Helgen har varit riktigt härlig, trots urtrist väder med regn och kyla. Både lördag och söndag har vi spenderat på knäna... Vi har alltså lagt marksten på en liten uteplats utanför köket och utanför huvudentrén. Äntligen! Det blev sååå bra!   Det var första gången jag och R la marksten, så det var en kul erfarenhet och i lagom mängd. Det stora arbetet med att lägga marksten på hela uppfarten har vi lejt ut. Det finns ju gränser för vad man mäktar med och man ska väl inse sina begränsningar...

I lördags var vi inne i stan och käkade italienskt och såg stand-up. Det var riktigt kul och vi skrattade väldigt mycket. Det var verkligen en uppskattad julklapp från svärisarna.

Jag har otroligt ont i brösten, och jag hoppas det går över snart. Man kan ju stå ut med det om man har en anledning i magen liksom, men nu känns det bara onödigt. Jag får ju inget för det... Antar att mensen kommer om en vecka ungefär, två veckor efter ÄP.

Vilken härligt kort vecka vi har framför oss nu! Jobbar till 14.30 på onsdag och sen ledig tors-fre. Jobbar ju på ett fantastiskt ställe, där vi är lediga alla klämdagar! Lovely!   Hörde dessutom att det skulle bli riktigt fint väder till helgen, så det kör vi på!

Ja, det blev precis som vi befarade; ingen ET idag heller.    Vår 8-celling hade avstannat helt och var fortfarande 8-celligt och såg inte alls bra ut. En ET var inte att tänka på öht. Så skönt att vi inte gjorde ET i onsdags då. Dr sa ju då att hon kunde göra det om vi ville, men hon avrådde.

Men nu är vi lite förvirrade. Dr P som jag pratade med idag var betydligt mer positiv än Dr M var i onsdags. Hon tyckte att vi hade fått fram för få embryon för att öht kunna analysera dem och se en tendens i behandlingarna. Men om man skulle välja mellan för snabb eller för långsam celldelning, så var snabb helt klart att föredra. Hon tycker snarare problemet ligger i hormonstimuleringen. Vi får liksom inte helt rätt på det. Det är absolut ingen fel på mina äggstockar, de är hur fina som helst. Så hon peppade med att säga att vi ska verkligen inte ge upp redan. Vi ska bara bli kloka på hur min kropp fungerar och vilken stimulering som är bäst för mig. Så nu slutar jag med Progesteronet och så kommer väl mensen om 1½ vecka ungefär. Då ska jag ringa kliniken och få en tid för att kolla äggstockarna. Är de helt återställda, så kan vi kanske hinna köra på en behandling till innan sommaren. Men det får vi se. Hade varit skönt om vi hann med det. Annars känns det som en evighet till nästa försök i augusti/september.

Summa summarum: det var ett bra samtal, trots det tråkiga beskedet om att det inte blev ET idag. Jag känner mig mer positiv och laddad nu, och är glad att det var Dr P som ringde, och inte Dr M. Både jag och R har hela tiden känt att P är bättre och mer mänsklig på nåt sätt. Hoppas vi får henne på nästa behandling. Får man önska tro? Men frågan är vem av dem som har rätt; P eller M...?

Som grädde på moset, har vi en julklapp att se fram emot! Vi fick biljetter till Big Comedy i julklapp och det kunde ju inte varit bättre tajming, för det går av stapeln imorgon kväll. Ska bli himla roligt och vi ser verkligen fram emot att få lite träningsvärk i skrattmusklerna!   Jag har dessutom bokat bord på en restaurang, så vi ska äta lite gott innan showen också. Mums!

En härlig helg att se fram emot alltså, trots allt!   

(Förresten, tack för era fina kommentarer om mitt förra inlägg. Skönt att veta att jag inte är ensam om mina tankar, och underbart att veta att ni finns där för mig! Kram till er alla!)

När man berättar för någon att man håller på med ivf, så utbrister de:

-Åh, vad roligt!

Som om det är garanterad utdelning bara för att man gör ivf. Ungefär som de tror att det är lika med att säga att man redan är gravid liksom...

Eller alla de som jämt och ständigt klagar på sina barn och på hur jobbigt det är. Pratade med grannen igår kväll, som har tre pojkar mellan 3-9 år.  Fick höra hur otroligt jobbigt de haft det, och man ska minsann inte tro att det är en dans på rosor med barn. Att man ska vara medveten om det och förberedd innan man sätter barn till världen. Jag förstår att de har haft det jobbigt, och jag vet att det kan vara väldigt jobbigt med barn. Men det minskar ju inte min längtan efter barn precis. Alla guldögonblick gör ju direkt att man glömmer de jobbiga stunderna, eller hur? När vi gick vidare, jag och R, så sa han på skämt:

-Du kunde ju sagt "Ja, själv kan vi inte få barn".

