Igår fick vi informationsmaterial från adoptionsorganisationen BFA-A (Barnen framför allt - adoption). Både jag och R läste genom det igår. En sak fick mig åter igen att känna lite smått panik... Många av länderna vill att man ska ha varit gift åtminstone några år... Kan bli svårt, eftersom vi ännu inte är gifta...   Så vi ska kanske springa till prällen fall i fall?? Tanken är ju att vi ska gifta oss så småningom, men känner ingen panik i övrigt. Vill ju egentligen inte gifta mig för att jag är "tvungen". Förhoppningsvis behöver vi inte gå så långt som till adoption, men det känns ju som man bör vara så förberedd man bara kan eftersom köerna är evighetslånga! En annan sak vi reagerade på var att ett par länder kräver ett BMI på högst 29 eller 30! Helt galet ju! Det innebär att vi inte hade fått adoptera i somras, eftersom R då hade över 30 i BMI. Jag skulle verkligen inte kalla honom tjock då, men han är 1,94 lång och vägde 117 kg. Han såg inte tjock ut, men hade en liten kula på magen. Han kommer aldrig att bli smal, för han är av naturen en stor man. Nu har han gått ner till 103 kg, men är fortfarande stor. Men jag kan inte förstår varför han inte skulle fått adoptera i somras. Det var knappast så att han inte kunde röra sig pga sin "övervikt". Knasigt. Det borde räcka med att man har god hälsa, som de flesta andra länderna kräver.

Men hur vet man vilken organisation man ska köa hos? Vi vet ju inte vilka länder vi kan tänka oss att ev adoptera ifrån. Tydligen ska man spendera 6-9 mån i Kenya om man vill adoptera därifrån. Inte konstigt att det nästan är obefintliga köer för det landet. R sa "Men du har ju alltid velat bo en tid utomlands!". Haha! Ja, det är ju helt rätt förstås! Kanske ett ypperligt tillfälle?! En djungel är det, det här med adoption.

Vi har på inget vis alls gett upp hoppet om ett biologiskt barn genom ivf, det får ni inte tro. Vi lever fortfarande på hoppet och vet ju att vi har fler försök kvar, än vi har förbrukat.   Men jag tror inte det är helt fel att fundera på hur man ska göra om det inte går vägen. När min gyn skickade vår remiss till ivf, sa han:

-Ni ska kanske börja fundera på adoption också.

Jag ville helst av allt skrika till honom "ÄR DU HELT GALEN????". Det var det absolut sista jag ville tänka på just då och det kändes som om vi förutsatte att ivf skulle misslyckas då. Det var totalt otänkbart just då, att vi skulle adoptera. Men nu kan jag förstå hans tankegång. Adoption kräver betänketid och bearbetning. Att acceptera tanken på att det kanske är enda sättet för oss att få ett barn, tar sin lilla tid. Eller ja, det tog kanske ett halvår för mig. Men det är värdefull tid. Skulle vi börja fundera på det efter vi har misslyckats med ivf och inte vill göra fler ivf (som vi själva får betala), så förlorar vi tid. Dessutom har vi liksom en back-up plan. Förstår ni vad jag menar? Sen finns det ju inga garantier för att vi ändå inte hamnar i nattsvart hål om vi inte lyckas med ivf. Klurigt kanske, men känns ändå rätt på nåt sätt.   

Det där med bröllop är svårt. Jag har aldrig varit den som längtat efter ett stort bröllop med all släkt och vänner, den stora vackra vita prinsessklänningen och att stå i fokus en hel dag. Inte alls min grej att stå i fokus faktiskt. Det behöver inte heller vara i kyrkan. När vi varit på kyrkobröllop har jag blivit förundrad över hur man kan stå där och lova inför Gud och alla andar att man ska älska varandra i nöd och löst, när man inte tror på Gud?? Om jag inte tror på ett ord av det prästen säger, varför ska jag då vigas av en präst? Men sen finns det ju präster som inte pratar fullt lika mycket om Gud, utan mer om kärleken. En sån präst kan jag tänka mig. Men jag kan mycket väl tänka mig ett borgerligt bröllop istället, med endast föräldrar och syskon närvarande. Jag kan tänka mig att resa iväg, bara jag och R, och vigas på en strand på Mauritius, Maldiverna, Zanzibar eller i New York eller i fjällkyrkan i Sälen. Jag har inte heller förstått varför man är villig att lägga 100 000 kr på en endaste dag i sitt liv?? Tänk så j-a långt man kan resa för de pengarna!! Vi var i Vietnam en hel månad för 60 000 kr, inkl allt! Fast å andra sidan så är det ju inte kyrkan och prästen eller vigselförrättaren som är den stora kostnaden, det är ju festen. Och R vill ändå ha en fest. Även om vi gifter oss med endast några få gäster. Så ja, vad göra?? Svårt. Vi har precis blivit bjudna till en bröllopsfest faktiskt, där paret gifter sig borgerligt ett par veckor innan med bara barn, föräldrar och syskon närvarande. Känns lite som "vår" idé. Fast det visste ju inte de om innan. Sen finns det ju inget som heter "vår" idé. Vi har ju inget patent direkt.   Alla fester och vigslar blir ändå olika. I-landsproblem eller vad??

Imorgon tar jag sista pillerna Primolut, och förmodligen kommer mensen på tisdag typ. Lagom till spa-vistelsen med mamma nästa helg... Typiskt eller vad??

Sen är det bara en månad kvar till nästa ivf försök! Tiden går faktiskt fort, trots att man väntar på nåt! Först är det spa nu nästa vecka, sen är det påsk, sen är det Prag och så vips! är det dags igen! Tralala! Längtar!   Då har det dessutom blivit vår på riktigt, tror jag!