Igår kväll var det lite jobbigt. Jag kom hem från jobbet, lagade mat, vi åt och sen satte jag mig i fåtöljen med den nya informationen från senaste adoptionsorganisationen. Satt och läste en stund och väntade på att köra iväg och träna. Då ringer svägerskan. Vi ska passa lilla J ikväll, så jag visste att hon skulle ringa om detaljerna. Vi pratade lite om det, och sen sa hon:

-Ja, och så ville ni ju veta på telefon innan vi träffades...
Då förstod jag ju direkt att hon var gravid. Efter nio månaders verkstad. Vi har pratat om hur de skulle berätta för oss när hon blev gravid. Kom överens om att ta det på telefon, så att vi kan bearbeta den informationen i lugn och ro innan vi ses. Det var mest R som ville ha det så, jag tyckte kanske det var lite att ta i. Men nu kan jag säga att det var skönt. När hon berättade igår kände jag mig helt tom. Varken glad eller ledsen. Väldigt märkligt. Men gratulerade henne givetvis och sa att jag var jätteglad för deras skull.

Sen fick jag väldigt bråttom till träningen, och hann inte ens berätta nyheten för R. Så jag stack iväg i all hast, och tränade. Med bara en sak i huvudet och på avslappningen började tårarna trilla. Skärpte till mig och körde hem, fortfarande med en sak i huvudet. Berättade för R så fort jag kom hem.

-Jaha, sa han bara.

Jag gick och duschade och grät. Kände inte mig tom längre. Jag missunnar verkligen inte dem en graviditet eller ett syskon till J. Men jag blev så ledsen för vår skull. För att inte vi kan lyckas. För att vi ska ha det så jobbigt och svårt, när det egentligen är världens mest naturliga sak! Var finns rättvisan i den här världen??     Varför ska vi vara det paret av 10 (eller vad statistiken nu säger) som har svårt att få barn?? Jag förstår inte...

Sen är det ju verkligen ödets ironi också att jag sitter och läser adoptionsmaterial när hon ringer och berättar att hon är gravid...

Nu till annat. Jag tog det där seriösa bröllopssnacket med R i helgen. Vi vet inte riktigt vad vi vill. Men nu lutar det åt borgerlig vigsel iaf, med endast familjen närvarande. Jag kan tänka mig att göra det utomhus, men det är ju så riskfyllt med vädret. Fast förslaget är slutet på augusti, så då borde det vara hyfsat väder. Sen till det där med fest... Det har ju en tendens att kosta lite pengar, oavsett hur enkelt man gör det. Det är pengar som vi ev kommer att behöva antingen till fler ivf-försök (efter de tre vi får gratis) eller till adoption... Skulle vi ha en fest och sen behöva de här pengarna, så känns det ju rätt surt... Mitt förslag var att vi helt enkelt gifter oss, och sen ser vi hur det går. Vi kan ju bestämma efter bröllopet om vi ska ha en fest eller ej. Har vi tur så behöver vi bara ett ivf-försök till   , eller så hinner vi med två försök innan sommaren. Isf vet vi efter bröllopet om vi behöver pengar till annat än en fest. Hänger ni med i resonemanget? Samtidigt som vi vill ha en enkel vigsel, så vill jag ändå att vi ska ha en fotografering, eftersom det är typ enda tillfället i livet som man har chans att fotas professionellt och dessutom kanske är lite snygg!   Ingen aning vad en fotograf kostar?? Jag hittade en låt som jag dessutom vill spelas under vigseln... Tårarna trillade när jag lyssnade på den första gången. Men den är helt ny för mig, aldrig hört den förrän nu i helgen.

Sen är frågan var man ska bli av efter vigseln? Var ska man fira kvällen med familjen? Ja, frågorna är väldigt många och jag har börjat rekognocera på Bröllopstorget och smyger runt i olika trådar på forumet.   

Nu ska jag köra hem till svägerskan och leka med J! Lattjolajban!   

