Då är du inte ensam, ett av sex par upptäcker att de inte kan uppnå en graviditet och få ett barn precis som de trodde att de skulle. De försöker om och om igen, går igenom emotionell och fysisk smärta, medicinska undersökningar och behandlingar, och perioder av hopp och hopplöshet. Vägen till ett familjeliv är skakig för många. Det är där ditt längtansfamiljevykort kommer in som ett ovärderligt budskap om hopp.

Om du har haft problem med fertiliteten, skicka oss, och andra på samma väg, din berättelse. Om du genomgick assisterad befruktning, från ovulationsinduktion, insemination till IVF eller ICSI, så kommer din berättelse (anonym eller öppen) att ge en strimma av hopp.

Om du fått barn naturligt efter behandling och/eller efter flera års försök, har du också en längtansfamilj. Om din familj kommit till genom donerade könsceller eller om du har adopterat din familj, dela gärna med dig av din historia.

Om du och din partner har beslutat att inte genomgå behandling eller andra alternativ till föräldraskap, eller om behandlingarna misslyckades och du lever ett meningsfullt liv utan barn, var vänlig skicka ditt budskap om kärlek och glädje. Det är välbehövligt.

Allt du behöver göra är att klicka på bannern nedan, instruktioner följer på fertilityeuropes hemsida. Instruktioner finns på flera språk inklusive svenska, klicka bara på ditt språk (flaggan). Sedan skapar du ett vykort och delar med dig av din berättelse. Fertilitet Europe, arrangör av kampanjen ”Längtansfamiljer” (på engelska ”Special Families Campaing”) skickar ett stort TACK till var och en av er längtansfamiljer för att ni skickar detta budskap om hopp.

Snälla, sprid också till dina vänner om din längtansfamilj. Du vet aldrig hur mycket det kan hjälpa.

Vänliga hälsningar
Barnlängtan / Fertility Europé

PS. Fertility Europe, arrangör av kampanjen ”Längtansfamiljer”, är en oberoende paraplyorganisation för europeiska organisationer, som arbetar med fertilitetsproblem och ger stöd och råd till dem som drabbats av svårigheter i att bli gravid. Fertility Europes medlemmar, de deltagande organisationer, är din lokala kontakt om du behöver information eller stöd.

Jag har mått illa ganska ordentligt sen söndag kväll. Inte så att jag har kräkts, men ändå ganska besvärande. Jag har köpt ingefärsté, rån och saltiner eftersom jag läst tips om att det kan hjälpa. Tuggat tuggummi har jag också gjort. Vilket jag väldigt sällan gör annars. Har inte märkt någon större skillnad. Men igår och idag har det känts bättre. Känns som det har lite att göra med hur mycket jag har att göra. Har jag inget att göra, så har jag liksom tid att känna efter hur jag mår och då mår jag plötsligt illa. Knepigt. Fast jag hade iofs att göra på jobbet både mån och tis också, och jag mådde ändå illa. Jaja. Jag klagar faktiskt inte. Jag bara konstaterar hur det är. Skulle aldrig falla mig in att klaga på något som har med vår efterlängtade graviditet att göra. Bara så ni vet.   

Igår visade jag vul-bilden för min chef. Åh, hon blev så glad och rörd! Hon är verkligen världens bästa chef. Hon bara längtar efter att få börja kalla mig tjockis, sa hon.   Hon ser dock inte fram emot min mammaledighet... Hon tyckte R kunde ta den biten! Haha! Lite svårt för honom att amma kanske... Hon sa det så klart inte på fullt allvar, men jag förstår om hon inte ser fram emot att ta in en vikarie för mig. Hon är själv väldigt nära pensionering (typ inom 1-2 år), så att lära upp en ny person och lära känna en ny person känns nog som lite jobbigt. Nåja, det tänker jag inte bry mig om nu.

Jag har skickat in ansökan om org nr till Barnlängtan Skåne till Skatteverket. Undrar hur lång tid det kan ta? Det var ett par veckor sen jag skickade det.

Jag glömde ju att berätta att vi såg ett fladdrande litet hjärta igår! Hur kunde jag glömma det?? Det var ju det mest fantastiska! Det var helt underbart att se!    

Nu har jag bokat tid för hälsosamtal och det blir 12/7. Första veckan på semester, så det blir perfekt. Sen den 10/8 är det riktig inskrivning med prover och allt annat. På hälsosamtalet ska vi bl a prata om KUB-testet, berättade barnmorskan idag. Intressant.

Tjolala!!!

(De bruna flytningarna är nu helt borta!)

Har ni någonsin sett något vackrare??

 Ok, bilden kräver kanske en förklaring. Där pilen är, är huvudet, så bönan ligger upp och ner. Till vänster upptill, ser man antydan till två små ben. Ser ni dem?  

Allt såg finfint ut enligt läkaren. Jag är idag i v 7+1 och bönan mäter 8 mm från huvud till rumpa. Han kunde inte se några blödningar eller nåt annat onormalt någonstans, som kunde vara anledning till de bruna flytningarna. Dessutom har de i princip försvunnit nu, så det känns bra.

Läkaren konstaterade att vi har bf 2012-02-13. Fick ett brev att ta med till mvc, när vi ska dit. Imorgon ska jag ringa och boka tid för det.

