Mens och negativt test...   

No shit?? Vari ligger nyheten och överraskningen?? Ibland kan man verkligen undra hur folk tänker.    Varför skulle inte män må dåligt av barnlöshet?   

Den här artikeln gick att läsa i min lokaltidning idag...

Redigerat 2010-06-15, kl 20.57:

Artikeln ovan visar ju knappast hela sanningen, har jag förstått. Här kan ni läsa mer om avhandlingen som Marianne Johansson gjort och som är viktig att den lyfts fram:

http://www.sahlgrenska.gu.se/aktuellt/nyheter/Nyheter%20Detalj/man-mar-samre-vid-ofrivillig-barnloshet-an-tidigare-kant.cid942302

Nu kan jag med 99,999999999999% säkerhet säga att det är kört för den här gången också.....   Det bruna blir mer och mer rött och i större mängd. Kommer att ta ett test ikväll, men förväntar mig absolut ingen överraskning. Det är mest för sakens skull liksom.

Fan också!!! Då fick akupunktören rätt ändå... Jag skulle ju bevisa henne fel! J-a skit! Men jag ska iaf ta och ringa henne och boka in en tid för ett möte och för att påbörja behandling. Så jag är så redo jag bara kan vara inför nästa försök i augusti. Undrar om kliniken kommer att ge mig Pergo under sommaren? Troligtvis, eftersom jag har så oregelbunden mens. Går det att kombinera Pergo med örtmedicinerna som man får av akupunktören?

Nu ska vi även ta tag i det där med adoptionskö. Har ju broschyrer från tre olika organisationer hemma. Så nu ska vi ta ett beslut, och anmäla oss till kö. Vad jag just nu funderar över är hur man vet när man är klar med ivf? Hur vet man att man inte ska ge ivf fler chanser, och att man ger upp en graviditet? Jag är helt öppen för adoption, och har verkligen accepterat tanken på det. Men samtidigt kan jag inte riktigt släppa tanken på att aldrig få uppleva en graviditet. Även om det ju självklart är barnet i sig som är det viktiga och det stora målet. Men adoptionen innebär ju också att vi kommer att få vänta såååååååååå länge innan vi får ett barn. Det ligger liksom inte inom det närmsta året. Snarare 3-4 år, om det räcker...? Känner ju att tiden springer iväg också, man är ju inte purung längre. Jag som sa, när jag var tonåring, att jag skulle ha barn när jag var 24..., har fortfarande inte fått barn vid 34 och kommer kanske inte att ha ett barn i min famn förrän jag är 38... Svindlande tanke. Då är jag gammal... Jag vill inte vara en gammal förälder. Varför, varför började vi inte försöka få barn tidigare????????? Skit skit skit!!!!!!

En annan tanke som precis slagit mig, i samband med adoption, är att min mamma kanske aldrig kommer att få ett biologiskt barnbarn... Hennes och pappas gener kommer kanske aldrig att leva vidare... Det gör mig också väldigt ledsen. Har ju förvisso en bror. Han är 38 år och singel och inget vidare på att ragga. Mamma har uttryckt den skrämmande tanken att hon tror han kommer att leva sitt liv som ungkarl, och då blir det väl inga barn där heller... Jag hoppas innerligt att hon har fel.

Men nu är det ju faktiskt så att vi har ett ivf-försök kvar och då banne mig, ska det gå vägen! Jag ska få uppleva en graviditet och vi ska få ett biologiskt barn och min mamma ska se hennes och pappas gener leva vidare i vårt barn. Så det så.