Min syn på cykelvägar och trottoarer har förändrats totalt de senaste veckorna! Nu letar jag efter gångstråk där det finns gräs sidanom, för då kan jag köra vagnen med ena hjulet i gräset och det skumpar så att Alice somnar! Perfekt! Det funkar också fint med grus eller småsten i kanterna. Grusvägar är optimalt! Därför tycker jag för första gången inte alls om att kommunen sopar gatorna rena från vinterns grus... Då kommer det ju inte att skumpa lika bra! Kass!

Igår var jag hos psykologen för tredje och sista gången. Jag mår mycket bättre nu, och känner igen mig själv. Jag gråter inte längre heller. Så jag valde själv att avsluta. Vet ju var hon finns om jag skulle behöva prata med henne igen.

Imorgon ska jag till mitt jobb igen och låna en bärsjal av en kollega. Ska testa och se om det är nåt jag vill köpa.

Idag lyckades jag faktiskt fånga Alice leende med kameran! Kul!

Det kan inte vara normalt så som Alice håller på både på nätterna när hon sover och när hon ammar. Hon blir så otroligt störd av det, så det är inte klokt. Hon kan somna hur gott som helst och så efter ett par minuter börjar hon krampa. Hon grymtar som en gris, rosslar i halsen, spänner sig som en fiolsträng med armarna viftande och benen spikraka, sen kryper hon ihop och drar upp benen och knyter händerna. Så håller hon på i princip konstant när hon sover. En stund sover hon faktiskt genom besvären, men till slut vaknar hon förstås. Behöver väl knappast säga att jag inte sover när hon håller på så här. Har försökt att höja upp under huvud och axlar ännu mer på henne så hon är mer upprätt, om det nu är reflux (sura uppsättningar), så det inte lika lätt kommer upp i halsen på henne. Det hjälper kanske lite , men inte så som man skulle vilja. Har funderat starkt på att filma henne med mobilen och ta med och visa Bvc, för sköterskan förstår nog inte riktigt hur vi menar när vi försöker förklara.

Det finns iaf inte mycket mer vi kan göra nu, i form av medikamenter och kost. Jag har varit mjölkfri i två veckor nu, och det har inte gjort någon skillnad. Ska börja lägga till mjölk igen så smått idag. Kan hända att vi märker skillnad då... Vi har också gett sempers droppar i två veckor. Minifom har vi gett i en vecka idag. Den enda skillnaden med dem är att hon bajsar mer och ännu lösare. Men vi fortsätter ändå med båda sorterna droppar, tror jag. Kanske ska vänta en vecka till och ta bort något av det. Vi tror ju inte de gör någon skillnad, men vi kanske märker om vi tar bort dem. Då vet vi ju i så fall att de har någon verkan... Nu kommer vi nog snart att prova med ersättning på kvällen iaf. Får se hur det går. Finns chans att vi kanske kan få sova lite mer än en timme i stöten då...?

Inatt, eller i morse, kl 5.20, var R uppe och bytte böja på en nöjd och pigg Alice. Alldeles för pigg med tanke på klockslaget... Plötsligt charmade hon nästan byxorna av sin pappa genom att fyra av sitt första riktiga leende!! Hon var fortfarande nöjd när de kom in i sovrummet igen och hon visade även mig att hon kunde le. Vilket charmtroll, helt plötsligt! Genast glömde både jag och R att vi var trötta och less. Vi fick nog lite ny energi, för vi var vakna i 45 min till utan problem! Sen var det dags för R att gå upp ändå, men jag och Alice lyckades sova en liten timme till.