Måste ju berätta om resultatet av vår egen lilla studie. Vi frågade läkaren idag om han kunde berätta om R's spermaprov den här gången och jämföra med förra gången. I en dos som normalt ska innehålla ca 1 miljon spermier, fanns förra gången ca 1000 st. Inte särskilt bra mao. Den här gången fanns det 20.000 spermier!!! Shit, vilken förbättring! Helt otroligt! Det är så klart fortfarande långt till 1 miljon, men jisses vilken förändring! Så jag kan nog rekommendera zink och folsyra till era män, om ni har manlig faktor. För detaljer om dos, läs i det länkade inlägget ovan. Kanske svårt att få tag på så starka folsyratabletter förresten. Jag fick dem på recept av Cura till mig själv, när vi gjorde behandlingarna där. Lycka till alla kämpar!

Ang CA's studie av nedfrysning av ägg direkt efter plockningen, så överlevde vårt ägg frysen och upptiningen. Tyvärr gick det sen bort, och det är alltså inte det ägget som ligger i frysen hos CA nu. Men bara att det överlevde frysningen var ett framsteg och positivt för studien.

Visst är livet helt fantastiskt ibland?!   

Två dagar till vul på CA... Börjar bli rejält nervös. Största farhågan är så klart att de inte hittar något som lever där inne... Usch, hemska tanke.  

Tyvärr har jag haft bruna flytningar i 1½ vecka, men de har inte tilltagit i styrka. Jag har inte heller ont. Känner bara lite värk i magtrakten då och då, och är väl fullt normalt, vad jag förstår, när livmodern växer. 

Brösten ömmar som attan, och har kanske blivit en liten aning större. Möjligtvis lite tröttare än normalt, men inte nämnvärt. Väldigt svagt illamående då och då, men mer en obehagskänsla.

Inte mycket till symptom alltså, men jag lever på hoppet att jag är en sån där som inte får så mycket symptom. Vill inte tänka tanken att allt inte står rätt till där inne med bönan.

Flytningarna gör oss helt klart oroliga. De ska inte finnas där. Men samtidigt så vet vi att det är såååå vanligt. Men hur länge? Hur länge kan man ha bruna flytningar utan fara för bönan? Det känns bara fel med bruna flytningar. Får väl höra med läkaren på tisdag.

Om allt går bra på tisdag, ska jag genast ringa mvc för tid för inskrivning. Undrar om vi blir erbjudna KUB? Jag fyller ju 35 i augusti. Vet inte riktigt hur vi ställer oss till det. Måste läsa på lite mer.

Idag är det 6+6. Imorgon går jag alltså in i v 8. Det är tre veckor sen vi testade. Det har gått ganska fort, samtidigt som det känns som tiden släpar sig fram.

Ni håller väl tummarna för att allt går bra på tisdag?   

En artikel om ofrivillig barnlöshet och lokalföreningen Barnlängtan - Skåne i min lokaltidning, Helsingborgs Dagblad igår, 19 juni:

http://np.netpublicator.com/dagenstidning/hd/HD20110619.pdf

Gå till sidan 74-75. En liten del av artikeln kan ni läsa här, om ni klickar på bilden. Här är Cornelia Armano, som valdes som ordförande i Barnlängtan - Skåne.

Jag bara måste ventilera det här:

Jag har en barndomsvän, sen lekskolan, F. Har nog nämnt henne några gånger förut, och mina lite kluvna känslor till vårt förhållande. Hon är liksom en sån vän som tar energi ibland. Samtidigt finns det ingen som känner mig som henne, och hon är underbar när vi väl träffas. Jag vill ogärna "göra slut" med henne, även om jag ibland känner att det kanske hade varit bäst. Hon ringer/mailar aldrig och frågar hur vi mår eller hur det går för oss, men om vi träffas så frågar hon. Vi träffades för några veckor sen, under sprutningen, så hon visste att vi var igång med behandling. Sa nog t o m när det var dags för plockning osv. Hon har inte hört av sig alls. I måndags kväll ringde jag för att berätta den stora glada nyheten. Hon blev så klart glad för vår skull, men sa nästan direkt att hon inte hade tid att prata (läggdags för barnen) och kunde hon ringa nästa kväll istället? Hon sa t o m en tid då hon skulle ringa. Ok, sa jag. Tror ni hon ringde tisdag kväll? Nope... I går flög jag till Sthlm och har nu precis kommit hem. Tror ni hon har ringt? Nope... Så jag börjar undra; är hon öht intresserad av hur det går för oss? Eller tar det så långt tid att lägga barnen??   Jag är så otroligt besviken på henne, så jag kan knappt sätta ord på det. Inte en chans att jag kommer att ringa henne igen iaf, och jag funderar t o m på att inte svara om hon, mot all förmodan, ringer. Kan man kalla det en vän? Det gör mig så ledsen, med tanke på den historia vi har och allt vi gjort tillsammans.   Den största lyckan i vårt liv, och hon bryr sig inte. 

Läste igår kväll om Jenny Maria, som tyvärr fått missfall i v 7+5. Det är så j-a fel med missfall och missbildningar när man kämpat som ett djur för att bli gravid öht. Så fel, så fel. Mina tankar finns hos er!

Det är också flera på Familjeliv och på andra bloggar som tyvärr förlorat sin älskade och efterlängtade kotte i magen, på sistone. Jag känner just nu att det är för mycket för mig. Jag orkar inte ha de tankarna just nu. Jag måste vara positiv och tro på att det här ska gå vägen. 

Blir orolig och nervös för vår egen skull när jag läser de här tragiska historierna, så jag tror jag ska dra ner på bloggandet och Familjeliv de här veckorna fram till vul iaf. Så det blir inte dagliga uppdateringar, men ni behöver inte vara oroliga. Jag kommer tillbaka och så länge ni inte hör motsatsen så är allt bra.