Så har svägerskan och hennes man fått sin andra lilla dotter.   Jippie.

Bakslag för min vän som fick hjärnblödning för några veckor sen. Ett tag såg det riktigt bra ut, och han var vaken och pratade utan problem. Men så blev värdena sämre igen, och han fick en ny hjärnblödning. Nu ligger han åter nedsövd och i respirator... Läkarna har sett tecken på en ev halv förlamning och ev personlighetsstörningar... Det är så fruktansvärt hemskt det här, så det jag finner inga ord... Blir så ledsen när jag tänker på det, och hur hans fru har det.   

För att spä på den sorgliga känslan lite, så hade jag en graviddröm inatt. Inte lite gravid, utan höggravid var jag. Alla gick liksom och väntade på att värkarna skulle sätta igång när som helst. Kanske är det för att vi väntar på just det hos svägerskan, men det var lite jobbigt när jag vaknade i morse, med en väldigt tom mage...

Har inget speciellt nytt att berätta om...

Fick första numret av iForm tidningen som jag anmälde mig till när vi sprang iForm loppet i slutet av augusti. Där fanns en liten extra bilaga om löpning. Hur man kan förbättra sig tidsmässigt, springa längre eller börja springa öht. Hur man kan träna tillsammans i par, även om man ligger på olika nivå. Intressant. Jag blev genast inspirerad och på fredag kvällen bestämde vi (jag   ) att vi skulle ut och springa intervall på lördagen. För att så småningom kunna förbättra våra löptider. Så tillsammans begav vi oss iväg mot skogen, först i rask promenadtakt uppför "mördarbacken" och sen lätt joggandes.

Schemat var:

• 5 min lätt jogg
• 2x5 min snabb löpning, med 3 min rask promenad mellan
• 5 min lätt jogg

Lät hyfsat enkelt tyckte jag. Men fy fasiken!!! 5 min snabb löpning känns som en mil!!! Fy vad trött jag var redan efter 1 min!!!   Trodde definitivt inte att jag skulle palla springa hela tiden, och absolut inte två omgångar. Men det gick vägen! Lite jävlar anamma gjorde susen. Sen är jag ju envis som synden, så jag skulle minsann inte ge upp så lätt! Såg ju dessutom R som sprang framför mig hela tiden, och jag kunde ju inte vara sämre, eller hur??

Kändes på sätt och vis som ett mesigt pass, på bara 20 min. Men vi var båda ganska slut efter det, så klart. Resultatet hette träningsvärk i låren igår och idag. Längesen jag ansträngde de musklerna så. Det blir inte på samma sätt när man springer sin vanliga runda i samma takt varje gång.

Nu efteråt är jag väldigt stolt över mig själv, för att jag klarade det, och vill faktiskt göra det igen. (Eller rättare sagt, steg 2 på schemat.) Men just då, när vi sprang, var det pecka!

Imorgon ska jag äntligen iväg och simma.    Har ju funderat på det hela hösten nu, och i fredags skrev jag in det i kalendern, så nu ska det bli av! Tänkte köpa 10-kort, så jag går en gång i veckan. Bra omväxling till löpträningen.

Heja heja!   

Jag har anmält mig som testpilot för Arlas nya varianter av grädde, smaksatta med jordgubb och choklad. Vill du också bli testpilot?

Jag har aldrig gjort något sånt här förut, så det skulle vara riktigt kul! Får se om jag blir utvald!

Varför är man så förbaskat fel i dagarna ibland? Hela denna veckan har jag fått för mig att jag är en dag längre fram. Dvs idag är det torsdag i min skalle. Hur kan det bli så? Helt förvirrat.   

Måste ju visa vad jag köpte på heminredningspartyt igår. Kika in på Zelected by House. Vad tycks? Visst är den fin?

Äntligen är kisen bättre! Hon är betydligt piggare och uppför sig i princip så som hon alltid gjort. Förutom när hon har kragen på. Då är det liksom hon blir lite deprimerad direkt och så bara lägger hon sig och stirrar rakt ut i luften... Stackars liten... Men så fort jag tar av den så börjar hon slicka sig på magen och såret, och det får hon ju inte. En vecka till med krage, sen ska stygnen tas bort. Igår morse, när jag skulle ta på kragen igen efter hon ätit, så sprang hon in under soffan och gömde sig. Det är ett tydligt tecken på att hon mår bra igen. Hon driver med mig!   Haha!