I förmiddags var jag faktiskt ute och gick med vår gode vän och nästan granne, H. H & A fick ju också en dotter, i oktober. Så hon är också hemma och är mammaledig. Det var första gången vi gick tillsammans, och det var förstås supertrevligt att ha sällskap på rundan. Jag har inte riktigt vågat innan, eftersom jag aldrig vet när Alice är nöjd, och när jag då kan komma iväg på en runda. Men jag chansade och messade och frågade när jag kände att det närmade sig i tid. Alice skötte sig finfint och sov gott hela rundan. H's dotter, som är 4½ månad, låg och jollrade glatt i sin vagn. Jag följde t o m med H hem och åt lunch där. Alice vaknade så klart direkt när vi kom dit, och jag ammade henne. Sen la jag henne i vagnen och hon låg där vaken och var nöjd, medan jag kastade i mig lunchen. Hann precis äta färdigt innan Alice blev otålig och började gråta. Så då tackade jag för mig och vi gick hemåt i rask fart och så var det dags att ta fram mjölkmaskinen igen... Men det är iaf ett stort framsteg, känns det som. Dels att jag kunde gå en runda i sällskap av H, dels att jag faktiskt följde med henne hem och det gick bra en liiiiten stund.

I onsdags dristade jag mig till att köra till ett närliggande köpcenter. Jag har länge varit sugen på att köpa ny mobil, och nu bestämde jag mig för att göra ett försök. Det är inte ett välbesökt köpcenter, vilket kändes väldigt skönt. Vet också att det finns amningsrum där, om det skulle behövas. Men Alice skötte sig åter fint, och somnade i vagnen nästan direkt när vi kom in där. Så jag fick köpt en Samsung Galaxy S2 (så nu väntar jag på Bloggplatsens app!) och hann med en sväng in på Apoteket och H&M och tog till och med en liten fika! Det kändes oerhört tillfredsställande efteråt att jag vågat mig ut på ett sånt äventyr och det gått bra!

På H&M köpte jag amningströjor, vilket är väldigt bra att ha om man ska amma någon annanstans än hemma... Man slipper lyfta upp hela tröjan och exponera hela svampiga magen. Har också köpt två amningströjor från Paola Maria (passa på nu, det är rea!) och en (troligtvis oanvänd) Boob på Tradera (betalade 160 kr istället för 495 kr som den kostar ny...). Så nu har jag lite olika toppar, som är representabla. Här hemma har jag ett par tröjor jag har fått låna, som är i stl XL, och alltså är gigantiska till mig (jag är M). Men här hemma duger det.

På tal om storlekar så har jag gått ner alla mina gravidkilon och mer därtill. Antar att det är amningen som gör det. Jag är 2 kg under min normala vikt. Men magen är, som sagt, ganska svampig. Ser verkligen fram emot att komma ut i joggingspåret igen, särskilt nu när det är vår ute! Men Alice sover ju aldrig så länge att jag hinner byta om, ge mig ut och springa och sen hem och duscha och vara redo för nästa amning när hon vaknar. För det lär ju ta mer än en timme...

Just nu sover Alice i babybjörnen på mitt bröst. Det verkar som det var ett bra köp på Tradera! Eftersom hon vill vara nära hela tiden, så löser det ju en del problem. Jag får två händer fria och jag kan röra mig!!! Freedom!!!

Trevlig helg!

Det är fortfarande skitjobbigt, och det känns som jag inte har något liv. Jag bara ammar, bär och byter blöjor om vartannat. Självklart hjälper R till så gott han kan, med det han kan. Men när hon somnar i min famn, är det sällan vi kan lyfta över henne till honom utan att hon vaknar.

MEN, jag ser ljuset i tunneln! Hon har fler nöjda vakenstunder, och igår skymtade vi en antydan till leende! Det är guld värt!

Idag har vi varit på namngivning för våra goda vänners lilla dotter. Som förmiddagen gick här hemma trodde jag absolut inte vi skulle komma iväg, men det gick och sessan skötte sig strålande.

Vi har förresten nu bestämt ett namn för henne, Alice. Jag har haft det som favorit sen hon föddes, men R har haft ett annat namn. Skönt att det nu äntligen är bestämt!

Nåt måste vara fel. Igår sov hon ca en timme på dagen och sen inte igen förrän ca 20.30 Däremellan skrek hon och ammade om vartannat. Hon kan iaf inte vara hungrig... Fast hon kräker upp en hel del...

I natt har hon sovit ca 1½ timme åt gången och det känns inte heller rätt. Så här långt idag har hon sovit ca 1 timme (kl är nu 15). Kan säga att jag är helt slut och har i princip gråtit hela dagen idag.