Det hade nog fått tyst på henne... Och henne tystar man inte i första taget, kan jag säga.

Fortfarande kan jag också höra kommentarerna om att det sitter i huvudet och att det blivit en psykisk grej, att inte kunna bli gravid. Nu vet ju inte så många i vår omgivning om vår situation, så dessa ord har kommit från de som står oss nära. Jag blir lika förvånad varje gång. De har ju inte riktigt fattat grejen liksom. Som när min mamma också pratade om patienter på hennes jobb som kommer in för ivf överstimulering, men inte är mer än typ 22 år gamla. Det förstår inte hon riktigt. Hon tycker de är för unga för ivf.

-Då kan man väl ge det ytterligare en chans och försöka lite längre på egen hand.

Men då var jag ju givetvis tvungen att protestera. Nej, så funkar det inte. Längtan efter ett barn är inte mindre bara för att man är yngre, den är lika stor oavsett ålder. Det är bara det att man blir lite mer stressad ju äldre man blir, eftersom man vet att tiden springer ifrån en och man blir mindre och mindre fertil. Men unga par har exakt samma rätt att få hjälp, och de längtar precis lika mycket som vi som är 30-35.

Jag är trött på att ingen förstår våra känslor kring ivf. Har man inte själv varit med om ivf, så har man inte en chans att förstå och det kräver jag inte heller. Jag vet att det är omöjligt att sätta sig in i vår situation. Men jag önskar att jag hade någon nära mig, som verkligen kunde förstå. Som jag kan prata med och som precis förstår vad jag menar och hur jag känner. Som varit där själv. Det räcker inte med R alltid. Ibland vill man ventilera med någon som står på utsidan. Förstår ni vad jag menar?

Just nu är jag ganska trött, psykiskt...   

Fan fan fan, helvetes jävla skit!!!   Besvikelsen är nästan total... Efter en lång väntan eftersom vi dels var tidiga och dels var läkaren försenad, så blev vi invisade på hennes kontor. Inte till ET rummet alltså. Så då förstod vi ju direkt att det inte skulle bli någon ET idag. Men hon sa inget om detta, utan började istället gå genom de tre behandlingar vi genomgått och förklara vad som verkligen hände med de ägg som plockades ut och efter spermieinjektion. Hon avslutade med den nuvarande behandlingen.

Av fyra plockade ägg, så var ett tomt (??), ett var omoget och de andra två injicerades med spermier. Ett av dem befruktades inte och det sista hade delat sig snabbt och var idag 8-celligt. Dr M var inte särskilt nöjd med detta embryo och tyckte att vi skulle vänta till fredag och se hur det ser ut då. Hon kunde föra tillbaka det idag om vi ville, men då räknas det ju som ett förbrukat försök. Hon tyckte att om vi ser på fredag att det inte är läge att föra tillbaka det, så har vi sparat ett försök. Vi höll helt klart med henne. Är det inte bra nog för återföring på fredag, så hade det ju inte klarat sig i min livmoder heller, dvs ett utkastat försök. Så nu håller vi tummarna till på fredag och hoppas att Dr P (eftersom M är ledig) ringer på morgonen med glada nyheter. Men våra förhoppningar är tyvärr inte särskilt höga.

Dr M var lite förbryllad. På alla tre behandlingarna har tendensen varit att embryona delar sig för fort, vilket inte alls är bra. Vi har ju själva funderat över att det var så stor skillnad på äggskörd, 22 ägg förra gången och bara 4 nu. Men det tyckte inte M var nåt att hänga upp sig på. Jag sprutade ju en vecka längre förra gången. Hon var mer bekymrad över kvaliteten på äggen... Det känns inte alls bra. Blev nog lite chockad över det beskedet också. Ingen som sagt något om det tidigare. Hon sa t o m att om det visar sig att flera behandlingar avbryts utan ET, så får man kanske börja fundera på äggdonation. Que?? Men hallå!!!!! Jag har ju varit gravid två gånger i min naiva blåögda ungdom, så så stort fel kan det väl ändå inte vara på mina ägg?? Eller det har hänt så mycket med kvaliteten på dem på 15 år? Jag fattar ingenting. Jag är inte överhuvudtaget upplagd för en äggdonation. Visst vill jag bära och föda fram ett barn, men jag är inte intresserad av att stå i kö i två år för det. Då använder jag hellre tiden till att köa för adoption. Tror jag. Idag. Jag vet inte. Jag är helt ställd. Fattar nada.

Om det är så att det inte blir ET på fredag, så inväntar vi ju så klart mens. Då kan Dr M kolla på mina äggstockar och ser det ok ut och de har gått tillbaka till normalt läge, så kan vi köra igång med nästa behandling direkt. Annars får vi vänta till efter deras sommaruppehåll.

