http://vantanochlangtan.blogspot.com/

15 juni 2010 10:05

Vad tråkigt att det inte lyckades denna gången heller. =(
Ja, det är inga lätta tankar man ska behöva handskas med.
Jag kan förstå att det måste vara svårt att veta var man ska dra gränsen för hur många IVF-försök.
Men jag tycker det är jättebra att ni kan tänka er adoption och att ni tar tag i att ställa er i adoptionskö! För även om ni kommer göra fler IVF-försök har ni ju kötid att spara in sen om inte IVF-försöken lyckas.

Vi har båda syskonbarn, så vi känner att vår biologiska släkt går vidare genom dem. Men det måste ju vara tufft för dig att känna så. Har du pratat med dina föräldrar om adoption? Det är ju viktigt att dem stöttar er. Är de positiva till adoption så kommer nog de där tankarna om att den biologiska släkten inte förs vidare, försvinna och det kommer inte kännas viktigt sen när ni får ert adoptivbarn.

Sen vi fick reda på att vi inte kan få biologiska barn bär jag på en stor sorg inom mig, att inte få bli gravid, uppleva en förlossning, att inte få se likheten i våra barn.
Men denna sorg suddas ut lite för var dag som går och längtan efter vårt barn på andra sidan jorden blir allt starkare.

Jag vill önska er stort lycka till, i era val. Och säga att det finns ett ljus därborta på andra sidan, bortom sorgen, längtan och all väntan! Det är så jag försöker se på det.
KRAMAR GreenGal

Pi

15 juni 2010 15:29

Ledsen att det inte lyckades. Räkna med att det tar tid att bli av med tankarna på biologiskt barn. Vi gick föräldrautbildningen för adoption hösten 2007, och idag sitter jag fortfarande och funderar, bara för att mensen är en dag sen. Otroligt!

Det är viktigt att komma ihåg att man kan vara jubelglad åt att man ska adoptera, men ändå ha en sorg och undran över varför man inte kan bli gravid och få ett biologiskt barn. Blir väldigt provocerad och ledsen av ett blogginlägg som gjordes nyligen av någon person som inte varit ofrivilligt barnlös men ändå ställde sig helt oförstående till att man kunde vara ledsen även om man gått vidare med adoption. HALLÅ, skulle man då t ex inte kunna vara ledsen över ett förlorat barn genom missfall bara för att man sen fick ett annat???? Ja oj, det blev en liten utläggning. Men det jag egentligen vill säga är att låt det få ta tid och försök acceptera att båda känslorna finns. (Ska jag säga som precis beklagat mig på min blogg i samma ärende :-).

Känner PRECIS igen mig i det du skriver om dina föräldras gener. Jag sätter mitt stora hopp till min lillebror som nu är 32 och hans sambo. Lååångt långt inne i mig själv funderar jag på om mina föräldrar kommer känna annorlunda för hans biologiska barn än för mitt (eventulla) adopterade?

Anna

15 juni 2010 21:56

Är otroligt ledsen för din skull ! Jag har följt din blogg genom hela din resa eftersom vi gjort våra behandlingar samtidigt. Vet precis vad du går igenom då jag gjort 2 misslyckade IVF. Vi har ett barn sen innan, som vi lyckades med på naturlig väg, trots att det inte skulle gå. Men nu vill det sig inte, varken naturligt eller med IVF.
Så vi satt ner o pratade o bestämde att vi inte skulle göra fler försök för uppenbarligen ville inte min kropp detta. Det är inget fel på varken mej eller min man. Så vi har nu accepterat att vi "bara" blir 3 i vår familj. Vi fick betala våra försök själva eftersom vi har ett barn.
Vi har gått på samma klinik som ni och jag ska väl i ärlighetens namn säja att jättenöjd var jag inte ! Man var liksom bara 1 i mängden och ibland kändes det som om det inte fanns tid. Blev glömd mer än 1 gång i väntrummet :-(. Om vi skulle göra fler försök hade vi planer på att byta då jag hört såååå mycket mer positivt om "den andra". Men nu kände jag att jag inte ville tvinga min ovilliga kropp mer :-(

Jag önskar er lycka till och hoppas att det ska lyckas på er sista gång ! Hoppet är det sista som överger en, säjer man ju :-)Jag kommer att fortsätta läsa o hålla alla tummar o tår !

Miss S

16 juni 2010 14:18

GreenGal: ja, jag har pratat med min mamma om adoption. Tyvärr lever inte min pappa längre... Men när mamma och jag pratade om adoption hade inte tanken slagit mig att kanske inte min bror får barn heller. Så den tanken har jag inte ventilerat med henne. Så småningom kanske jag gör det, men i nuläget får det vänta.

Tack alla, för era fantastiska kommentarer och stöttande och värmande ord. Jag blir helt rörd.