Härligt löparväder! Ikväll är det iForm-loppet! Synd bara att jag inte ska springa så som jag egentligen hade velat. Har ju kompromissat med R och ska ta 5 km väldigt lugnt, istället för 10 km. Men det blir nog bra ändå. Får väl skylla på knäet eller nåt, för att de andra inte ska tycka det är konstigt.

Jag brukar ju inte ägna så mycket tid och energi på att leta symptom eller att skriva om det åtminstone. Jag räknar inte heller ruvardagar, för då blir jag bara nojjig. Men jag vet ju att det är sjukt lång tid till 10 sep. Ang symptom, så känner jag mig bara dum när jag inser att vi misslyckats och jag har inbillat mig alla symptom... Men nog tycker jag att det finns ett och annat tecken den här gången... Går inte närmre in på vilka tecken det är, men ojojoj, vad jag hoppas att de stämmer... Tänk om...

Jag har inte heller velat räkna på när ett ev förlossningsdatum skulle bli, inte ens räknat på månader. Men min svägerska sa för nån vecka sen, som världens mest självklara sak att hon hade räknat på det och att det skulle bli i maj. Jag ville inte veta, men nu vet jag. Och maj är ju en perfekt månad, eller hur? Så om inte annat, så är det därför vi ska lyckas den här gången!

Lyssnar ni på RixFM? På vardagkvällar kl 18 är det Rix Top 6 med Christian Hedlund. För ett antal månader sedan la vi märke till att han nämnde något om sin indiska bakgrund. Hörde det ytterligare några gånger. Så kollade jag på deras hemsida, och mycket riktigt; han är indier, det syns långa vägar. Sen dess, när vi har radion igång vid den tiden, så säger han nog varenda kväll att han är adopterad och att han är indier, i olika sammanhang.

Jag förstår inte. Upptar det verkligen så stor del av hans liv att han måste prata om det hela tiden? Har han problem med att han är adopterad och indier? Varför gör han så? Jag har aldrig hört honom nämna detta tidigare, så det verkar nästan som han precis blivit upplyst om det. Mycket märkligt.

Har ni lagt märke till detta?

Knasigt inlägg av mig kanske, men jag retar mig på det, varje gång han säger det. Byta radiokanal kanske? Yes box, helt rätt.   

Den här helgen blev inte riktigt som vi hade tänkt! I positiv bemärkelse.

I lördags gick vi upp i tid och bakade en kaka som vi skulle ha med till mamma på kvällen, där vi skulle äta kräftor. Sen körde vi ut på soffjakt och spaning och var iväg hela dagen och blev bara mer och mer förvirrade. Utbudet av soffor och byggmöjligheter av soffor är oändligt! Helt galet! På kvällen körde vi alltså in till mamma, och började med lite tilltugg ute på altanen. Mammas vän blev lite sen, sa hon, och han skulle ha kräftorna med sig, så vi väntade lite. R fick en öl och jag tog ett glas vin. Sen ringde det på dörren. Sen såg vi alla våra vänner dyka upp runt hörnet på huset, och så var överraskningen ett faktum! Vi skulle tydligen inte alls äta kräftor med mamma och hennes vän, utan vi skulle ut och äta med våra vänner! De ville fira att vi gift oss, trots att de inte var bjudna på bröllopet! Vi trodde inte att det skulle bli nåt sånt, eftersom vi som sagt inte bjudit dem... Men tji fick vi! Vi blev väldigt spaka och skakiga båda två, men det la sig ganska snabbt. Vi fick lite skumpa och så serverade mamma kakan som vi haft med oss. Den försvann i ett nafs, så den blev tydligen godkänd. Vi tog bussen ner på stan, och så gick vi på thai restaurang och åt en fantastiskt god middag med flera olika rätter. Vi fick lite frågor under middagen som vi skulle svara på, och när jag gick på toa så var tjejerna framme och pussade på R, och när R gick på toa så var det killarnas tur att pussa mig på kinden. De klingade i glaset och vi fick ställa oss på stolarna och pussas, och det utbröt jubel och applåder i hela restaurangen! Hihi!! Sen gick vi vidare till en pub och tog en öl, och sen började alla med barnvakter hemma att droppa av. Vi och våra nästan grannar H & A, som också är barnlösa och som jag tidigare nämnt, gick vidare för att dansa lite, eftersom jag var sugen på det. Men det blev inte så långvarigt, för vi var ganska slut. Vi tog tåget hem tillsammans och stupade i säng halv tre. Vi had en fantastiskt kul kväll och är jätteglada för alla våra vänner!

