Min kollega och vän, M, på jobbet har sagt upp sig idag. Hon är en av de tre på jobb som känner till vår ivf-resa. Jag har misstänkt ett tag att hon var på väg bort, så det var ingen större överraskning. I somras/höstas gick hon en utbildning till personlig tränare och det är träning hon lever för, inte att vara receptionist. Så jag är jätteglad för hennes skull, och är säker på att hon kommer att stormtrivas med sitt nya jobb.

Kruxet, för min del, är att hon slutar redan 31/12 och sen har vi årsbokslut. Jobbar ju på en ekonomiavdelning och har lite mycket att göra där direkt efter nyår. M brukar hjälpa mig med en del grejor när det blir hektiskt, men nu kommer jag alltså inte att ha henne här. I normala fall hade det inte varit något större problem, det löser sig. Men nu verkar det ju dessutom som om vår nästa ÄP blir i mitten av januari kanske, och då behöver jag ju vara ledig en dag och ytterligare en för ET (förhoppningsvis). Kan bli lite körigt att vara ledig just då... Men det är inte mycket att göra åt det. Jag får jobba helger och kvällar istället helt enkelt...   

Träffade en barndomskompis i söndags. Vi var en gång bästa vänner, och hade fantastiskt roligt ihop, alltid. Men när vi träffade våra respektive män, och hon bildade familj, för 9 år sen nu, så gled vi ifrån varandra. Våra män är så totalt olika, vi bor en bit ifrån varandra och vi lever så olika liv, så det är såååå svårt att upprätthålla vänskapen och kontakten. Vi är också ganska olika, och har alltid varit, så det är konstigt att vi höll ihop så länge. Hon är väldigt slarvig, nonchalant, obetänksam, spontan och impulsiv. Min raka motsats. Hon glömmer alltid bort min födelsedag och present har jag bara fått någon enstaka gång. Hon kommer alltid för sent, om hon kommer ihåg att vi ska träffas överhuvudtaget. Har tappat räkningen på hur många gånger hon ringt i sista minuten och haft någon ursäkt till att vi inte kunde träffas. Hon ringer sällan, det är alltid jag. Eller rättare sagt; det var alltid jag som ringde. Jag har slutat med det. Jag har slutat att ge henne presenter. Jag har försökt sluta bry mig, men det ligger inte i min natur. Jag får ångest när jag tänker på henne och vårt "förhållande", tanken på henne får inte mig att må bra. Men det är fortfarande kul att träffa henne. Fast ibland blir det lite spänt och konstigt. Ändå kan jag inte släppa kontakten med henne helt. Jobbigt.   

I vilket fall som helst. Hon berättade om en gemensam bekant, som försöker få syskon till sin dotter. Dottern kom till nästan direkt, utan problem. Men nu har de försökt i 1½ år. Eftersom de har ett barn får de ju inga gratisförsök till ivf. Men de ska betala själva för försök. De var och pratade med någon och skulle kunna sätta igång behandling direkt. Men nej, då ville de vänta till efter sommaren. För då ska de till USA och gå på bröllop och leva livet lite. Hmm... Kan man unna sig den lyxen när man ger sig in ivf-karusellen? Givetvis är det deras beslut, och om de är bäst för dem, så fine! Men jag kan tycka att det är lite knas... Om man så gärna vill ha ett barn, så har man väl kommit till punkten där man accepterar att det kommer precis när som helst! Oavsett andra planer! Men det är ju bara jag, och mina tankar...   Jag ville ju helst inte ha ett decemberbarn (när vi började försöka), men nu får det gärna födas på julafton om jag bara får en liten bebis att älska och hålla i min famn! Spelar liksom ingen roll, överhuvudtaget! Men alla är vi ju olika, och har olika värderingar. Jag ska verkligen inte lägga mig i. Det är bara mina tankar...

Såg ni programmet på TV4 om sexlingar? Jag spelade in det, men har inte sett det ännu. Det var tydligen genom ivf, i USA så klart. Undrar då om de satte in sex embryon?? Låter ju helt galet! Måste nog se det ikväll.