Alla inlägg under april 2011

Av Miss S - 29 april 2011 08:04

Jag har varit väldigt dålig på att läsa bloggar de senaste två månaderna, och det ber jag lite om ursäkt för. Samtidigt har jag gjort det jag satte mig för att göra; nämligen att försöka stänga ute tankara på bebis. Det är svårt om man läser barnlöshetsbloggar var och varannan dag. Så jag hoppas ni förstår varför jag inte läst och kommenterat så flitigt på sistone...


När jag började med den här bloggen, la jag också upp en massa ivf-bloggar som favoriter och dessa har jag följt. Men när jag igår kollade genom dessa bloggar, blev jag väldigt medveten om att de flesta inte är ivf-bloggar längre, utan barnbloggar. Vi är inte många kvar som fortfarande är barnlösa, av de som bloggade om det i augusti 2009 när min blogg såg dagens ljus. På dessa snart två år så har de flesta lyckats bli gravida. Vilket ju är otroligt härligt och skönt, och fantastiskt att tekniken och ivf-en fungerar. Men det känns väldigt deprimerande av vara kvar fortfarande, barnlös...


Jag trodde väl aldrig att vi skulle behöva göra så här många ivf-försök, när vi började. Jag var väldigt naiv och trodde så klart att bara vi fick lite hjälp på traven så skulle vi lyckas direkt. Tji fick vi. Men det är väl det man måste tro, antar jag. Jag tänker fortfarande varje nytt försök att "den här gången lyckas vi". Någon gång kanske jag får rätt. Jag fick ju lite rätt förra gången åtminstone.


Frågan är hur länge vi orkar. Hur många försök orkar vi göra? Vi har två försök kvar på CA, och om vi måste göra båda så har vi gjort 8 behandlingar. Bara 6 återföringar förvisso, men jag har ju ändå gått genom hela hormonbehandlingen, och det tär. Jag tror inte jag orkar göra fler faktiskt. Så känns det idag. Men imorgon kan det kännas på nåt annat sätt. Jag skulle vilja sätta igång med föräldrarutbildning inför adoption till hösten, i augusti kanske. Har för mig att det inte är någon kötid i vår kommun. Om detta försöket misslyckas ska vi börja köa till en organisation till. Inte en minut för tidigt. Det skulle vi ju gjort samtidigt som vi började köa till FFIA i januari. Men men. Det kostar ju lite att köa, och det är inte fett nu när vi betalat 60.000 kr till CA...


Tanken på adoption känns ganska bra ändå. Men jag vet att jag måste bearbeta tanken på att aldrig få ett biologiskt barn, och att aldrig uppleva en graviditet, om denna karusellen slutar med adoption.


Nu när jag faktiskt vet hur det kändes under ruvningen när vi lyckades plussa förra gången, kommer jag ju att överanalysera varje tecken på den här ruvningen. Känner jag inte som jag gjorde då, så kommer jag garanterat att tappa hoppet. Jag tyckte ju t o m då att jag kände ett litet stick/hugg i magen efter återföringen, när vi körde hem. Har ju hört och läst om detta stick så mycket förut, att man kan känna när embryot fäster. Sen kommer jag ju aldrig att veta om det var det som faktiskt hände då när jag kände det, men jag inbillar ju mig det. Kommer jag inte att känna det den här gången, så blir det ju lite jobbigt. Sen är ju alla graviditeter olika så klart. Det som händer ena gången, behöver ju inte hända nästa gång...


Jisses. Varför ska det vara så j-a svårt?? Varför ska vi behöva brottas med alla dessa tankar? Varför kan inte vi ha det lika lätt som "alla andra" runt omkring oss? Grrr...   


