I måndags var vi på Carlanderska och återförde det enda lilla frysta embryot vi hade i frysen. Äntligen!! Inte trodde vi det skulle ta sån tid att faktiskt komma dithän. Vi började ju egentligen redan i augusti, så det har tagit tre månader...

Nu väntar den jobbiga ruvartiden. Tid för tankar, och hopp blandat med uppgivenhet. Vissa säger man kan testa redan efter 5-6 dagar, men det vågar jag inte. Skulle det vara negativt så blir jag så besviken och ledsen. Kanske i onödan om det visar positivt en vecka senare. Då har jag varit ledsen en vecka helt utan anledning. Det vill jag ju inte så klart.

Försöker tänka att det här lilla embryot faktiskt måste varit toppkvalitet för att ens frysas ned och dessutom från samma "batch" som Alice, så då måste det ju funka!! Eller hur?!

Ärligt talat har varken jag eller R hunnit tänka så mycket på det här försöket. Alice tar ju upp all vår tid när hon är vaken. Ganska skönt att inte ha tänkt så mycket på det. Tänker inte så jättemycket på ruvningen nu heller. Kommer ibland på mig själv med tanken "ja, just det! Jag ruvar ju!". :-) Det kanske bara är bra.

Jag vill inte leva i den ivf-bubblan igen som vi var innan Alice. Då stod livet på vänt och vi gjorde aldrig nåt om utifall att vi skulle lyckas och jag blev gravid. Inga resor t ex. Vilket jag ångrar djupt idag. Vi skulle ju passat på då när vi inte hade barn. Nu har vi bokat en vecka i Lindvallen i mars, fullt medvetna om att jag kanske är gravid då. So what? Kanske kan jag åka lite skidor eller så blir det sköna promenader med Alice och andra i sällskapet i ett fint vinterlandskap. Det blir bra, vilket som!! :-)