Amningen går ganska bra, om ser till smärtan.  Det gör inte lika ont längre. Men frågan är om hon blir mätt på det hon får, eller det är ingen malle i det?? Eller varför sover hon inte? Hon måste ju också vara trött...

Sköterskan på bvc sa att jag skulle prova dra ner på mjölken och att ge Sempers magdroppar. Så det gör vi sen i fredags. Ingen skillnad, eller snarare en försämring känns det som. Hon sa att magdropparna skulle ge effekt direkt, men det verkar inte så. Annars kunde vi prova Miniform istället, som också är magdroppar. Ska dit igen på onsdag, så då får vi se vad sköterskan säger. Hur lång tid tar det innan man märker effekten av att jag inte äter mjölkprodukter längre?

Var hos psykologen i fredags, både jag och R. Mamma tog hand om sessan under tiden. Jag ska dit igen imorgon. Hoppas det kan hjälpa mig komma genom hela historien med moderkakan, som spökar i mitt huvud. Psykologen kallade det trauma...

Ibland blir jag rädd för mig själv, när jag höjer rösten åt sessan eller blir arg på henne för att hon skriker och aldrig är nöjd. Hur kan jag bli arg på en liten söt bebis på knappt fyra veckor?? Det är ju inte hennes fel om hon har ont i magen. Knappast så att hon gör allt detta medvetet... Men jag är så trött, och ibland undrar jag hur länge jag orkar, OM jag orkar. Men det har redan gått nästan fyra veckor sen hon föddes, och om det blir bättre efter tre månader (som nästan alla säger) så har vi ju faktiskt klarat av en tredjedel redan. Fattar inte vart tiden blivit av. Det har gått otroligt fort.

Jag kan härmed avslöja att livet med en nyfödd inte behöver vara rosenskimrande och helt underbart fantastiskt. Faktum är attjag inte upplevt en enda sådan dag sen sessan föddes för tre veckor sen. Det känns ju hemskt att säga det, när man längtat och väntat så länge. Känns också hemskt att säga när så många andra där ute fortfarande väntar och längtar. Sorry...

Men jag måste erkänna att det är skitjobbigt just nu. Jag mår väldigt dåligt psykiskt. Vad det beror på har jag ingen aning om, men jag har bokat tid hos en psykolog och hoppas det kan hjälpa. Jag känner mig totalt misslyckad som förälder och oerhört frustrerad. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort de senaste 3 veckorna. Varje dag.

De där mysiga stunderna med sessan, som jag läst att andra har med sina nyfödda, lyser med sin frånvaro. Kan ju bero på att hon verkar ha magknip titt som tätt, som både stör hennes sömn och amningen. Ska ta upp det med bvc sköterskan imorgon. Kanske mjölkfri kost för mig i fortsättningen? Tänk om det vore så enkelt...

R hjälpte mig av med kläderna och jag fick sätta på mig en snygg särk och giganttrosorna Arne. Sen började han fundera på om han låst bilen... Så han sprang iväg för att kolla. Hela denna tiden stod jag lutad mot den upphöjda sängen och vaggade fram och tillbaka. R kom tillbaka (givetvis hade han låst bilen) och ganska snart började det trycka på nedåt och vi kallade på barnmorskan, som visade mig hur lusstgasen funkade. Eller så visade hon det tidigare. Minns inte så noga. Efter en stund fick jag krypa upp i sängen och stod på knäna lutad mot huvudändan.

Hela tiden hade jag lustgasen i högsta hugg, R servade mig med fantastiskt gott isvatten (man blir torr i munnen av lustgasen) och masserade ryggen och det var underbart. Mellan värkarna kunde jag slappna av ganska bra och andades lugnt och stilla.

Ett litet aber i det hela var att vattnet inte hade gått ännu. Ca kl 14 var det dags för skiftbyte för personalen. Jag hörde vår barnmorska lämna över till en ny och en student. Hon pratade då om att ev ta hål på hinnorna. Hon var kvar en liten stund till och det sista på hennes skift var att hinnorna brast av sig själv med ett väldans brak och hon blev helt nedsprutad av fostervatten! Jag hade då fått vända mig till ryggläge, så hon satt ju precis i skottvägen! Det kändes verkligen som nåt brast med dunder och brak!