Imorgon ska vi hem till våra vänner och grannar, H & A. Jag har nämnt deras barnproblem här förut, och att jag och H har kunnat ventilera våra tankar och känslor med varandra och det har varit så skönt. Någon vecka efter vårt missfall i februari, berättade H att hon var gravid. Helt oväntat. De skulle på läkarbesök i utredningen, och få besked på A's spermaprov. H's mens hade inte kommit. Så hon testade, och det var positivt. Kluvna känslor. Jätteglad för deras skull, men ledsen för vår. De har ju också kämpat, så de är värda detta. Men ändå. Nu, när det gått en tid, är jag bara glad för deras skull. H har iaf åkt in och ut på gynakuten sen dess, och blöder konstant. Tack o lov så mår bebben trots allt bra. Men H har blivit sjukskriven, och beordrad att ta det lugnt. De tror att hon kommer att blöda hela sin graviditet. Hon har dessutom lite ont hela tiden. Tänk att de inte ens kan få njuta av graviditeten, när de nu äntligen lyckades. Somliga ska inte ha det lätt alltså. Ska ändå bli kul att träffa dem imorgon. Det var längesen.


Trevlig valborg!

ANNONS
Av Miss S - 28 april 2011 17:25

Haha! Mannen har precis fått hem gräsklipparen från service och premiärklipper gräset as we speak. Det är som att släppa ut en ko på grönbete!   Vad är det med män och gräsklippning?? Kul är det iaf!

ANNONS
Av Miss S - 28 april 2011 08:20

Igår var en arbetskamrat (L) från en annan avdelning med oss på fikan. Vi pratade om olika hudfärg och att skilja sig från mängden. Hon berättade att hon har ett barn med en mörkhyad amerikansk man, och den här dottern är ju alltså mulatt. Dottern kom en dag hem från skolan, och frågade:

-Mamma, var har du och pappa köpt mig någonstans?

Hennes skolkamrater hade frågat henne...

L berättade också att de åkt till USA för att träffa mannens/pappans familj och släkt och då hade dottern sagt:

-Här känner jag mig hemma. Här ser alla ut som jag.

Där var det L som stack ut, och var den enda som var vit.


Jag blir lite rädd när jag hör sånt här. Jag blir rädd för hur ett adoptivbarn med mörk hy klarar sig i Sverige. Vilka tankar och funderingar de kämpar med. Blev ännu mer övertygad om att vi hellre vill adoptera från Asien än Afrika. Tror faktiskt det är lättare att vara asiat här än att vara mörkhyad.


Det är hemskt att man ska behöva tänka så där. Vad spelar det för roll vilken hudfärg man har? Jag blir så arg på sånt. Vi är ju alla människor av kött och blod.

Av Miss S - 26 april 2011 09:11

Åh, vilken underbar påsk vi haft! Det har ju varit rena rama sommaren! Love it!   


Vi har umgåtts med familj och släkt, och spenderat en hel del tid i trädgården. Både med arbete och slappat i solsängen på altanen. Mmmm...


Igår tog jag första tabletten Primolut Nor. Nu är steg 1 taget och det är nedräkning till mens och sprutstart. Blev något förvirrad i lördags när jag upptäckte lite äl-sekret när jag var på toa. Det är förvisso 14 dgr sen mens, men jag har aldrig i hela mitt liv fått naturlig äl så tidigt. Sen har det iofs inte kommit mer äl-sekret, och äl-stickan i söndags gav inget utslag, så det var nog bara skrämselskott. Det blev ju lite konstigt att ta Primolut om jag var på väg att få äl. Men jag körde igång med tabletterna ändå, eftersom det inte kom nåt mer. Knas.


Kan en graviditet (och mf) ändra på ens cykler? Kan min kropp ha fattat, efter 23 (mer eller mindre) fertila år, att man egentligen ska ha en cykel på 28-30 dgr?? Haha! Det hade ju varit häftigt! Tänk om man alltid kunde veta när äl och mens kommer, och kunna lita på det! Så skönt det hade varit!


När jag var ute i trädgården igår, såg jag att grannen på baksidan låg ute i sin solstol. Handduk över ansiktet och tröja som täckte magen. Hon är annars den som klär av sig till bikini först av alla och ligger och pressar i solstolen. (Vi har bara ett par meter gemensam tomtgräns, och på vintern ser man ju knappt varandra.) Såg sen när hon var uppe och gick att det mycket riktigt var en stor gravid mage under den där tröjan... Ca 7 mån kanske. Suck. De gifte sig för ganska exakt ett år sen, så det är ju perfekt. Några år yngre än mig och R, kanske 30-32. Grrr... Japp, jag är bitter...