Lite dålig svarsfrekvens tycker jag. Men strunt samma. Det framgår ju tydligt att de allra flesta ändå kan tänka sig att donera ägg, vilket är väldigt glädjande. Bra tjejer!   

Ringde precis min nygamla kompis S och skulle gratulera henne på födelsedagen. Inget svar. Det slog mig att de kanske är på förlossningen?? Hon är alltså gravid och är beräknad till 16:e, tror jag det var. Det är ju inte helt omöjligt. Men stackaren, om hon ska behöva ligga på förlossningen på sin egen födelsedag! Håller tummarna för henne i alla fall, att allt går bra, när bebisen än behagar komma.   

Ikväll är vi hembjudna till våra vänner A & J. Förra helgen, frågade de om vi ville komma. Fattade det som att det bara var vi som skulle komma, ingen mer. Men igår ringde A och sa att även J's syster och hennes 3-årige son skulle komma (ursäkten var att då kunde deras son leka med sin kusin och vi kunde se melodifestivalen någorlunda ostört). Hade det varit punkt där, så hade det varit helt ok. Men nu är det så att systern är gravid och har bf i maj. Det går alltså inte att undvika den där sablars magen... Till saken hör att A & J mycket väl vet att vi har problem och genomgår ivf. Vi pratade om det senast förra helgen. Jag vet inte om A bara inte tänker så långt eller är helt okänslig?? Eller så är det jag som överreagerar? Men det är lite konstigt. Hon visste när vi skulle göra återföringen nu sist, men har inte alls hört av sig och frågat hur det gått. Pratade med henne första gången förra helgen, efter förra försöket.

Jag har plötsligt blivit väldigt sugen på det där med bröllop...   Får nog ta ett seriöst snack med R!   

Det är beklagansvärt hur många som det just nu inte går på rätt håll för. Det verkar vara en period då ivf inte är särskilt lyckad, tyvärr. Det är inte rättvist. Mina tankar finns hos alla er som just nu gråter och har det tungt.   

Vi är medlemmar i föreningen Barnlängtan, fd Iris (föreningen för ofrivilligt barnlösa). Häromdagen fick vi ett mail från föreningen att SVT Norrbotten söker par som just ska sätta igång med ivf. De vill belysa orättvisan i att det råder olikheter i landet avseende hur många försök man får gratis av landstinget. Här i Skåne, och i de flesta andra län, är det tre försök som gäller. Men i bl a Norrbotten får barnlösa par endast ett ynka försök gratis. Det är helt sjukt galet att det är såna olikheter. Vi bor och lever i ett och samma land, så det borde ju vara lika överallt. Det ska inte spela någon roll var i landet man bor.   Jag tycker det är suveränt att SVT vill belysa problematiken och ser fram emot reportaget. Hoppas Barnlängtan meddelar när det ska sändas.

Igår fick vi informationsmaterial från adoptionsorganisationen BFA-A (Barnen framför allt - adoption). Både jag och R läste genom det igår. En sak fick mig åter igen att känna lite smått panik... Många av länderna vill att man ska ha varit gift åtminstone några år... Kan bli svårt, eftersom vi ännu inte är gifta...   Så vi ska kanske springa till prällen fall i fall?? Tanken är ju att vi ska gifta oss så småningom, men känner ingen panik i övrigt. Vill ju egentligen inte gifta mig för att jag är "tvungen". Förhoppningsvis behöver vi inte gå så långt som till adoption, men det känns ju som man bör vara så förberedd man bara kan eftersom köerna är evighetslånga! En annan sak vi reagerade på var att ett par länder kräver ett BMI på högst 29 eller 30! Helt galet ju! Det innebär att vi inte hade fått adoptera i somras, eftersom R då hade över 30 i BMI. Jag skulle verkligen inte kalla honom tjock då, men han är 1,94 lång och vägde 117 kg. Han såg inte tjock ut, men hade en liten kula på magen. Han kommer aldrig att bli smal, för han är av naturen en stor man. Nu har han gått ner till 103 kg, men är fortfarande stor. Men jag kan inte förstår varför han inte skulle fått adoptera i somras. Det var knappast så att han inte kunde röra sig pga sin "övervikt". Knasigt. Det borde räcka med att man har god hälsa, som de flesta andra länderna kräver.

