Efter jag hade skrivit gårdagens inlägg satt jag och läste lite på adoptionssajter. Då ringde mamma och undrade hur det hade gått hos akupunktören. Jag berättade och sa samma sak till henne, som jag skrev i mitt inlägg, om stressen av att vi kanske inte lyckas och allt det där. Då brast det. Jag började storgråta och var helt förstörd...

Mamma föreslog att jag skulle gå och prata med en terapeut för att få ur mig alla dessa känslor och tankar och funderingar, med en utomstående. Inte bara det som har att göra med ivf och barnlöshet, utan mycket som nog ligger kvar från min pappas bortgång för elva år sen. Jag har fortfarande svårt att prata om det, speciellt med mamma. Har funderat många gånger på att det kanske är ett tecken på att jag inte riktigt har bearbetat min pappas död. Tanken på en terapeut har också slagit mig mer än en gång. Kanske är det dags nu?

Jag vet att några personer på jobb har varit hos en terapeut som företaget betalar för (jag har ju sett fakturorna eftersom jag jobbar på ek avd!). Hon jobbar med KBT (kognitiv beteende terapi). Tror nog jag ska ta ett snack med min chef och försöka boka in ett möte med terapeuten efter semestern. Hinner väl kanske gå en gång innan nästa ivf försök.

Efter jag hade avslutat samtalet med mamma, gick jag ut till R i vardagsrummet, där han låg och tittade på fotbolls-VM. Jag var ju helt rödgråten och kröp ner till honom i soffan och berättade varför jag var ledsen. Han sa inte ett ord, höll bara om mig och smekte mig på axeln. Att prata känslor är inte hans starka sida. Jag var tvungen att fråga om han inte tänker på det sättet som jag, om han inte funderar på vad som kommer att hända?? Han fick ur sig några meningar, men inte mycket. Blev lite besviken på honom, på att han inte ville prata och på hans bristande tröstande förmåga... Så när jag hade lugnat ner mig, gick jag och borstade tänderna och la mig istället. Han kom ganska snart efter det, då matchen var slut... Men vi pratade inte mer om vår barnlöshet. Jag kan ju räkna ut med rumpan att han inte kan prata om känslor, för det har de aldrig gjort i hans familj... Går det att ändra på, tro?