fantastisk? Säkert värd över 500 kr!

Nu har vi precis haft telefonsamtal med läkaren på ivf-kliniken. Tog det på högtalartelefon hemma, så både jag och R kunde vara med och höra vad hon hade att säga. Vi ville egentligen bara fråga vad som hände med alla våra ägg?? Eftersom vi fick ut så många som 22, men bara 1 blev bra nog att återföra. Tydligen var det så att 1/3 var omogna och kunde inte alls användas. Sen var det ju 7 av de återstående 15 som blev befruktade och såg hyfsade ut, alltså nästan 50% vilket hon tyckte var ett jättebra resultat. Sen att det bara blev ett av dem som delade sig finfint och gick att återföra är ju en annan femma som inte går att spekulera i. Vi ska vara väldigt nöjda med resultatet tyckte läkaren. Hon var mycket positiv och när vi avslutade samtalet kände jag att jag var på väg tillbaka igen, till mitt positiva tänkande. Det är klart som f-n att vi ska lyckas! Alla odds är på vår sida! Det finns ingen anledning att vi inte kommer att lyckas! Så det så!   

Hon berättade också att en ny behandlingsplan skickades förra veckan, så jag bör ha den vilken dag som helst. Annars ska jag höra av mig. Men behandlingsstart är planerad till v 15 och ÄP v 17 (sista veckan i april). En månad senare än väntat. Hade inte koll på när dessa veckor var, när vi pratade i telefon med läkaren, så jag kunde inte fråga. Men jag förstår inte riktigt varför det blir så långt fram... Vill ju sätta igång så fort som möjligt. Kanske för att ge kroppen en chans att återhämta sig på nåt sätt? Det är väl kanske inte fel iofs, men blir så frustrerad av detta j-a väntande!!!

Middagen i lördags med A & H, var riktigt trevlig. H var inte alls gravid, utan hon ville bara be om ursäkt för att inte de bjudit hem oss på länge. Hon kände att det var deras tur, men de hade verkligen inte haft tillfälle och tid att bjuda. Dessutom jobbar hon varannan helg, och då är det inte läge för dem att bjuda hem. Ingen tid att laga mat då. Men det går bra att bli bortbjuden, som den här helgen.   

Dags att jobba lite!

Idag är ingen bra dag. Jag är fruktansvärt håglös, orkeslös och har inte lust med nåt. Jag vet inte vad som har hänt. Igår var ju en riktigt trevlig dag, som började med brunch med en barndomskompis och sen utställningar på kulturhuset. Men sen på kvällen, nån timme innan läggdags började jag känna mig allmänt sur och less på allt. Var inte alls på humör. Det hjälpte tydligen inte med en natts sömn, utan det sitter fortfarande kvar. Känns mycket märkligt. Är det posttraumatiskt syndrom månne?? En vecka efter mardrömsbeskedet, kommer reaktion nr 2, eller vaddå...??

Hur mycket jag än älskar vinter och snö, när den kommer i nov/dec, så börjar jag faktiskt bli ganska trött på det nu. Nu har det varit vinter och snö liiite väl länge här i Skåne. Känns som de stackars snödropparna och krokusarna är begravda fram till midsommar... Jag vill ha sol och vårblommor nuuuuu!!!

Undrar om det är våren som fattas mig? Är det där problemet ligger?