Söndagen blev lite tung... Vi blev serverade tequila, B52, Jägermeister och öl på restaurangen. Jag avstod någon snaps, men tog några. Ville inte skapa misstankar, eftersom bara ett par av vännerna känner till vår situation (men de vet inte att jag ruvar just nu).

Förmodligen finns det några av er bloggläsare som skriker rakt ut i ren förtvivlan nu, eftersom jag ju ruvar och samtidigt dricker alkohol. Men både jag och R är helt övertygade om att det inte har någon som helst betydelse. Läkaren har också sagt att det inte är några problem. Om vi ev skulle ha lyckats den här gången, så tar inte fostret näring från mamman så här tidigt ändå och lite alkohol spelar ingen roll.

Men igår var vi alltså lite sega, men lite längre fram på dagen begav vi oss iväg till trädgårdsmässa och det var skönt att komma ut lite. Kvällen spenderades på soffan och vi åt välförtjänt pizza. Mums!

Just nu lider jag med Ninna, som blev otroligt dåligt behandlad av sin klinik förra veckan. Jag tror jag satt med öppen mun när jag läste vad hon varit med om. Så får det ju bara inte gå till. Jag kände direkt en misstro mot personalen på kliniken och de verkar ju vara riktigt inkompetenta! Misstag ledde till att det inte fanns ett enda ägg att plocka, när det väl var dags och Ninna låg där på britsen med benen i vädret. Katastrof! Samtidigt som hon blev illa behandlad under förberedelserna för plockningen. En prick i registret för den kliniken kanske...??

Hur många dagar är det kvar till 10 sep?? Femton evigheter, eller???

Hade tänkt skriva lite mer om mina journaler som jag hämtade ut hos min gyn i onsdags, men glömde bort det helt. Tack Kix, för att du påminde mig!   Jag skrev att jag skulle be om journalerna här och varför.

Jag ville alltså kolla vilka prover de tagit på oss under utredningen och om TSH-värdet. Men av journalerna jag fick i min hand framgår inte några sådana prover öht. Kom på att vi ju påbörjade vår utredning på lasarettet och sen bytade till privat gyn, så lasarettet kanske har resultaten då. Får väl ringa dit och kolla.

Imorse var jag hos terapeuten. Hade nästan glömt bort att jag skulle dit. Det var lättare idag, än förra gången. Idag grät jag bara lite, och det var i princip när vi pratade om min pappa. Barnlösheten och ivf kändes som relativt säker mark idag, otroligt nog. Jag känner mig ganska trygg och lugn ang det just nu. Nu bara väntar vi på testdagen ju. Terapeuten frågade mig hur långt framåt vi vågar se. Hmm. Inte särskilt långt. 10 sep närmare bestämt. Vågar inte planera något efter det, varken som beror på graviditet eller icke-graviditet. Vi pratade fram och tillbaka om både pappa och om barnlösheten. Berättade att jag och mamma äntligen bestämt en kväll då vi ska prata om pappa. Hon ska berätta om hans sjukdomstid. Jag kommer förmodligen att vara helt förstörd den kvällen och ha stora rödgråtna ögon. Men terapeuten tycker det är superbra att vi ska ta det snacket. Jag fick en ny tid, som ligger en vecka efter mammas och mitt samtal. Det är också efter vår testdag. Så då har vi domen...

Härligt väder idag! Det var kallt i morse, bara 10 grader! Markant skillnad från tidigare morgnar. Men det var otroligt skönt ute, och härlig hög luft! Skulle bara vilja gå ut en riktigt lång promenad och njuta av solen just nu!

