Tack för ert stöd! Ni är så söta allihopa, och det värmer verkligen i hjärtat att läsa era kommentarer.

Igår diskuterade vi lite ang adoptionsköandet. Vi bestämde att vi väntar till januari. De tre-fyra månader som är kvar på det här året, gör ju nästan varken till eller från. Tycker verkligen det är helt SJUKT att man ska betala för ett helt år om man anmäler sig nu och för att köa i 3-4 mån. Hur svårt kan det vara att dela upp en sådan avgift i månader?? Jag förstår inte. Det är ju så fel! Det är att mjölka oss barnlösa på pengar, tycker jag. Visst, pengarna går till ett gott syfte. Men jag kan ju säga att jag känner inte att vi har så mycket pengar att vi skulle ge 3000 kr rakt av till välgörenhet. Mycket möjligt att jag har missat nåt här, och att det kanske finns en logisk anledning till att man ska betala full årsavgift för en del av året. Upplys mig gärna i så fall! (Ja, vi skulle ha börjat köa redan när vi började med ivf... Men det är ju så lätt att vara efterklok, eller hur??)

R hade kollat på olika klinikers hemsidor igår. Kollade vilka priser de har för ivf. Vår klinik var billigast. Om man nu kan kalla det billigt... 26.500 kr/försök. Köper man ett 3-pack kostar det 58.000 kr. Dvs att tredje försöket skulle kosta 5.000 kr bara. Men om man lyckas på första försöket, får man inte en spänn tillbaka. Så då har plötsligt ett försök kostat 58.000 istället.

R sa att ett försök kan vi ju jämställa med en skidresa... Rent ekonomiskt alltså. Med andra ord, så ska vi välja mellan att försöka få ett barn och att leva. Tja, det är ju inte mycket till val. Vi vill ju så klart hellre få ett barn, än att resa. Men det är så upp-och-ner. Varför ska vi behöva betala för att få ett barn? Varför kan inte vi både få ett barn och få leva? Som 90% av befolkningen. Varför ska vi tillhöra de 10% som är ofrivilligt barnlösa??

Tur i oturen att vi har pengar sparade. Pengar som vi absolut inte hade tänkt ha till sånt här. Pengar som vi skulle använda till annat. Som t ex resor.

Att få barn ska inte vara en ekonomisk fråga. Det är så koko...

Vad har vi gjort för att förtjäna denna kamp? Vad det än är, så räcker det nu. Det räcker!!!

Negativt. Så in i helvetes jävla negativt. Både igår kväll och i morse.

Vad gör vi nu?

Nytt test för sakens skull på fredag, eftersom det är officiell testdag. Sen boka samtal med läkaren på kliniken förmodar jag.

Jag/vi är verkligen inte redo att ge upp ivf redan. Jag vill inte ge upp en graviditet. Jag vill uppleva det. Jag vill ha alla de där satans krämporna och besvären. Jag vill må illa. Jag vill ha foglossningar. Jag vill vara med om en förlossning. Jag vill vara med om känslan när bebisen läggs på bröstet efter födseln. Jag vill se R's ansikte och uttryck när han är med om samma sak. Jag vill, jag vill, jag vill!!!! Jag kan inte ge upp det! Hur ska man kunna ge upp hoppet om det?

För femti-elfte gången säger jag nu att vi ska ställa oss i adoptionskö. Även om jag inte är redo för adoption. Tänker föreslå för R att vi ställer oss i kö på AC nu, och vid årsskiftet ställer vi oss dessutom i kö på BFA-A (ekonomisk fråga...). Eller tvärtom. Två köer alltså. Ska kanske även kolla upp när det börjar en föräldrarutbildning. Den kan vi väl gå även om vi inte är klara med ivf?

Tack för era tummar... Ni kan släppa dem nu...   

Nu börjar jag faktiskt bli nervös... Nästan så jag mår lite illa...

Precis som förra gången, så har jag ängeln på ena axeln    och djävulen på andra   . De fajtas ganska rejält, måste jag säga. Nästan så jag skulle vilja skrika rakt ut till dem att sluta. Vill inte höra på dem längre, vill inte tänka på det.