Igår och idag har jag fått utslag på äl-stickan. Det är ett helt år sedan jag testade med stickor senast, och sedan jag hade en naturlig ägglossning. Har ju antingen varit i behandling eller käkat Primolut. R tyckte att vi kunde ju lika bra ge det ett försök. Mirakel kan ju ske. Jag har gett upp hoppet om det för längesen... Men vill han försöka, så är det klart att vi ska göra det!  

I lördags, på Spamalot, berättade en av mina vänner att hon är gravid med andra barnet. Hon berättade för hela gänget samtidigt. Jag är lite kluven till hennes sätt att berätta det. Hon känner mycket väl till vår situation, men har aldrig visat något vidare intresse för det. Hon frågar mycket sällan vad som händer, och har själv sagt att hon nog inte är särskilt bra på att prata om detta med. Hon är inte direkt den omtänksamma och ödmjuka personen. Så jag har slutat berätta. Nu hade jag inte sett eller pratat med henne på evigheter, och hon stjälper denna nyheten över mig. Ena sidan av mig tycker att hon kunde berättat det för mig enskilt först, men sen å andra sidan så vet jag att så långt tänker inte hon. Så då försöker jag ha lite överseende.

Igår träffade jag henne igen, på ett heminredningsparty hos en annan vän. Jag frågade, som vanligt, hur det var med henne. Hon svarade "nja, sådär", sen frågade jag inte mer utan gick vidare faktiskt. I lördags sa hon att mår ganska dåligt av graviditeten just nu, så jag är säker på att det var det hon menade igår också. Kunde hon inte låtsas att hon mådde bra, istället för att slänga sina grav kramper i ansiktet på mig? Nej, just det. Så långt tänker inte hon...

Igår var jag inne en liten sväng på Familjeliv. Jag är med i en tråd där, som vi hållit igång sedan 2006. Samma gäng tjejer, som började snacka om bebisdrömmar samtidigt. Jag är den enda kvar utan barn. De andra har fått både ett och två barn... Det är sällan jag läser tråden nuförtiden, och jag skriver ännu mindre där. Alla snackar ju om sina barn, så jag har liksom inget att tillföra. Igår läste jag ändå tråden. Senaste inlägget var från en tjej som fick en son för två år sen kanske. Nu försöker de få syskon. Igår klagade hon över att hennes vänner och svägerska är gravida, och de har knappt försökt särskilt länge. Hon och hennes man har ju ändå försökt i fyra månader nu, och började bli väldigt less... Jag blev bara så   när jag läste det. Fyra månader. Vad är det? Ingenting! Så tröttsamt. Jag var på väg att skriva något surt svar, men lät bli. Nu har jag bestämt att jag ska ta bort tråden från mina favoriter, för att bespara mig såna inlägg. Kan hända att hon läser min blogg, och detta inlägg, men det får må så vara. Detta är ändå min blogg, och jag kan skriva och tycka vad jag vill här. Så det så!   

Men jisses vad det inlägget stör mig...

Förra veckan var omtumlande. Först denna stora oro för min katt, som jag för övrigt fortfarande är orolig för, och sen en riktigt bra fredag!

Kisen är fortfarande väldigt slö och håglös, och äter lite. Men hon är ju gammal, och det tar längre tid för gamla att återhämta sig efter operation. Både djur och människor. Så jag ska ha tålamod. Samtidigt hoppas jag verkligen att hon kommer att repa sig, och att det inte är början på slutet...

Fredagens tur till Carlanderska i Göteborg gick suveränt. Bilturen gick genom ösregn periodvis, så vi fick sakta av på farten lite. Blev lite oroliga för att komma fram för sent, men vi hade gott om tid. Vi fick träffa läkare Torbjörn Hillensjö, och det var ett riktigt bra möte. Han tittade genom våra journaler innan vi kom in, och tyckte absolut inte att vi skulle ge upp ivf. Vi har fortfarande goda chanser, ansåg han. Vi är ju unga och friska!   

