Åh, jag vill veta nuuuu!!!

Vill inte vänta längre. Har väntat länge nog. Man bara väntar hela tiden. Men det är inte många dagar kvar till måndag nu. Även om onsdag egentligen är TD.

Måtte bönan klamra sig kvar i åtta månader till!!! Snälla!!!

Jag har fått en blog award av fina Charlotte. Tusen tack, snälla du!

Reglerna för Liebster Blog Award är följande:

Denna blogg award lämnas över till 3-5 av dina favoritbloggar, som har mindre än 100 följare. Awarden går vidare till de du valt ut, genom att du lämnar en kommentar på deras blogg.
Berätta för dem att deras blogg är en av dina favoriter och att de har utvalts
till Liebster award. Den som får awarden länkar till den person som gav den till
dem, och tre-fem av hans/hennes favoritbloggar med mindre än 100
läsare.

Jag vill skicka denna award vidare till:

Längtan efter sammanhang - Jenny Maria

My Hartford Home - Dreams can come true

Om ofrivillig barnlöshet och adoption - Kix

I väntan på dig - K
Att få kalla sig mamma

Inte för jag har någon aning om ni har mer eller mindre än 100 läsare, men det struntar jag faktiskt i.

Är rädd för bristen på känningar i magen... Jag vill vill vill känna något! Vill att vi ska lyckas den här gången! Det har jag så klart velat varje gång, lika j-a mycket. Men snälla snälla, om det finns några högre makter, ge oss ett litet positivt test nästa vecka!

Var på Ica igår och handlade till grillning på jobbet idag. Köpte x antal flaskor läsk. Lyfte den tunga kassen in i bilen, och blev sen livrädd. Har jag nu sabbat chanserna, för att jag lyfte lite väl tungt?? Lossnade bönan nu??   Det var ju oerhört korkat gjort. Kunde ju lyft över en flaska i taget till bilen... Dumma mig.

Ringde CA i morse, och givetvis var det fel med fakturan. Vi ska inte alls betala några 2000 kr, så den kunde vi bara slänga. Puh! Frågade inte om spermaprovet. Det får vi ta nästa gång vi ska dit. På ett gravidultraljud i slutet av juni, tänkte jag. Vad tror ni om det?? Eller det är stängt där då? Får väl bli efter sommaren då. Eller på nästa behandling...

Blir tokiga på de här grubblerierna. Ena minuten tänker jag att vi lyckats, och nästa minut är jag nere i skorna och nästan ner i det svarta hålet. Det skiter sig. Det blir inget denna gången heller. Tur inte ruvningen är lika lång på CA som på Cura!

Dra på trissor! Det blev minsann ett litet embryo till frysen! Kan knappt fatta det! På de sju behandlingar vi gjort hittills, var detta första eskimån! Wow! Är de duktiga på CA eller är de duktiga?!  

Eller så gjorde zinken och folsyran som R ätit de senaste månaderna susen? Hade varit intressant att veta hur spermaprovet såg ut, om de såg någon skillnad? 

Med det glada brevet idag kom också en faktura på 2000 kr. Fattar ingenting, eftersom embryon till frysen ingår i de 60.000 vi betalt för vårt 3-pack. Så jag får ringa CA imorgon. Det måste ha blivit något fel. Då ska jag kanske passa på att fråga om spermaprovet...?  

Nu fattas bara att lilla bönan stannar kvar hos oss också! Så är lyckan verkligen total!    

Jaha, nu har analyserandet börjat... Vad tog det? Två dagar... Nja, inte ens det, för jag har nog känt efter mest hela tiden. Kände jag kanske ett litet hugg i magen när vi gick på Freeport i lördags??   Eller var det inbillning?

Vill ju känna de där dragningarna och ilningarna som jag kände förra gången, när vi plussade. Men det känns inte mycket... Åh, vad jobbigt! Kanske i slutet av veckan...? Hoppas hoppas!

Med så många tummar där ute i landet, kan det väl inte annat än gå bra, eller hur?   

Ja, så var man då ruvare igen. Vi fick tillbaka ett perfekt litet embryo, eller en blastocyst, igår fm.   Den såg lite annorlunda ut än den vi fick tillbaka förra gången. Men jag antar att några timmars skillnad i en blastocysts utveckling påverkar utseendet. Förra gången var ET på eftermiddagen och blasten var några timmar äldre alltså. Igår kunde man se en liten kärna i mitten som rörde sig, och liksom "andades" som läkaren uttryckte det. Häftigt!

Det var väldigt lugnt och skönt på kliniken, och vi var de enda som var där på ET just då. Det kändes också att läkaren var lugnare och mer avslappnad. Ingen stress. Hon pratade på om lite annat efter ET, och det var ju trevligt.

