Det är fortfarande skitjobbigt, och det känns som jag inte har något liv. Jag bara ammar, bär och byter blöjor om vartannat. Självklart hjälper R till så gott han kan, med det han kan. Men när hon somnar i min famn, är det sällan vi kan lyfta över henne till honom utan att hon vaknar.

MEN, jag ser ljuset i tunneln! Hon har fler nöjda vakenstunder, och igår skymtade vi en antydan till leende! Det är guld värt!

Idag har vi varit på namngivning för våra goda vänners lilla dotter. Som förmiddagen gick här hemma trodde jag absolut inte vi skulle komma iväg, men det gick och sessan skötte sig strålande.

Vi har förresten nu bestämt ett namn för henne, Alice. Jag har haft det som favorit sen hon föddes, men R har haft ett annat namn. Skönt att det nu äntligen är bestämt!