Min jäkla magkänsla kan jag ju hoppa, sparka, stampa och slå på. För den är inte värd ett dugg längre.   

Körde och handlade på vägen hem. En skylt möter mig i affären: "Vad vill du fira idag?". Vilket hån! Det finns inte ett jäkla skit att fira idag. Jag köpte istället ett choklad som vi ska tröstäta ikväll. R körde tillbaka till sitt jobb och jag körde hem.

R var irriterad på sig själv, att han t o m fantiserat om att vi skulle få tillbaka två embryon, som Dr M pratade om i måndags. Jag förstår hans känslor, men tycker samtidigt att det är bättre att ha hoppet och tron än att gräva ner sig och förvänta sig det värsta. Såna här dagar är det verkligen lättare sagt än gjort, och jag pissar verkligen på idag, men jag försöker att ha hoppet kvar. Det är inte helt kört än. Inte förrän Dr P på fredag ev säger att vi inte behöver komma till kliniken.

Oj, oj, oj, nu börjar jag bli nervös. Det pirrar i magen så fort jag tänker på återföringen. Tur jag har ett bokslut att koncentrera mig på för tillfället...

Tack för era tummar!  

Nu har jag en sån där magkänsla igen... Men den här gången är den positiv!  Åh, jag hoppas verkligen att känslan stämmer! Dr M sa igår att vi skulle komma dit oavsett om det finns nåt att föra tillbaka eller ej, så kl 13 imorgon ska vi infinna oss på kliniken. Om det inte blir återföring, så behövde vi snacka om vad som gått fel och framtida behandling. Känns bra. Drömmer om att vi inte går mot hennes kontor, utan istället på andra hållet mot händelsernas rum.   Tänk om vi faktiskt får tillbaka två embryon! Ingenting som säger att det blir tvillingar för det, eller att det lyckas bättre överhuvudtaget, men häftigt är det!

Ja, i bakhuvudet finns också risken att vi inte får tillbaka nåt överhuvudtaget... Men det vill jag inte tänka på.

Jag var, som sagt, med på Vårruset igår kväll och det var himla trevligt att umgås med vännerna. Tyvärr kom vi lite sent och startade precis i slutet, tillsammans med barnvagnarna och stavarna. Men det gjorde ingenting. Väldigt trevligt ändå! Synd det var ruggigt kallt bara, när vi satt och åt pick-nick efteråt.

Idag har jag anmält mig och fyra på jobbet till Blodomloppet 25 maj. Så nu kommer jag verkligen inte undan. Jag har dessutom anmält mig till 10 km, och det har jag aldrig sprungit i hela mitt liv! Men måste ju ha lite utmaningar, eller hur??   Bara att träna på! Sen tycker förstås R inte att jag ska springa efter en återföring... Som om embryot skulle trilla ut då... Not! Men jag är lite kluven. Vad säger ni andra ivf-are som tränar? Tränar ni som vanligt efter ET?

Nu är alla inbjudningar till bröllopet utdelade!   Tralala!!! Kuligt! Var hos farmor och lämnade inbjudan i lördags. Hennes ord:

-Vi får väl se om jag lever...

Kul att höra... Men jag förstår ju hennes tankar och hon är nog ganska realistisk. Hon är 92 år, och blir bara mindre och mindre för varje gång vi ser henne. Mamma är osäker på att hon överlever sommaren, och hon brukar tyvärr har rätt i såna saker... Men vi lever på hoppet i alla fall!

Mamma fick förresten svar på sitt livmoderprov häromdagen. Det var ingen fara!!!   Hon har inte cancer! Så himla härligt och skönt att höra! Så föll den stenen från axlarna och vi kan andas ut.

Dagens plockning blev en besvikelse... Endast 4 ynka ägg blev det... Både jag och R hade en känsla av att det inte gått så bra denna gången, och det fick vi rätt i. Dr M kom in efter jag hade vaknat och pratade med oss. Jag, eller min kropp, är tydligen svår. Det fanns gott om blåsor, men äggen hade avstannat i växten och därför blev det inte så många ägg. Skit också!!! Hon tyckte att om det fanns underlag till det, så skulle vi fundera över att återföra två embryon på onsdag. Det är vi med på. Vi är av åsikten att vi hellre får två barn än inga alls. Så definitivt två embryon tillbaka om vi får chansen.

Eftersom det inte blev så stor skörd idag, så mår jag inte heller särskilt dåligt nu efteråt. Har inte alls lika ont som förra gången och behövde inte extra smärtstillande efter uppvaknandet. Så jag har bestämt mig för att faktiskt delta i Vårruset ikväll, även om det blir en lugn tillställning med endast promenerande. Får skylla på halsont eller nåt. Men ser faktiskt fram emot det.