Men hur vet man vilken organisation man ska köa hos? Vi vet ju inte vilka länder vi kan tänka oss att ev adoptera ifrån. Tydligen ska man spendera 6-9 mån i Kenya om man vill adoptera därifrån. Inte konstigt att det nästan är obefintliga köer för det landet. R sa "Men du har ju alltid velat bo en tid utomlands!". Haha! Ja, det är ju helt rätt förstås! Kanske ett ypperligt tillfälle?! En djungel är det, det här med adoption.

Vi har på inget vis alls gett upp hoppet om ett biologiskt barn genom ivf, det får ni inte tro. Vi lever fortfarande på hoppet och vet ju att vi har fler försök kvar, än vi har förbrukat.   Men jag tror inte det är helt fel att fundera på hur man ska göra om det inte går vägen. När min gyn skickade vår remiss till ivf, sa han:

-Ni ska kanske börja fundera på adoption också.

Jag ville helst av allt skrika till honom "ÄR DU HELT GALEN????". Det var det absolut sista jag ville tänka på just då och det kändes som om vi förutsatte att ivf skulle misslyckas då. Det var totalt otänkbart just då, att vi skulle adoptera. Men nu kan jag förstå hans tankegång. Adoption kräver betänketid och bearbetning. Att acceptera tanken på att det kanske är enda sättet för oss att få ett barn, tar sin lilla tid. Eller ja, det tog kanske ett halvår för mig. Men det är värdefull tid. Skulle vi börja fundera på det efter vi har misslyckats med ivf och inte vill göra fler ivf (som vi själva får betala), så förlorar vi tid. Dessutom har vi liksom en back-up plan. Förstår ni vad jag menar? Sen finns det ju inga garantier för att vi ändå inte hamnar i nattsvart hål om vi inte lyckas med ivf. Klurigt kanske, men känns ändå rätt på nåt sätt.   

Det där med bröllop är svårt. Jag har aldrig varit den som längtat efter ett stort bröllop med all släkt och vänner, den stora vackra vita prinsessklänningen och att stå i fokus en hel dag. Inte alls min grej att stå i fokus faktiskt. Det behöver inte heller vara i kyrkan. När vi varit på kyrkobröllop har jag blivit förundrad över hur man kan stå där och lova inför Gud och alla andar att man ska älska varandra i nöd och löst, när man inte tror på Gud?? Om jag inte tror på ett ord av det prästen säger, varför ska jag då vigas av en präst? Men sen finns det ju präster som inte pratar fullt lika mycket om Gud, utan mer om kärleken. En sån präst kan jag tänka mig. Men jag kan mycket väl tänka mig ett borgerligt bröllop istället, med endast föräldrar och syskon närvarande. Jag kan tänka mig att resa iväg, bara jag och R, och vigas på en strand på Mauritius, Maldiverna, Zanzibar eller i New York eller i fjällkyrkan i Sälen. Jag har inte heller förstått varför man är villig att lägga 100 000 kr på en endaste dag i sitt liv?? Tänk så j-a långt man kan resa för de pengarna!! Vi var i Vietnam en hel månad för 60 000 kr, inkl allt! Fast å andra sidan så är det ju inte kyrkan och prästen eller vigselförrättaren som är den stora kostnaden, det är ju festen. Och R vill ändå ha en fest. Även om vi gifter oss med endast några få gäster. Så ja, vad göra?? Svårt. Vi har precis blivit bjudna till en bröllopsfest faktiskt, där paret gifter sig borgerligt ett par veckor innan med bara barn, föräldrar och syskon närvarande. Känns lite som "vår" idé. Fast det visste ju inte de om innan. Sen finns det ju inget som heter "vår" idé. Vi har ju inget patent direkt.   Alla fester och vigslar blir ändå olika. I-landsproblem eller vad??