Men om några månader är jag där själv, med den stora magen i vädret! Jäklar vad stolt jag kommer att vara över min mage! Tralala!    

Av Miss S - 21 april 2011 08:01

Jag laddade till tusen och gick och pratade med kollegan igår. Det visade sig att hon var fullt på det klara med att det inte var bra att hon inte hunnit med fakturorna på fyra arbetsdagar. Hon var just nu överhopad med arbete, och skulle prata med chefen för att komma tillrätta med det. Hon ville själv hinna med fakturorna, men det ingår ju också att hålla snyggt och rent i köket/matsalen i hennes arbetsuppgifter... Ok, men trots det kan man väl prioritera...? Det är ju ändå viktigare att betala våra leverantörer än att torka borden i köket eller sätta fjädrar i påskriset. Det var ok om även jag pratade med chefen om detta. Så det ska jag göra på tisdag. Skönt att jag tog samtalet. Känns bra.   


Igår var jag och mannen på provtagningen på lasarettet. CA hade skickat remiss till provtagning och en liten postpåse att skicka upp blodproverna till Göteborg med. (Våra prover från 2009 är för gamla nu.) Personalen på provtagningen var nog inte helt nöjda med att vi hade en remiss de inte kände igen, och att proverna skulle skickas iväg. Det blev nog ingen bra start på deras dag, kändes det som. Sköterskan som skulle ta provet tog väldigt lång tid på sig och sprang fram och tillbaka och frågade kollegor om ditt och datt om vårt specialarfall. Sen satte hon nålen i armen på mig innan jag hann reagera. Hon var inte särskilt varsam, utan tvärtom väldigt burdus och liksom bara körde in nålen. Blodprover är inte min starka sida, men här var det bara att svälja och se glad ut. Sen var det R's tur, till samma sköterska, eftersom våra prover skulle skickas i samma kuvert till Gbg. När vi gick därifrån sa R att hon tagit provet väldigt burdust. Så det var inte bara jag som tyckte det! Idag ser jag inte klok ut i armvecket. Är röd och blå och gul på ett område större än en femkrona. Har fått blåmärke av blodprov tidigare, men det har aldrig sett ut så här. J-a sköterska! Känns som hon var på fel ställe.


I tisdags gjorde jag misstaget att fråga min massör (hon kommer till jobbet och masserar, och lunchar med oss) hur läget var. Det var ingen bra dag att fråga. Hon var väldigt negativ och jag läste mellan raderna att hon och hennes man skulle separera och det var jobbigt hemma.


Jag vet att det är fel, men jag tycker det är sååå jobbigt när människor börjar prata om sin olycka när jag frågar hur läget är. Jag orkar inte höra sånt negativt snack. Det känns som jag har tillräckligt jobb med att själv försöka vara positiv och hålla andan uppe, så jag orkar inte höra på andras olycka också. Själviskt, jag vet. Men så är det. Har en kollega som alltid svarar negativt när man frågar. Så jag har faktiskt slutat fråga. Hon är aldrig nöjd med nåt. Jobbet snackar hon bara skit om. Jag orkar inte höra det. Jag förstår inte hennes tankar eller åsikter heller, så det är inte lönt att försöka.


Jag vill omge mig med positiva människor istället. Det mår jag bäst av! (Om det är inte är babylycka förstås... Japp, nu är det konstaterat; jag är definitivt knäpp.  )


Nu är det nedräkning till steg 1 på nästa behandling. På måndag tar jag första pillan Primolut för att sätta igång en blödning. Tjoho! Älskade bebis, here we come!


Önskar er alla en riktigt härlig och glad påsk! Hoppas ni får lika fint väder som det är utlovat här i Skåne!

Av Miss S - 19 april 2011 15:37

Jag svarade "ja" på frågan i föregående inlägg och skrev "ofrivillig barnlöshet" som sjukdom.