Av våra 11 plockade ägg, var 6 befruktade dag 2. Igår var endast ett perfekt för återföring (som förut). De andra var lite långsamma, och skulle odlas vidare till idag. Läkaren hade goda förhoppningar om åtminstone två stycken skulle kunna gå till frysen. Men det tror vi inte på förrän vi ser det.   Vi har ju aldrig lyckats få nåt till frysen förut. Men kanske R's intag av folsyra och zink har gjort susen!    Vi kommer att få ett brev i veckan om hur det gick.

Efter ET körde vi till Feskekörka, för att inhandla lite färska räkor och havskräftor till kvällsmaten. Vi fick med oss ett ½ kg Gullmarsräkor och fyra havskräftor hem. Mums! När vi ändå var där, så käkade vi lunch på Kajutan. Åh, vad gott! Jag åt fisk- och skaldjurssoppa och R fick en tallrik med fyra heminlagda sillsorter och potatis. Det var verkligen supergott!

På vägen hem körde vi inom Freeport. Vi baxnade när vi såg antalet bilar på parkeringen, och kom på att det varit löning. Men när vi kom in på området, såg vi att det var nåt evenemang just igår. Det var Märkesdag. Det var olika erbjudanden i alla butiker hela dagen, och varje hel timme hade man chans att vinna tillbaka beloppet man handlat för i en butik. Inte konstigt det var mycket folk där! Tyvärr regnade det hela tiden, så det förtog det hela lite... Men vi fick iaf handlat lite där. Sen styrde vi kosan hemåt.

Eftersom jag läst en notis om att man ska skratta mycket efter ET för att öka chanserna för graviditet, så var vi på komedijakt när vi kom hem. Hittade inget som lockade direkt, men R hittade Johan Glans World tour of Skåne, så den laddade vi hem på Telia och såg. Skitrolig!   Jag kan verkligen rekommendera att se den! Ett roligt avsnitt ser ni i infogat klipp, hoppa fram till 8.50 (om ni inte vill se hela klippet). Där berättar Johan om när de hade besök av en fd knarkare i skolan som skulle berätta sin historia. När jag såg det här avsnittet igår, skrattade jag så jag grät. Det måste ju ha varit bra för lilla bönan i livmodern, eller hur?

Jag skrattade väldigt mycket under filmens gång, så det var nog ett perfekt val. Hoppas det gjorde susen!

Nu är det alltså "bara" att härda ut till 8 juni, för att se om Johan Glans hade någon effekt. Kanske blir det ett tjuvtest den 6 juni, eftersom vi är lediga från jobbet då. Brukar försöka testa på dagar då vi inte ska till jobb direkt efter. Oavsett resultat, så blir det bara jobbigt att gå dit.

Orkar ni hålla tummarna en vecka till?   

Vår barnlöshetshistoria tog sitt första steg vid årsskiftet 07/08. Då hade vi precis flyttat in i vårt nybyggda hus, och hade givetvis gjort rum till två små barn. Allt var perfekt planerat, så nu skulle vi bara ha lite sex vid rätt tillfällen. Jag hade slutat med p-pillerna ett år tidigare, för att se hur kroppen funkade. Har nämligen alltid haft oregelbunden mens. Det senaste året hade vi därför använt kondom.

När vi hade försökt i ca sex månader, var jag på ett vanlig gynbesök. Jag passade då på att fråga om min väldigt oregelbundna mens och våra graviditetsförsök. Hon sa att om jag fortfarande inte blivit gravid efter sommaren, så skulle jag kontakta henne igen. Givetvis hände inget under sommaren, och jag tog kontakt med en annan gyn (av olika anledningar), på lasarettet. Hon skrev ut PergoTime till mig för att jag skulle bli regelbunden och för att det skulle bli lättare för oss att pricka in ägglossningen. Det hände ändå ingenting.

I februari 2009 fick vi tid för ett första besök till barnmorska för att starta en utredning, på lasarettet. Vi fick besked på makens nedsatta spermakvalitet via ett brev, och hade vi frågor skulle vi ta dem vid nästa inplanerade besök (vilket inte fanns). Då gick vi i taket, och jag ringde och bokade en tid hos en privat gyn istället. Vi fick komma dit redan två veckor senare, och han gjorde ytterligare några prover. I juni skickade han sedan remissen till ivf till Malmö.

Redan efter några veckor fick vi besked att vi skulle gå på Cura kliniken i Malmö och att vi var välkomna på informationsbesök i september. Hade det inte varit för sommar och semestrar, så hade vi kunnat komma dit tidigare. Men detta var ändå över våra förväntningar, eftersom gyn hade sagt ca ett halvårs väntetid!

I nov 2009 gjorde vi vårt första ivf-försök. Fick börja med långa metoden och låg dos Puregon. Det var ingen hit för mig, och det blev så få ägg att det inte blev någon återföring. Efter byte till korta metoden och Menopur och lite experimenterande av dosen, blev det ett försök till i januari. Det tredje försöket blev pannkaka, med få ägg och inget att återföra. Sen gjordes två försök till, varav det sista var i augusti 2010. Då hade vi alltså gjort fem behandlingar på Cura, varav två fått avbrytas pga inget embryo att återföra.