Imorgon tar jag sista pillerna Primolut, och förmodligen kommer mensen på tisdag typ. Lagom till spa-vistelsen med mamma nästa helg... Typiskt eller vad??

Sen är det bara en månad kvar till nästa ivf försök! Tiden går faktiskt fort, trots att man väntar på nåt! Först är det spa nu nästa vecka, sen är det påsk, sen är det Prag och så vips! är det dags igen! Tralala! Längtar!   Då har det dessutom blivit vår på riktigt, tror jag!

Jag har varit på föreläsning om självkänsla med Mia Törnblom. Oj, vad bra och rolig hon var!   Fick mig verkligen många goda skratt! Kommer hon till er stad, så kan jag verkligen rekommendera er att gå (även om det kostar lite). Mycket av det hon pratade om handlade om att man ska vara nöjd med sig själv, så som man är och ser ut. Varje dag ska man säga till sig själv; jag duger, jag gör så gott jag kan och jag rockar fett!   Typ. Inte med just de orden kanske, men det är så jag tänker säga till mig själv.

En annan sak hon sa var att man ska vara närvarande. Citat:

"Om man står med en fot på igår och en fot på imorgon, så pissar man på idag!"

Haha! Bästa citatet jag hört på länge!   Alltså, gå inte och oroa dig för vad som ev kan hända framöver eller gräm dig över vad som varit, utan njut av nuet. Skulle du gå och tänka "det kommer aldrig att gå, det kommer att skita sig, det blir katastrof", så kommer du att må dåligt fram tills den dagen då det avgörs. Går det då också dåligt så kommer du att säga "jag visste ju det!" och blir du gladare för det? Nej. Går det istället bra, så har du gått och mått dåligt helt i onödan. Enkelt, eller hur?

Ja, väldigt mycket tänkvärt sa hon och jag kände att det var precis mitt i prick för mig. Kul! Kanske kan jag inspirera någon här också att tänka lite annorlunda, genom att berätta Mias filosofi?   

Jag blir så så trött, och arg! På hur orättvis världen är!   

Igår fick jag ett mail av min bästa barndomskompis, som berättade att hennes man troligtvis har MS... Jag är inte alls insatt i sjukdomen, mer än att jag förstår att det är en pärs att leva med och att det är obotligt. Nervsystemet påverkas och syn, armar och ben kan bli påverkade och invalidiserade. I hans fall, handlar det om benen än så länge. Han har haft stora smärtor väldigt länge nu, och blivit skickad från läkare till läkare, röntgats hit och dit, gråtit och mått uruselt etc etc. Varför ska det vara så svårt att hitta problemet?? Han ska på ny röntgen om två veckor, och sen får de nog definitivt besked.

Jämförelsevis så har vi det alltså bra. Vi har hälsan i behåll. Vårt problem är ju "bara" att vi ännu inte kunnat uppfylla vår dröm om att få barn. Förhållandevis litet problem alltså.

Kikade runt på lite bloggar för en stund sen. Möter tråkiga nyheter. Lider med både Åsa och Sara, som inte heller fått sin drömmar uppfyllda. Mitt hjärta gråter för er...   

I lördags var vi på kombinerad inflyttningsfest och 35-årsfest. Såg fram emot festen och tyckte det skulle bli så kul! Visste blev det trevligt, men tyvärr började folket droppa av redan kl 23. Så ohyfsat och fruktansvärt tråkigt av dem! Förstår om värdparet blev lite besvikna, för det hade minsann jag blivit. När man lagt ner så mycket tid och pengar på att ordna en fest, så kommer folket bara och äter och går sen... Jag vet inte varför de gick, men efter första paret hade lämnat så gick alla en efter en. Vet inte om det hör till att alla i det här sällskapet har barn, utom vi och ett par till (A & H som vi samåkte med, och som jag nämnt i tidigare inlägg). Men eftersom barnen inte var med på festen, så måste de ju ha ordnat barnvakt, och då behöver man väl inte åka hem kl 23?? Eller? Har jag missat nåt här? När kl var 1 var det bara vi kvar på festen, och eftersom H skulle jobba på söndagen, så körde även vi hem då. Synd om värdparet faktiskt. Men blir man så tråkig när man fått barn? Jag hoppas verkligen inte att vi blir det, för det är jag inte intresserad av. Man kan väl ändå gå på fest? Jag fattar inte.   