Den nya personalen var lika underbar som hon som slutade sitt skift. Studenten hade haft 47 förlossningar och skulle till 50 innan hennes praktik var klar. Inte helt orutinerad alltså. Hon skötte i princip allt själv, och den andra barnmorskan, handledaren, kom bara in i rummet i slutskedet. Det kändes som en evighet och att vi inte kom någonstans, men givetvis gick det framåt hela tiden. Prick kl 15.00 kom så vår lilla sessa till världen.

Självklart gjorde det skitont, men det var hanterbart. Tack och lov för pauserna mellan värkarna. Det finns en mening med dem!

Jag fick upp sessan på bröstet direkt och hon var perfekt! R fick klippa navelsträngen. Barnmorskan gav mig en injektion med nåt medel för att moderkakan skulle komma ut. Efter en stund fick jag lägga sessan till bröstet också, för att ytterligare driva på moderkakan. Både studenten och barnmorskan tryckte mig på magen emellanåt och försökte dra ut moderkakan. Jag fick värkar, men moderkakan ville inte komma ut. De bestämde sig för att sy mig så länge, eftersom jag spruckit lite. Studenten stoppade in nån slags sudd för att stoppa blodflödet från livmodern under tiden. Jag fick bedövning. Barnmorskan såg sen att min mage växte lite och jag tror hon tryckte lite på den. Då kom sudden farande ut och en attans massa blod. Jag såg ju inget av detta, bara kände att något kom ut. R såg det däremot och blev ganska förskräckt av mängden blod.

När det hade gått en timme var gränsen nådd för hur lång tid det får ta. Då sa barnmorskan att jag skulle ner till operation för att sövas och ta ut moderkakan manuellt. Hon gick för att hämta en säng att rulla ner mig i, och de skulle sätta en nål för sövningen.

Under tiden kom en läkare in, som bestämde sig för att göra ingreppet där och då. R fick ta sessan och hade henne hud mot hud på bröstet. De ökade koncentrationen på lustgasen och jag bedövades totalt och var väck. Jag var dock inte nedsövd, utan hörde rösterna runt mig hela tiden. Jag kände hur läkaren rotade runt där nere, men det gjorde inte alls ont. Det var bara obehagligt. Efter en stund hörde jag läkaren säga "så andas du" och jag andades in djupt. Jag hann tänka många gånger att "tänk om jag inte kan andas som jag ska och jag inte kommer tillbaka". "Tänk om jag inte får se vår dotter växa upp, jag vill leva,jag vill tillbaka, snälla låt mig andas rätt, ta mig tillbaka." Jag var helt övertygad om att min mamma strök mig på kinden... Det var fruktansvärt obehagligt med de tankarna och känslorna.

Men jag kom så klart tillbaka. Dock med väldigt lågt bodtryck och en rusande puls. Mina händer och fötter var totalt avdomnade och jag frös som en hund. De tippade sängen i chockläge, med huvudändan nedåtlutad. Man började sticka mig för att kunna sätta in en påse blod. Men med så lågt blodtryck, så är det inte mycket blod i armarna och de hade väldigt svårt att hitta något att sticka i. När de väl stack, så var det ingen träff. Till slut tillkallades en narkosläkare, för att se om han kunde sätta en nål. Efter lite om och men gick det till slut och jag kunde få en påse blod. Det tog väldigt lång tid, men efterhand så blev blodtrycket bättre och pulsen sjönk.

Vid 19-tiden var det någorlunda normalt och jag frös inte så längre. Domnaden hade då också försvunnit från händer och fötter. Jag var enormt trött, men annars kändes det ok. Då kom personalen in med den fantastiska matbrickan, bl a med cider att skåla i. Det var otroligt gott med en macka då. Sen vägdes och mättes sessan till 3644 g och 51 cm. R klädde henne och så blev hon fotad till lasarettets webbisar.

