Igår, på årets varmaste och finaste dag, var vi på dop... Det började kl 12 och vi lämnade kalaset 16.30, så med andra ord så slängde vi i princip hela dagen åt skogen, känns det som...

Det var min kusins lilla son som döptes. Det var första gången jag såg honom, och det var inget möte jag såg fram emot. Min kusin, mamma, är bara så hyper-överlycklig över sin son, så jag klarar knappt av det. Hon bloggar om honom, och det är med motvilja jag ibland läser den. Bloggen riktigt sprudlar av lycka. Min kusin är 38 år och det är hennes första barn, medan pappan till barnet har två större barn sen tidigare. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om min kusin, och tycker om att träffa henne. Men nu tycker jag mest det är jobbigt. Har lite svårt för deras lycka. Egoistiskt kanske, men så är det...

Inte nog med att föräldrarna är så in i bängen lyckliga, utan pojkens mormor (min faster) är ju också överlycklig och mäkta stolt över sin dotter och sitt barnbarn. Allt de gör är ju bäst i hela världen! Fullt förståeligt, och jag hoppas min mamma kommer att tycka så också en vacker dag...

Min faster frågade ju mig förra sommaren, när jag hade födelsedagskalas, när vi skulle ha barn.

-Det vet man aldrig, svarade jag då och var lämpligt nog redan på väg ut ur rummet när hon frågade.

-Nä, sa hon då. Men man undrar ju?

-Det kommer när det kommer, sa jag då och lämnade henne.

Sen var hon borta ett bra tag och när jag såg henne igen, var hon helt tårögd och kom fram till mig och bad så hemskt mycket om ursäkt. Hon var jätteledsen för att hon hade frågat, och det var inte meningen att göra mig ledsen och det kunde ju vara så att vi kanske inte kunde få barn osv osv. Hon var väldigt ångerfull, medan jag bara försökte släta över det och sa "glöm det, det har jag gjort". Men det har jag så klart inte, det etsade sig fast i minnet.

Igår på dopet, var kusinens pappa och styvmamma även med. Jag är uppväxt på samma gata som de två, och har ju träffat dem på alla kalas genom åren. Jag stod och pratade med min mamma och min bror, när styvmamman kom fram till mamma. Hon "viskade" i hennes öra:

-Ska du bli mormor?

Hon var inte direkt diskret, utan jag hörde varenda ord även om jag verkligen trodde och hoppades att jag hade hört fel. Jag vände mig bort från dem och pratade vidare med min bror. Jag ville inte höra mer. Jag hade förvisso en relativt tajt klänning på mig, men så stor mage tycker jag verkligen inte att jag har. Resten av tiden på kalaset försökte jag dock räta lite på ryggen och hålla in magen lite extra... Korkat, eller hur?? Det var ju hon som trampade i klaveret, inte jag. Kunde inte riktigt släppa den frågan på hela kvällen.

Fick inget tillfälle att fråga mamma om det igår, utan ringde henne idag istället. Frågade om jag verkligen hade hört rätt?? Jodå, det hade jag... Mamma hade svarat "Inte än.". Då hade styvmamman frågat:

-Ska hon gifta sig då? Har för mig att C (alltså min kusin) sa nåt.

-Ja, svarade mamma då. Hon ska gifta sig.

Sen pratade de nog inte mer om det.

Så blev det på årets varmaste, finaste och soligaste dag, som jag egentligen hade velat spendera i solsängen på trädäcket, med ett glas rosévin i handen! Men det blir ju aldrig som man tänkt sig, eller hur??