Jag är ju fortfarande lyckligt ovetande. Jag mår ändå bättre nu, än jag gör om tre timmar, om det blir ett minus...

Det ser tyvärr inte så bra ut... Fortfarande spottings... Försöker intala mig att det kan förekomma ändå, trots att man blivit gravid. Men kanske inte så många dagar...? Jag vet inte.

Drömde inatt att jag plussade. Det var så verkligt och jag stod med R's armar om mig när vi tillsammans såg att det där andra strecket på grav stickan också blev rött. Inte bara kontrollstrecket. Det var en sån fantastisk känsla! Jag vill uppleva den på riktigt! Nu! Det ska inte bara vara en dröm.

Igår tänkte vi att vi skulle testa imorse. Ställde klockan lite tidigare än vanligt. Men när jag vaknade ändrade jag mig. Vill inte behöva gå till jobbet efter ett minus. Så vi bestämde att vi testar ikväll istället.

Men jag har inga som helst menskänningar, som jag brukar. Däremot har jag haft lite hugg i magen, till och från. Nästan varje dag. Det har jag tagit som ett gott tecken. Men kroppen spelar väl spratt med mig.

I fredags blev det ändrade planer. Istället för strykhögen, så blev det promenad, thai mat och EM-kvalsfotboll med goda vännerna och grannarna H & A. Trevligt som vanligt! R kom hem lagom till fotbollen började. H skulle dock upp och jobba på lördagen, så det blev en tidig kväll.

I lördags var vi på kräftis. Det var ok. Människor som vi träffat några gånger tidigare, men inte känner direkt. En människa som var hemsk. Som tog så mycket plats och som skulle höras över alla och göra så mycket väsen av sig. Fattar inte hur de står ut med henne. Det var inte bara jag som tyckte så här. De som vi åkte med kräkte också ur sig på vägen hem. Min barndomsvän F, som också var där, kom även hon till mig och var helt chockad över hur denna människa uppförde sig... Usch och fy! Tur man bara träffar henne en gång om året!

I går var jag faktiskt på yoga! Ringde ledaren i fredags, men då sa hon att kursen var fullbokad och flera stod på väntlista. Men ny kurs skulle börja i oktober, så hon skrev upp mig till den. I lördags ringde hon och sa att det blivit en plats ledig, trots allt! Så jag tackade ja, och var där igår alltså. Lite flum, men kändes bra ändå. Mycket med andning och lite mantra och sång. Hoppas det blir lite mer övningar nästa gång.

... att analysera...

Tycker mig skönja färgskiftningar i trosorna...   Men ännu så lite att jag nästan kan ignorera det eller tro att jag inbillar mig...

Liten uppställning över våra behandlingar och hur det gått.

Jag räknar ju, som sagt, inte.    Men idag är det 14 dagar sen ÄP...   Vilket ju innebär att mensen kan dyka upp precis när som helst...

Kommer ihåg att vaggisarna höll mensen på avstånd under min första ruvning i januari. Mensen kom först när jag slutat med dem. Men under den andra ruvningen i juni, så började jag få spottings på dagen två veckor efter ÄP. Samma dag som idag alltså... Så för varje dag som går nu, utan spottings, är det en liten seger. Sen är jag ju så klart väldigt medveten om att det åter igen kan vara vaggisarna som håller mensen borta, men det känns ändå bättre så länge den är borta.

Såg filmen Babel med Brad Pitt igår. Har ni sett den? Gud, vilken deprimerande film... Och oj, vad gammal Brad Pitt såg ut. Vet inte om han var sminkad så, eller om han faktiskt börjar se gammal ut. Men snygg är han ju fortfarande!

Ikväll ska R på fotbollsmatch. Jag har en enorm strykhög att avverka, så det blir kanske mitt fredagsnöje... Imorgon ska vi på kräftskiva och på söndag ska R ev jobba. Då kanske jag och mamma ska gå på trädgårdsmässa på fm. Ev blir det yoga för min del på kvällen. Ska kontakta ledaren idag och höra om det finns platser kvar.

Har ni någonsin sett nåt så vackert? Svårt att låta bli att gråta på slutet...