Ca kl 21 kom nattpersonalen, och innan jag flyttades till BB skulle jag kissa. De ville egentligen att jag skulle använda bäcken, men det ville inte jag. Jag kände mig ju ändå ok då. Så jag fick sitta en stund på sängkanten, sen hjälpte mig två sköterskor in på toa. Väl där svimmade jag... Så de körde fram sängen till toadörren och så lyckades vi på nåt sätt få upp mig i den. Blev genomsvettig helt plötsligt och de tog tempen på mig. Mycket riktigt så hade jag lite feber.

Efter den här incidenten fick jag så klart stanna en stund till på förlossningen. Men när kl var ca 23 rullades jag in på BB. Tyvärr var det fullbelagt på BB och R fick inte stanna över natten utan körde hem vid midnatt. Jag fick strikta order om att inte gå på toa själv, utan skulle ringa på personalen. Sessan kräktes fostervatten hela natten och sov sådär.

R kom in igen på morgonen och stannade hela dagen. Mitt blodvärde var fortfarande lågt, och jag var lite yr, så jag fick en påse blod till. Dagen därpå var bättre och sen på lördag fm åkte vi äntligen hem.

Nu sover sessan på mitt bröst, så vi får se hur långt jag hinner innan hon vaknar...

Kl 2 på natten till 8 feb vaknade jag och gick på toaletten. Jag kände av värkar, men inte outhärdligt. Så jag gick och la mig igen. Kl 4 vaknade jag igen, och då hade värkarna blivit kraftigare och jag kunde inte ligga kvar i sängen. Gick ut i vardagsrummet och la mig. Tog med mig R's mobil, där han hade laddat ner en app där man klockar värkarna. Nördigt kanske, men välidgt praktiskt måste jag säga. Då var det ca 8 min mellan värkarna. Vid varje värk var jag tvungen att gå upp från soffan och vaggade/rullade med höfterna. Varje värk började med en känning i ländryggen och då visste jag ju att den var på gång.

Ca kl 6 vaknade R och kom ut i vardagsrummet och undrade vad som stod på. Han la sig på andra soffan och skötte klockan när värkarna kom. Han fixade lite frukost, så vi fick mat i magen. När klockan var ca 9.30 var det 3-4 min mellan värkarna och vi ringde förlossningen. Barnmorskan frågade om jag badat eller duschat, för att dämpa värkarna. Det hade jag ju inte, så vi sa att vi skulle prova det. Sen fick  vi givetvis komma in när vi kände att vi inte kunde stanna hemma längre. Sen ringde mamma, bara för att kolla läget. Berättade så klart att värkarna startat och att vi nog snart skulle köra in till förlossningen.

Vi konstaterade dock att det inte fanns tid att fylla badkaret och sen ligga där en stund. Istället fick det bli en varm dusch, och det lindrade faktikst värkarna och var riktigt skönt. Men när jag kom ut ur duschen sa vi direkt att vi inte kunde vänta längre. Så jag klädde mig, och så samlade vi ihop våra grejor och BB-väskan och körde in till lasarettet. Tror vi kom in där ca kl 11. Det var fullt på förlossningen, och vi fick komma in på ett undersökningsrum så länge, där de satte ctg på mig. Allt var bra med bebisen. Sen kollade barnmorskan hur öppen jag var, och det var 7 cm!! Snacka om att jag blev förvånad. Trodde inte det skulle vara mer än 2 cm kanske. Var totalt inställd på att vi skulle vanka i korridoren och vänta på att allt skulle sätta igång. Vi hade ju packat ner bok till R, yatzy osv. Som förstföderska brukar man ju hålla på läääänge. Samtidigt hade jag svårt att greppa att jag skulle gå i ett helt dygn med såna värkar... Det kändes som en omöjlighet. Vilket det ju också var!

När barnmorskan upptäckte att jag var öppen 7 cm, fick hon lite bråttom att tömma ett förlossningsrum och städa där. Ca 11.45 kom vi in på förlossningsrummet.

Nu vaknade hon. Fortsättning följer...

Kikar in snabbt för att meddela att vårt underverk kom till världen i onsdags, 8 feb kl 15.00 Vi fick en liten dotter, som vägde 3644 g och var 51 cm lång. Hon är underbar!

Förlossningen gick jättebra och snabbt. Lite komplikationer med moderkakan efteråt, men det kan jag berätta mer om en annan gång.

Vi mår alla jättebra!