Åh, det här är så j-a jobbigt!!! Kan inte minnas att jag tyckte ruvningen var så jobbig förra gången. Det är en sån fajt i mitt huvud just nu, så ni anar inte! (Jo, jag vet, ni anar...) De bruna flytningarna har fortsatt lika säkert som amen i kyrkan. Det kan jag inte komma ihåg från förra gången. Har läst bakåt i bloggen och bara hittat ett inlägg om bruna flytningar en dag. Men inte i fyra dagar, som det varit nu... Vet inte om det är bra eller dåligt. Kommer bara ihåg att mensen inte kom förrän jag slutat med vaggisarna iaf.

På ena planhalvan har vi ängeln, som säger att det är klart att vi har lyckats den här gången. Det är ju vår tur nu! Vissa har blödningar trots att man är gravid, och jag råkar vara en av dem. Funderar på hur jag ska berätta den glada nyheten för alla...

På andra planhalvan har vi djävulen, som bara hånskrattar och undrar vad det egentligen är jag hoppas på. Jag har ju bruna flytningar, dvs mensen kommer vilken dag som helst. Det finns inget litet frö i magen, det finns inget som växer där och som vill bo hos mig i 9 månader. Ge upp nån gång! Alla tecken talar ju emot en graviditet.

Känner mig så otroligt schizo, så det är inte klokt. Jag, som normalt är väldigt positiv person, vill ju så klart gärna lyssna på ängeln. Men djävulen kommer med logiska argument och det känns som jag faktiskt borde lyssna på den sidan. För ovanlighetens skull så vet jag inte vilket som är bäst. Ska jag vara glad och lyckligt ovetande fram till testdagen och sen kanske nå svart botten, eller ska jag förvänta mig det värsta och istället ev bli glatt överraskad?? Vilket är bäst?? Jag blir tokig på det här!! Jag måste nog tjuvtesta...........................