Sista dagen med Menopur och Orgalutran. Imorgon kl 19 är det dags för Ovitrelle, ägglossningssprutan. Det närmar sig måndag...

Igår pratade jag med R om att berätta för våra vänner om vår barnlöshet och barnlängtan. Han har inga problem med att de ska veta, men han tycker själva momentet att berätta är jobbigt. När är det någonsin läge, liksom? Ska man berätta för när alla är samlade? Vilket är när det är fest eller andra liknande trevliga händelser. Vilken partydödare... Eller man ska ta varje par för sig? Det kommer att bli många gånger att berätta, och vissa par träffar vi knappt ensamma. Bara när alla är samlade. Hmmm... Igår kom jag på att det lättaste är ju att skriva ihop ett mail och skicka till alla. Så är det löst. Vi förstör inte någon stämning på en fest, och de får fritt välja hur de ska göra med informationen de får. Vill de fråga något så är det fritt fram. Vill de inte säga ett ord så är det också ok. Men då vet de iaf hur situationen ser ut, och behöver inte undra längre. Sen är de här människorna inte dummare än att de säkert förstått vid det här laget, att vi har problem. Så det kommer nog inte som någon överraskning. R ville iaf att vi skulle vänta tills vi vet hur det här försöket går. Så antingen blir det ett informationsmail, eller så väntar vi ytterligare några veckor och berättar att vi är gravida!   

Läste en hemsk artikel igår, som Kix hade länkat till. Har ni läst? Det är så fruktansvärt och ofattbart, så det är inte klokt! Att det får gå till på det här viset, är långt över mitt förstånd. Orkar ni inte läsa artikeln, så handlar det om ett svenskt par som adopterade ett svenskt barn, fyra timmar efter födseln. ÅTTA MÅNADER senare kommer mamma och vill ha tillbaka sitt barn, och det får hon. Jag blir så arg och besviken på systemet. Hur är detta möjligt?? Hemskt för både barnet och adoptivföräldrarna.

Trevlig helg!