Haha! Mannen har precis fått hem gräsklipparen från service och premiärklipper gräset as we speak. Det är som att släppa ut en ko på grönbete!   Vad är det med män och gräsklippning?? Kul är det iaf!

Igår var en arbetskamrat (L) från en annan avdelning med oss på fikan. Vi pratade om olika hudfärg och att skilja sig från mängden. Hon berättade att hon har ett barn med en mörkhyad amerikansk man, och den här dottern är ju alltså mulatt. Dottern kom en dag hem från skolan, och frågade:

-Mamma, var har du och pappa köpt mig någonstans?

Hennes skolkamrater hade frågat henne...

L berättade också att de åkt till USA för att träffa mannens/pappans familj och släkt och då hade dottern sagt:

-Här känner jag mig hemma. Här ser alla ut som jag.

Där var det L som stack ut, och var den enda som var vit.

Jag blir lite rädd när jag hör sånt här. Jag blir rädd för hur ett adoptivbarn med mörk hy klarar sig i Sverige. Vilka tankar och funderingar de kämpar med. Blev ännu mer övertygad om att vi hellre vill adoptera från Asien än Afrika. Tror faktiskt det är lättare att vara asiat här än att vara mörkhyad.

Det är hemskt att man ska behöva tänka så där. Vad spelar det för roll vilken hudfärg man har? Jag blir så arg på sånt. Vi är ju alla människor av kött och blod.

Åh, vilken underbar påsk vi haft! Det har ju varit rena rama sommaren! Love it!   

Vi har umgåtts med familj och släkt, och spenderat en hel del tid i trädgården. Både med arbete och slappat i solsängen på altanen. Mmmm...

Igår tog jag första tabletten Primolut Nor. Nu är steg 1 taget och det är nedräkning till mens och sprutstart. Blev något förvirrad i lördags när jag upptäckte lite äl-sekret när jag var på toa. Det är förvisso 14 dgr sen mens, men jag har aldrig i hela mitt liv fått naturlig äl så tidigt. Sen har det iofs inte kommit mer äl-sekret, och äl-stickan i söndags gav inget utslag, så det var nog bara skrämselskott. Det blev ju lite konstigt att ta Primolut om jag var på väg att få äl. Men jag körde igång med tabletterna ändå, eftersom det inte kom nåt mer. Knas.

Kan en graviditet (och mf) ändra på ens cykler? Kan min kropp ha fattat, efter 23 (mer eller mindre) fertila år, att man egentligen ska ha en cykel på 28-30 dgr?? Haha! Det hade ju varit häftigt! Tänk om man alltid kunde veta när äl och mens kommer, och kunna lita på det! Så skönt det hade varit!

När jag var ute i trädgården igår, såg jag att grannen på baksidan låg ute i sin solstol. Handduk över ansiktet och tröja som täckte magen. Hon är annars den som klär av sig till bikini först av alla och ligger och pressar i solstolen. (Vi har bara ett par meter gemensam tomtgräns, och på vintern ser man ju knappt varandra.) Såg sen när hon var uppe och gick att det mycket riktigt var en stor gravid mage under den där tröjan... Ca 7 mån kanske. Suck. De gifte sig för ganska exakt ett år sen, så det är ju perfekt. Några år yngre än mig och R, kanske 30-32. Grrr... Japp, jag är bitter...

Men om några månader är jag där själv, med den stora magen i vädret! Jäklar vad stolt jag kommer att vara över min mage! Tralala!    

Jag laddade till tusen och gick och pratade med kollegan igår. Det visade sig att hon var fullt på det klara med att det inte var bra att hon inte hunnit med fakturorna på fyra arbetsdagar. Hon var just nu överhopad med arbete, och skulle prata med chefen för att komma tillrätta med det. Hon ville själv hinna med fakturorna, men det ingår ju också att hålla snyggt och rent i köket/matsalen i hennes arbetsuppgifter... Ok, men trots det kan man väl prioritera...? Det är ju ändå viktigare att betala våra leverantörer än att torka borden i köket eller sätta fjädrar i påskriset. Det var ok om även jag pratade med chefen om detta. Så det ska jag göra på tisdag. Skönt att jag tog samtalet. Känns bra.   