Vid det obligatoriska samtalet med läkaren på Cura, efter våra tre landstingsförsök, blev vi tveksamma till att fortsätta på Cura. Läkaren trodde nämligen inte alls på oss. Vi var dock säkra på att vi inte ville ge upp ivf redan, vilket läkaren märkte. Hon sa "Ok, gör ett försök till då. Men jag tycker inte ni ska köpa ett 3-pack.".

Min chef har två döttrar som genomgått ivf, på Carlanderska i Gbg. Hon rekommenderade starkt denna klinik och efter samtal med den ena dottern, så ringde jag CA och bokade ett samtal med läkaren. Det var kostnadsfritt, så vad hade vi att förlora? Tar förvisso två timmar enkel resa dit, men det kan det ju vara värt! Det blev ett bra första samtal i november 2010, där läkaren absolut tyckte vi hade goda chanser att lyckas med ivf. Han såg dessutom att jag har PCO (som jag misstänkt innan), vilket ingen annan läkare har sagt något om tidigare...

Vi bestämde att vi skulle köpa ett 3-pack på CA. Tyvärr, eller kanske bra egentligen, kom jul och nyår emellan. Så vi gjorde vårt första försök där i januari. Det blev blastocystodling och för första gången i historien, fick vi ett perfekt embryo tillbaka. Wihii! Det visade sig vara så bra att det faktiskt fäste och blev en graviditet. Lyckan var dock kortvarig och jag hann bara vara gravid 1½ vecka innan missfallet var ett faktum.

Idag, på De Ofrivilligt Barnlösas Dag, har vi gjort ännu en återföring. (I skrivande stund (onsdag 25 maj) vet vi inte hur det har gått eller vilken kvalitet det var på embryot.) Officiell TD är den 8 juni. Håll tummarna för oss.

Om jag ska skriva lite om hur vi upplevt denna resa rent psykiskt, så får jag nog säga att vi har mått hyfsat bra. Det absolut jobbigaste och tyngsta nederlaget var när allra första försöket misslyckades. Våra förhoppningar var skyhöga och vi trodde att om vi bara fick lite hjälp på traven, så skulle vi självklart bli gravida. Men det var förstås väldigt naivt att tänka så. Eller så var det ren överlevnadsinstinkt.

Man måste ju våga tro och hoppas. Det är också nåt vi faktiskt har gjort mer eller mindre hela tiden. Jag har hela tiden försökt vara positiv och vid varje behandlingsstart är jag laddad till tänderna och tror verkligen att "den här gången ska vi lyckas". Tror att de som följer min blogg också kan bekräfta att jag är ganska positiv av mig.

Givetvis har vi också våra mörka stunder, och många är de gånger jag undrat var rättvisan finns i denna värld. Varför ska just vi drabbas av detta? Varför ska vi tillhöra de 10% som inte lyckas naturligt? Varför ska vi tillhöra den skara som inte lyckas på tre försök? Eller fyra?

Men jag vill inte gräva ner mig för mycket i de tankarna, för det gagnar inte vår situation för fem öre. Det förändrar inget. Så då kan jag lika bra vara positiv! Dessutom finns de alltid de som har det betydligt värre.

Innan vi började med ivf berättade vi om våra problem för våra föräldrar och syskon. Även några utvalda vänner fick veta. Än idag vet inte alla hur läget är. Tanken är att vi ska berätta för alla vänner, när vi vet hur detta försöket går...

I januari i år ställde vi oss i kö till adoptionsorganisationen FFIA. Hoppas vi aldrig behöver utnyttja vår kötid, men det känns skönt att ha som back-up plan.

Vad gör ni idag för att uppmärksamma denna dagen?

ET imorgon. Vi har fortfarande ingen aning om hur många ägg som blev befruktade. Men jag känner mig ändå ganska trygg i förvissningen om att det fanns minst fem befruktade, eftersom det blev blastocystodling. Fast det behöver ju inte betyda att det finns nåt fint att återföra. Eftersom vi bara fått ett embryo av toppkvalitet en endaste gång (sist på CA), så är vi ju lite rädda att det inte ska hända igen... Vi vill verkligen ha en finfin blastocyst imorgon. Känns som chanserna att bli gravid är högre då, eftersom vi blev gravida på den enda perfekta blastocysten. Usch, lite nervöst är det allt. Håll tummarna för oss!

Ikväll är det middag hos mamma, för att fira mors dag. Hon ska få en bok om lavendel. Dessutom har vi köpt en födelsedagspresent till henne i förskott som hon ska få imorgon. Hon fyller år i augusti, men presenten är att vara med på en lavendelvandring/-kväll på Österlen, och det är i juli. Hoppas hon blir glad. Men det tror jag.

Trevlig helg!