Tjejträffen i måndags kväll blev faktiskt riktigt trevlig. Visst blev det barnsnack, men inte alls så jobbigt som jag trott. På nåt idiotiskt sätt känns det lättare när nån kämpat lite mer än "vanligt" för sin graviditet. Låter helsjukt, även i mina egna öron, men det är faktum för mig.   Usch och fy för mig! Men vi pratade väldigt mycket om annat strunt också, så det var ok. Vi bestämde t o m att göra det till en vana att träffas och käka tillsammans lite då och då, lite vardagslyx.   Nästa träff blir hos mig, förmodligen inte förrän i maj.

Igår var vi på spa med jobb. Åhhhh, vad härligt det var! Vi kom dit ca 8.30 och började med en stor finfin frukostbuffé i restaurangdelen. Sen blev det kaffe/te i sofforna vid brasan och kl 10 gick vi in på spa'et. Jag hade en behandling på förmiddagen och en på eftermiddagen. Perfekt. Först var det Hawaiiansk massage och sen Minilyx för henne (ansiktsbehandling). Mellan behandlingarna låg vi i relaxavdelningen och slappade, slumrade, läste, lyssnade på musik, småpratade och bara njöt! Det var underbart väder och eftersom relaxavdelningen ligger på andra våningen, så hade vi klar fin milslång havsutsikt!   Fantastiskt! Vi fick byta ut våra badrockar och badtofflor mot våra vanliga kläder till lunch, men inte längre än nödvändigt! Vi var ganska snabbt tillbaka på relaxavdelningen! Jag testade faktiskt kallbadtunnan, men var snabbare än en vessla upp ur den igen. Brrr!!! Sen fick vi eftermiddagsfika med mycket god kaka, serverad i relaxen. Lovely! Märkligt hur fort tiden kan gå, när man inte gör nåt vettigt!

Man blir ju dåsig som en sengångare av att slappa så en hel dag, så för att åtgärda det, så stack jag ut och sprang en runda när jag kom hem. Det var riktigt skönt!

R frågade igår när jag skulle börja med Primolut denna första kuren.

-Det måste väl vara nu snart? sa han.

Hmm. Lämnade ju in recepten på apoteket i fredags, och på dem stod när jag skulle ta mina två kurer. Kollade mina sidor på apoteket idag och såg att recepten blivit inlagda och även när jag skulle ta tabletterna. Jag skulle börja idag! Shit pommes frites!   Snacka om att ha noll koll! Ringde genast till apoteket för att kolla lagerstatus och så fick jag köra iväg på lunchen och hämta dem. Eftersom jag ska ta en tablett två ggr dagligen, så fick jag ju ta en tablett direkt. Vilken j-a tur att R är så vaken och tog upp det igår! Annars hade jag nog inte tänkt på det.

Härom kvällen, i sängen innan jag somnade, började jag fundera. Tänk om vi, mot all förmodan, inte kommer att lyckas med ivf... Om vi då beslutar att gå vidare med adoption... Då kommer vi att vara nästan 40 år innan vi får vårt första barn...   Med tanke på hur långa adoptionsköerna är, och hur lång tid allt kring adoption tar, så blev jag lite rädd och panikslagen. Jag vill inte vara så gammal innan jag får mitt första barn! Verkligen inte. Jag vill inte vara 60 år när vår dotter/son är 20. Hemska tanke... Kanske ska man ta och ställa sig i kö redan nu? För att tjäna in lite tid? Om vi ändå skulle lyckas med ivf, så får man ju se köpengarna som ett bidrag till adoptionsbyrån helt enkelt. Pengarna går ju till nåt gott. Får nog ta och diskutera detta med R.