Emelie

16 juni 2011 22:27

Hm, jag känner igen mig. Är nog precis som din vän. Har alla avsikter att faktiskt ringa upp mina vänner, men det blir liksom aldrig av. Är helt enkelt inte så bra på att prata i telefon (kan inte göra andra saker samtidigt och har inte ro att sitta stilla och prata några längre stunder). Tror säkert inte att hon menar något illa.

Miss S

17 juni 2011 08:22

Jag vet att hon inte har problem att prata i telefon egentligen. Det har vi gjort många hundratals gånger, i väldigt långa stunder. Så det är def inte där problemet ligger, tyvärr.

Lilla jag

17 juni 2011 08:35

Prata med henne om hur du känner dig. Kan hon inte ta det har du iaf gjort ett försök. Du kommer inte att må bättre av att försöka grubbla och älta det själv och försök förstå hur hon tänker. Hoppas att det ordnar sig ;-) Lycka till med allt!

Maria

17 juni 2011 08:38

Hej,
jag vill bara säga att jag förstår exakt vad och hur du känner ( har själv varit i samma situation ). Sen tror jag att jag känner igen mig i din vän, förr ( innan jag lyckades få barn) ägnade jag timmar åt att prata i telefon, jag älskar att prata. Jag älskade att umgås med mina vänner, jag blev ofta besviken på att ingen frågade " om vårt viktigaste livsprojekt", jag blev sårad och ledsen för i mitt liv kretsade allt kring att inte lyckas få barn. Med en blick i backspegeln kan jag se att jag nog var ganska egoistisk( och det måste man aboslut få vara ) men jag förväntade mig att alla andra skulle fråga hur det var med mig, hur det gick med IVFandet...... Men JAG frågade ju aldrig hur det var med mina vänners barn, hur det var med de när de var sjuka osv - jag ville ju att de skulle förstå att jag inte orkade bry mig om det, att det gjorde för ONT att fråga och bry sig.
Jag tror att det är det som ställer till det för "vänskapen" under tiden som man gör IVF, För oss IVF:are är det det ända som betyder något och vi orkar inte bry oss om " det andra livet som alla andra lever", men vi förväntar oss att de ska orka och vilja bry sig om oss.
När och om man får barn så är det en väldigt stor omställning, och när barnet/barnen har somnat orkar man ofta inte göra något alls. Man har en enda stund för sig själv och då är det inte säkert att man hinner eller orkar ringa ( men man kan ju alltid skicka ett sms!! ).
Detta skulle bara vara en liten förklaring till varför jag tror det blir så svårt med vänskap. Jag förstår dig till 100 % men ge inte upp din vän.

Kram Maria

Miss S

17 juni 2011 14:50

Tror du har en poäng. Faktum är att jag i fm tänkte på att jag kanske varit dålig på att fråga hur hon mår. Så nästa gång vi pratar, ska jag komma ihåg att fråga.
Tack för att du delar med dig. :-)

greengal

19 juni 2011 00:09

hon borde ju iaf hunnit ringa nån gång på en vecka! dålig stil av henne tycker jag. Jag skulle nog väntar till hon ringde iaf.

Finurlan

28 juni 2011 07:10

Först grattis till pluset! :) Sen dumpa den där kompisen för hon är ingen riktig kompis! Känner igen det där med att avtala tid för uppringing som om det var en skyldighet att höras. Vi är inte kompisar mer den personen och jag... det gick inte mer! Idag saknar jag relationen men inte henne. Saknar inte att känna mig omöjlig hur jag än försökte! Kram