Igår var jag och mannen på provtagningen på lasarettet. CA hade skickat remiss till provtagning och en liten postpåse att skicka upp blodproverna till Göteborg med. (Våra prover från 2009 är för gamla nu.) Personalen på provtagningen var nog inte helt nöjda med att vi hade en remiss de inte kände igen, och att proverna skulle skickas iväg. Det blev nog ingen bra start på deras dag, kändes det som. Sköterskan som skulle ta provet tog väldigt lång tid på sig och sprang fram och tillbaka och frågade kollegor om ditt och datt om vårt specialarfall. Sen satte hon nålen i armen på mig innan jag hann reagera. Hon var inte särskilt varsam, utan tvärtom väldigt burdus och liksom bara körde in nålen. Blodprover är inte min starka sida, men här var det bara att svälja och se glad ut. Sen var det R's tur, till samma sköterska, eftersom våra prover skulle skickas i samma kuvert till Gbg. När vi gick därifrån sa R att hon tagit provet väldigt burdust. Så det var inte bara jag som tyckte det! Idag ser jag inte klok ut i armvecket. Är röd och blå och gul på ett område större än en femkrona. Har fått blåmärke av blodprov tidigare, men det har aldrig sett ut så här. J-a sköterska! Känns som hon var på fel ställe.

I tisdags gjorde jag misstaget att fråga min massör (hon kommer till jobbet och masserar, och lunchar med oss) hur läget var. Det var ingen bra dag att fråga. Hon var väldigt negativ och jag läste mellan raderna att hon och hennes man skulle separera och det var jobbigt hemma.

Jag vet att det är fel, men jag tycker det är sååå jobbigt när människor börjar prata om sin olycka när jag frågar hur läget är. Jag orkar inte höra sånt negativt snack. Det känns som jag har tillräckligt jobb med att själv försöka vara positiv och hålla andan uppe, så jag orkar inte höra på andras olycka också. Själviskt, jag vet. Men så är det. Har en kollega som alltid svarar negativt när man frågar. Så jag har faktiskt slutat fråga. Hon är aldrig nöjd med nåt. Jobbet snackar hon bara skit om. Jag orkar inte höra det. Jag förstår inte hennes tankar eller åsikter heller, så det är inte lönt att försöka.

Jag vill omge mig med positiva människor istället. Det mår jag bäst av! (Om det är inte är babylycka förstås... Japp, nu är det konstaterat; jag är definitivt knäpp.  )

Nu är det nedräkning till steg 1 på nästa behandling. På måndag tar jag första pillan Primolut för att sätta igång en blödning. Tjoho! Älskade bebis, here we come!

Önskar er alla en riktigt härlig och glad påsk! Hoppas ni får lika fint väder som det är utlovat här i Skåne!

Jag svarade "ja" på frågan i föregående inlägg och skrev "ofrivillig barnlöshet" som sjukdom.

Men vi hann inte så långt som till den frågan innan jag kände mig tvungen att berätta läget. Vi pratade om träning och regelbundenhet i det. Eller rättare sagt att jag inte kunnat träna regelbundet det senaste 1½ året pga behandlingar. Jag var inte alls tvungen att berätta om vår ivf, men det underlättade mycket. Pratade en del om det, och hon frågade hur vi tog det både psykiskt och fysiskt. Hon hade givetvis egna historier att berätta om vänner som gjort ivf, och hon själv hade inte haft helt lätt att bli gravid på 80-talet. Men det kändes bra att berätta, och hon sa inget alls om att jag skrivit det som sjukdom.

Nu till annat: jag retar mig så på en kollega som prioriterar som en vilsen höna... Vi har gått "kurs" här på jobb om hur man ska ge varandra feedback, både bra och dålig. Jag borde nog verkligen ge henne lite feedback och berätta att hennes prioriteringar gör att jag inte kan planera mitt jobb och att jag är orolig för hur hon ska kunna göra mitt jobb på semestern. Hennes prioriteringar är att fixa, städa och pynta i matsalen... Kvar ligger en hög med fakturor att kontera, som skulle betalas idag... Suck. Men det är fint och påskpyntat i matsalen.   Hmm. vilket är egentligen viktigast? Jag bara undrar.

Imorgon ska jag på hälsoundersökning hos företagsläkaren. Vi har det vart tredje år. Har fått ett formulär som jag ska besvara och ta med mig. En av frågorna gäller om jag sökt läkare, sjuksköterska etc för olika specificerade besvär de senaste 12 månaderna. Det är nej på alla dem, tack o lov. Sista frågan är "Annan sjukdom?". Följdfråga: "Vilken/vilka?". Vad svarar jag? Ska jag skriva ja, och fylla i barnlöshet? Jag vet ju att det är klassat som en sjukdom, men jag skulle ju inte klassa mig själv som sjuk. Eller så skriver jag nej, och så behöver inte de veta om våra problem.

Vad tycker ni? Hur hade ni gjort?

...bara går och går, och längtan den består...

Idag skulle min pappa fyllt 61 år... Underbara pappa, som jag saknar så. Han försvann från jorden alldeles för tidigt, bara 49 år gammal. Men jag vet att han finns där ute någonstans och håller ett vakande öga på familjen och vad vi gör.

Igår var det 12 år sen pappa dog. Förstår inte var tiden har blivit av. Det har gått så fort, och jag kan inte fatta att det är så längesen nu. Tänk att livet ändå gick vidare, utan honom. Konstigt.