Men vi hann inte så långt som till den frågan innan jag kände mig tvungen att berätta läget. Vi pratade om träning och regelbundenhet i det. Eller rättare sagt att jag inte kunnat träna regelbundet det senaste 1½ året pga behandlingar. Jag var inte alls tvungen att berätta om vår ivf, men det underlättade mycket. Pratade en del om det, och hon frågade hur vi tog det både psykiskt och fysiskt. Hon hade givetvis egna historier att berätta om vänner som gjort ivf, och hon själv hade inte haft helt lätt att bli gravid på 80-talet. Men det kändes bra att berätta, och hon sa inget alls om att jag skrivit det som sjukdom.


Nu till annat: jag retar mig så på en kollega som prioriterar som en vilsen höna... Vi har gått "kurs" här på jobb om hur man ska ge varandra feedback, både bra och dålig. Jag borde nog verkligen ge henne lite feedback och berätta att hennes prioriteringar gör att jag inte kan planera mitt jobb och att jag är orolig för hur hon ska kunna göra mitt jobb på semestern. Hennes prioriteringar är att fixa, städa och pynta i matsalen... Kvar ligger en hög med fakturor att kontera, som skulle betalas idag... Suck. Men det är fint och påskpyntat i matsalen.   Hmm. vilket är egentligen viktigast? Jag bara undrar.

Av Miss S - 18 april 2011 08:29

Imorgon ska jag på hälsoundersökning hos företagsläkaren. Vi har det vart tredje år. Har fått ett formulär som jag ska besvara och ta med mig. En av frågorna gäller om jag sökt läkare, sjuksköterska etc för olika specificerade besvär de senaste 12 månaderna. Det är nej på alla dem, tack o lov. Sista frågan är "Annan sjukdom?". Följdfråga: "Vilken/vilka?". Vad svarar jag? Ska jag skriva ja, och fylla i barnlöshet? Jag vet ju att det är klassat som en sjukdom, men jag skulle ju inte klassa mig själv som sjuk. Eller så skriver jag nej, och så behöver inte de veta om våra problem.


Vad tycker ni? Hur hade ni gjort?

Av Miss S - 18 april 2011 08:09

...bara går och går, och längtan den består...

Presentation


Jag är 35 år och sambo med R som är 36 år. I dec 2007 bestämde vi oss för att försöka bilda familj. Lättare sagt än gjort!

(För ett kort sammandrag av vår IVF-historia så här långt, klicka nedan!)

E-mail

miss_s1976(snabel-a)yahoo(punkt)com
Lilypie Second Birthday tickers

Vårt mirakel

25 april 2011: start Primolut Nor, 10 dgr

11 maj: start Menopur

18 maj: vul

23 maj: ÄP

28 maj: ET

8 juni: Testdag!

7 juni: testat ++++   

28 juni: vul v 7+1

12 juli: hälsosamtal på MVC, v 9+1

2 aug: inskrivning på MVC, v 12+1

3 aug: ul KUB, v 12+2

13 sep: rul, v 18+1

24 okt: MVC, första besöket sen inskrivningen, v 24+0

9 nov: MVC, v 26+2

23 nov: MVC, glukosbelastning, v 28+2

8 dec: MVC, v 30+3

21 dec: MVC, v 32+2

4 jan: MVC, v 34+2

12 jan: MVC, v 35+3 (blodprov Rh-neg)

8 feb 2012: vår dotter kom till världen!   

Historia

IVF1: nov 2009 (ingen ET)

IVF2: jan 2010

IVF3: apr/maj 2010 (ingen ET)

IVF4: maj 2010

IVF5: aug 2010

IVF6: jan 2011 (gravid, mf v 6, 5+6)

IVF7: maj 2011 (gravid)

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
<<< April 2011 >>>

Senaste inläggen

Tappra kämpare

Blogglista

Kika gärna in

Föreningen för ofrivilligt barnlösa

  

Wabbie foundation

 

 

Samlade ivf-bloggar

 

Länkar

Arkiv

Besöksstatistik

Sök i bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se