I fredags fick jag ett sms av våra goda vänner, som bor 300 m ifrån oss, om vi var hemma på kvällen. Vi skulle ju ut och äta, så nej, vi var inte hemma. I lördags fick jag ett nytt sms: "e ni hemma idag då?". Ja, vi var ju hemma, men hade kalas för R... Igår fick jag ett nytt sms igen: "idag då?". Svarade ok, och frågade efter tid och plats. Fick tillbaka: "Vi hör av oss. Det tar bara en timme. Vår grej alltså." Blev direkt något misstänksam. Det var alltså inte bara en vanlig fika/träff med lite gott att äta och dricka... Hmmm...

Min gravid-radar sattes genast igång, och jag blev övertygad om att de skulle berätta om en graviditet. Hon var gravid förra hösten, men fick missfall. Sen har vi inte hört mer på den fronten. Så det var ju inte helt osannolikt. Diskuterade med R när jag kom hem, och vi konstaterade båda att allt stämde. Hon hade kört när vi var ute med tjejerna i november och när vi var på adventsfika hos gemensamma vänner i början på december så mådde hon dåligt och följde inte med. Vi stålsatte oss, och pratade om hur vi skulle kunna låtsas bli glada för deras skull...   

Vi duschade och klädde oss, och R undrade om jag inte fått nåt mer sms om tid och plats. Nej, inget. Så plötsligt, när jag stod med fönen i handen, ringde det på dörren. Där stod våra kära vänner, fullt påpälsade i vinterkläder och med en sopsäck i handen!   

-Vill ni med och åka sopsäck?

Självklart ville vi det! Vad som helst, utom gravidbesked, var vi med på!   Så det var bara att svida om till underställ och termokläder, mössa och vantar och så traskade vi iväg till närmsta backe. De hade stenkoll på var man skulle åka, och hade dessutom packat en ryggsäck med varm choklad och rom.   Det var stenkul! Man blev som ett barn igen! Det var ju fullt med barn i backen också, och de tittade lite konstigt på oss, men vad gör väl det?? Vi hade superkul!     Sen gick vi hem till oss och drack Blossa 09 glögg, och även H drack. Det var R's test för att se om hon var gravid eller ej. Hon tog nämligen ingen rom i sin varma choklad i pulkabacken... Men det verkar alltså inte som hon är gravid. Väldigt kluvna känslor. De står oss ganska nära, så jag vill så gärna glädjas för deras skull. De hade ett rent helvete när hon fick missfallet, och mådde uruselt. Så jag skulle bli glad för deras skull, men skulle bli ledsen för min egen skull. För det skulle innebära att vi är de enda kvar i vår umgängeskrets som är barnlösa... Nu har vi åtminstone sällskap av dem i den barnlösa skaran. Usch, vad svårt det här är. Det är ju bara en fråga om tid, känns det som. Bomben kommer förmodligen att släppas, när som helst. Vi får helt enkelt ta på pokerfejset och vara glada för deras skull den dagen...