Ikväll blir det ost och vin, igen. Vi har kvar från den fina korgen vi fick i bröllopspresent, och det måste ätas innan det blir gammalt. Imorgon är det kräftor hos mamma, mums! Annars en lugn och skön helg!

Bra känsla idag, är på gott humör! Det blir nog en bra helg!   

Har precis lagt ett mail till min chef och föreslagit att vi ska delta i Wabbie mästerskapen 2010. Gör det ni också! Det går ut på att lämna in sina 50-öringar, som kommer att bli obrukbara från 1 okt.

Gjorde dessutom en god gärning igår och lämnade en gåva till Läkare utan gränser, till Pakistan. Det känns bra i hjärtat!

Ojojoj, vad jag värper och ruvar!!   

När jag körde från jobbet igår fm, så beordrade chefen mig i princip att inte komma tillbaka på eftermiddagen som jag hade tänkt.

-Åk hem och vila, eller kör hem till mamma och fika, sa hon.

När vi kom till kliniken hann vi knapp sitta ner innan vi blev hämtade. Som tur var gick vi i rätt riktning, bort från kontoren. En lättnadens suck från både mig och R! Läkaren kom in och pratade lite med oss, och berättade att av de 10 befruktade äggen i lördags, återstod endast två blastocyster. Ingen av dem var av toppkvalitet, så därför rekommenderade/erbjöd hon att vi förde tillbaka båda två. Anledningen till att de inte var toppen, var att de var en aning långsamma och därmed omogna. Dvs skalet på embryot var fortfarande lite tjockt och blastocysten var inte vätskefylld. Om vi inte förde tillbaka båda, så skulle den andra kastas eftersom den inte kvalificerade sig till frysen. Så vi valde att föra tillbaka båda.

Frågade om det var högre "risk" för flerbördsgraviditet i samband med blastocyster, men läkaren sa faktiskt nej. Förvirrande. Alla läkare har olika åsikter om allting.

Frågade också om loppet på tisdag, om jag kunde vara med. Hon såg ingen anledning att avstå. Men efter lite diskussion mellan mig och R, så har vi nu bestämt att kompromissa. Jag ska jogga 5 km istället för att springa 10 km. Ta det lugnt alltså.

Två minuter senare hade jag två små embryon i livmodern. Det går så fort där inne, så man fattar knappt vad som har hänt. Läkaren önskade oss lycka till, och så fick vi grav test och testdatum av sköterskan. 10 sep. Så länge måste vi vänta innan vi vet. 15 dagar till. Eeeeevigheter.

Jag släppte av R på jobbet, körde en sväng till min gyn och hämtade ut våra journaler om utredningen, köpte lite fika, och körde sen hem till mamma. Gott gott!

Hade inte planer på att stanna så länge, men vi var ute och gick en lång promenad i stormen och tiden sprang iväg. Så istället för att köra hem, så körde jag och hämtade R när han slutade jobba och så körde vi hem tillsammans.

Idag är jag tillbaka på jobbet och försöker att inte tänka på vad som finns i magen... R hade tittat på nätet och meddelade mig igår att embryot förmodligen fäster idag eller imorgon, om det nu fäster... Det värmer i hjärtat att han är så pass engagerad också. Helt naturligt egentligen, antar jag. Men det gör mig ändå glad.   

Det är verkligen en lång och nervös väntan, det här med långtidsodling. Inte visste jag att två extra dagar kunde kännas så långa!!! Massor av tankar flyger genom huvudet, både bra och dåliga. Mest är vi så klart rädda för att inga av våra embryon ska vara bra på onsdag... Tänk om alla har rusat iväg och delat sig alldeles för fort, så som tendensen har varit varenda behandling?? Då bekräftar det läkarens farhågor... Men nej, nu är det goda tankar som ska pregas in i skallen! Vi ska ha finfina embryon på onsdag!