Något han däremot direkt påpekade var att jag ju har PCO-S. Que? Har jag? Jag har ju frågat läkare tidigare om detta. Om det kunde vara förklaringen till mina oregelbundna menstruationer. Ett av symptomen till PCO och PCO-S är också förhöjt manligt hormon, och det har jag i min ungdom hört att jag har. Därför anade jag, innan vi började med ivf, att det var PCO jag hade. Minns inte vilken läkare jag frågade, men hon sa iaf nej. Nu sa Torbjörn, att det är ju helt klart att jag har PCO-S... Förvirrad. Ni som inte känner till PCO, kan läsa mer om det här.

Detta är dock inget som hindrar oss från att faktiskt lyckas bli gravida, utan han tyckte helt klart att vi skulle ge det fler chanser. Tjoho!!!

Både jag och R blev undersökta, och mötet med Torbjörn tog nog en timme. Sen fick vi träffa en barnmorska, som förklarade hela proceduren med behandlingen och äggplock osv. Inte mycket nytt för oss, förutom att de inte söver vid ÄP. Cura i Malmö är tydligen den enda kliniken in landet som söver vid ÄP. Men det är inget jag är orolig för, för tillfället. Vi fick en liten necessär med sprutor av olika storlek och ampullbrytare (har vi aldrig använt förut). Vi fick själv välja vilket läkemedel vi ville använda, eftersom Torbjörn tyckte att alla de som finns på marknaden är likvärdiga. Det gjorde mig lite förvirrad, men vi valde iaf Menopur, eftersom det funkat bäst de sista gångerna. Vi fick också behandlingsschema och en liten mapp med info om hur det funkar hos Carlanderska och annat smått och gott.

Vi blev oerhört väl mottagna, och alla vi träffade var väldigt vänliga. Allt kändes kanonbra! Vi är så glada att vi gjorde detta! Att vi faktiskt tog tag i saken och kontaktade Carlanderska. Jag ger oss en klapp på axeln!   

Vi har bestämt att vi köper ett 3-pack, för 60.000 kr. Det innebär att vi får sista försöket gratis. Om vi kommer så långt. Vilket jag, så klart, hoppas att vi slipper.

Nästa försök blir troligtvis i januari. Vi kunde börjat tidigare, men nu har jag ju den här örtmedicinen och sköldkörtel-tabletterna som jag ska käka en månad till. Ska dock höra med akupunktören så det inte är hormon i örtmedicinen, för det ville inte läkaren. Det kan störa de hormoner som jag får i ivf-läkemedlen. Men jag vet inte hur örtmedicinen ska hjälpa mig nu, om jag ska käka det i en månad till och vi inte ska göra nästa ivf förrän i januari...

En grej som ändras i min behandling nu, är att jag får käka Provera istället för Primolut Nor för att initiera blödning, om jag inte får naturlig mens. Inget konstigt i sig. Säkert sak samma. Men med Provera ska jag börja spruta på cd 5. I naturlig cykel ska jag börja spruta cd 2-4. På Cura skulle jag börja spruta cd 3, oavsett om det var naturlig blödning eller Primolut. Konstigt...

Glömde fråga Torbjörn om AHA. Det får jag göra när vi närmar oss behandling. Men han sa iaf att de nästan uteslutande använder sig av långtidsodling, och det känns bra.

En stor sten att lyfts från våra barnlöshetsaxlar! Det är så skönt att någon tror på oss!

Ett plus i kanten till Carlanderska också för att de erbjuder psykologhjälp! Det ingår i priset för en behandling.    Ingen sa ett endaste litet ord om det på Cura...

Efter mötet, gick vi till Avenyn och åt en god lunch på Joe Farelli's. Då sken dessutom solen, och vi strosade bort till Saluhallen och inhandlade lite räkor och havskräftor. På vägen hem körde vi inom Freeport. Det blev verkligen en heldag, och dessutom en riktigt bra heldag.   På kvällen firade vi med rosa bubbel (kvar från bröllopet) och våra inhandlade skaldjur. Mums!   

9000 pix slutade notan på hos veterinären... Efter reglering från Agria... Som jag fick betala själv...   Plus 3000 förra veckan...

Det är bra med försäkringar, om inte katten är över 10 år.   Då sänks nämligen max beloppet de ersätter varje år...