Läste en artikel i SvD som min bloggvän Cornelia var med i. Där säger Cornelia bl a att långtidsodling medför högre "risk" för flerbördsgraviditet. Det har inte vår läkare sagt ett ord om, och jag har aldrig hört talas om det förut. Konstigt. Får nog fråga om det på onsdag. För övrigt en bra artikel och bra att barnlösheten uppmärksammas!

Igår fick vi ett mail från R's kusin och hans fru. De har en dotter på nyss fyllda 2 år. R är fadder för henne, men tyvärr träffas vi inte så ofta eftersom de bor en bra bit ifrån oss. Nu berättade de att de väntar tillökning, och eftersom det var oplanerat...

Sen läste jag inte mer. Jag klarade inte av mer. Jag gick ifrån datorn. Så var kvällen förstörd. Överreagerade kanske något, men jag hade nog hanterat det en aning bättre om de inte nämnt ordet "oplanerat". Fortsättningen på meningen var iaf, berättade R sen, att de inte visste när det var beräknad födsel. Med andra ord, så har hon dessutom noll koll på sin ägglossning och mens och vet inte ens när hon hade mens senast?? Annars är det ju hyfsat lätt att räkna ut när födseln beräknas bli. Vet att när de började försöka bli gravida med dottern, så lyckades de direkt, men hon fick missfall. Planen var att vänta lite efter det, men hon blev gravid på nästa ägglossning direkt... Hur kan vissa ha det så j-a lätt?? Vad har vi gjort för att förtjäna denna satans kamp?? Nåja, skit i det nu. Bara att gratulera till dem... (Nej, de vet inte om vår situation.)

Vi passade R's systerdotter i helgen. Hon är så underbar! Hon är drygt 2½ år och en riktig docka. Föräldrarna lämnade henne på lördag eftermiddag och hämtade henne söndag lunch. Det gick jättebra! Det var första gången vi passade henne här hemma, och som hon sov över hos oss. Men hon somnade inom en minut från det att R la henne i resesängen! Slocknade som ett ljus! Hon bjöd på många skratt under helgen, och det blev en del fotograferande. Vi passar henne gärna igen snart! Det var så härligt!

Vi fick bröllopsbilderna från fotografen i torsdags. Blev tyvärr lite besvikna... På bara ett enda kort tittar vi båda in i kameran. Hade gärna haft fler. Alla andra tittar vi bara på varandra eller på något utanför bild. Jag skrattar väldigt mycket på alla bilder. Hade lätt kunnat tona ner det lite, och bara lett istället. Vi glömde att jag skulle ha vigselringen på under fotograferingen, och hon sa inte ett ljud om det heller. Ja, lite olika saker som vi hänger upp oss på alltså. Men det är fina bilder, och visst kommer vi att beställa många av dem. Men lite synd alltså. Har mailat henne om olika priser och storlekar, upplösningar, tillval etc, men har inte fått nåt svar. Hoppades att hon skulle ha svarat idag. Vill ju beställa så fort som möjligt, så vi får hem bilderna och kan skicka iväg tackkorten.

Jag nämnde för mamma att jag anmält mig till iForm-loppet och ska springa 10 km nästa vecka. Igår sa hon att hon hade pratat med en kollega på jobbet (på gyn avd på lasarettet) som är insatt i ivf, och kollegan avrådde från att delta i loppet... Hur ska jag göra? Jag får nog fråga läkaren på kliniken på onsdag och höra vad hon säger om saken. Vill inte gärna gå hela rundan. Hade det varit 5 km, så ok. Men att gå 10 km kommer att ta evigheter och då får alla lagkamraterna vänta på mig... Och de har ingen aning om varför jag inte springer...

Smyger in för en snabbis! Kliniken ringde precis och berättade att hela 10 st ägg är befruktade!!!   Shit pommes frites! Det är nog rekord! Alltså blir det ET på onsdag em. Tjoho!! Nu jäklar är det minsann vår tur!

Man kan ju inte låta bli att tänka på att det kanske finns en chans att vi t o m får nåt till frysen den här gången, men det ska jag inte tänka för mycket på. Då blir jag bara besviken. Men det hade varit häftigt!

Fem dagars blastocyst