Direktlänk till inlägg 29 februari 2012

Avslöjande

Av Miss S - 29 februari 2012 16:35

Jag kan härmed avslöja att livet med en nyfödd inte behöver vara rosenskimrande och helt underbart fantastiskt. Faktum är attjag inte upplevt en enda sådan dag sen sessan föddes för tre veckor sen. Det känns ju hemskt att säga det, när man längtat och väntat så länge. Känns också hemskt att säga när så många andra där ute fortfarande väntar och längtar. Sorry...


Men jag måste erkänna att det är skitjobbigt just nu. Jag mår väldigt dåligt psykiskt. Vad det beror på har jag ingen aning om, men jag har bokat tid hos en psykolog och hoppas det kan hjälpa. Jag känner mig totalt misslyckad som förälder och oerhört frustrerad. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort de senaste 3 veckorna. Varje dag.


De där mysiga stunderna med sessan, som jag läst att andra har med sina nyfödda, lyser med sin frånvaro. Kan ju bero på att hon verkar ha magknip titt som tätt, som både stör hennes sömn och amningen. Ska ta upp det med bvc sköterskan imorgon. Kanske mjölkfri kost för mig i fortsättningen? Tänk om det vore så enkelt...

 
 
TeachMom

TeachMom

29 februari 2012 17:14

Du är inte ensam. När vi hämtade våra barn hade jag en vision som gick i rosenrött, men det tog ett par månader innan det funkade. Kan verkligen leva mig in i hur du känner. Det blir bättre. Kram!

http://varforintejagocksa.blogspot.com

 
Sara

Sara

29 februari 2012 17:47

Jag tror detta är oerhört vanligt, och inget att skämmas för. BRA att du bokat tid hos en psykolog.

Min bästa vän fick barn i nov och upplevde de första veckorna som superjobbiga. Bara grät och kände sig sämst som inte var överlycklig. Men, det gick över.

Det är ju en väldigt storomställning, och vi som tidigare varit IVF-patienter sägs ju löpa högre risk för förlossningsdepression.

Jag hoppas du mår bättre snart!
Kramar

http://langtaneftertresamhet.blogspot.com

 
Anna

Anna

29 februari 2012 18:18

Jag har förstått att det är vanligt att man kan känna så. Du ska se att de mysiga stunderna kommer och blir fler och fler.

Kramar!

http://www.enmammawannabe.blogspot.com

 
Åren går

Åren går

29 februari 2012 18:48

Förstår dig precis. Och det känns nog extra känsligt när man har längtat så länge, ja. Tror att det är bra att prata med någon. Till slut kommer förälskelsen att drabba även dig. Jag kände absolut inte någon himlastormande kärlek så som min man gjorde, men nu när det snart har gått fyra månader känner jag att kärleken liksom växer fram lite i taget. Nästan så att jag är rädd för hur mycket känslor som finns där inne som försöker ta sig fram.

Hoppas psykologen är bra och att de är bra på BVC. <3 Du är inte ensam om att känna så här.

http://Arengar.wordpress.com

 
Ingen bild

Fia

29 februari 2012 18:50

Du... Jag vet så innerligt väl hur du har det... Skriver ett mail till dig i stället...

 
Ingen bild

Malin

29 februari 2012 20:14

Vad tråkigt att du inte mår bra!!!
Du är inte ensam om att må känna såhär.
Jag var också en av dom som grät väldigt mycket.
Vi använde minifom från apoteket som är till för bebisar med magknip.
Det är receptfritt.

Ta hand om dig!

/Malin

 
Ingen bild

Elin

29 februari 2012 20:14

Vi kämpade i 7 år innan vår dotter kom. ( är 3 mån nu) Jag känner igen mig i dig. Jag fattade inte vad det var jag hade kämpat så för, d var in alls som jag hade tänkt mig. Jag tappade helt bort mig själv, var bara en mjölkkossa. Fick hjärtklappning så fort min dotter börja gny lite. Insåg att jag var tvungen att göra nått när det enda jag ville var att gå ut för mig själv. Jag valde att sluta amma och började ge ersättning när hon var 3 veckor. I o med att vi örjade med ersättning kunde min sambo avlasta mig ibland och man fick vara i fred och känna sig som Elin igen Idag är jag så fruktansvärt glad att jag inte kämpade på med ammningen som alla propsar med att man ska göra. Mn får alltid höra att det är det bästa för barnet, men är det d bästa för mig/oss? Är det meningen att ens barn aldrig ska vara nöjd? Det tog bara några dagar med ersättning så märkte vi att dottern blev mkt nöjdare och jag började njuta av min dotter. Hon Började sova i sin säng, tog nappen och var glad den lilla tiden hon var vaken, innan så grinade hon bara eller låg vid bröstet där hon kunde ligga 2-3 timmar och var ändå inte nöjd. Eftersom hon aldrig blev riktigt mätt så blev hon hysterisk när vi gav henne nappen efterrsom det inte kom nå mat. Fick aldrig sova på nätterna eftersom hon skulle suga på bröstena hela tiden. Jag märkte att sömnen oxå påverkade hur jag mådde. Jag hoppas verkligen att du kommer att må bättre och sen vill jag tacka dig för att du är så stark som kan tala om det här. Är ett ämne som inte många vill prata om, absolut inte vi som kämpat. Lycka till med allt!! Kramar

Miss S

1 mars 2012 08:57

Jag känner igen det du skriver, med långa amningar och motvilja till nappen. Igår satt jag i 4½ timme på em med nästan konstant amning. Hon slumrade in lätt, men vaknade så fort jag rörde mig och så var det dags igen.
Har försökt ge lite ersättning men hon vill inte ta flaskan... Har haft tankar på att sluta amma, men när hon inte tar flaskan, känns det som omöjligt...
Tack för dina ord!

 
Ingen bild

Helly

29 februari 2012 20:30

Åhh, stor kram till dig! Jobbigt! Hoppas du får bra hjälp som funkar hos psykologen. Och du är inte ensam med dina känslor, det är många mammor som känner så. Jag blev själv inte deprimerad men det tog tid att knyta an till barnen och det blev inte som jag tänkt och trott. Rosenskimrande - nja...
Men det blir bättre! Hela tiden! Även nu när barnen är ganska stora känner jag att det hela tiden blir bättre och det får man trösta sig med när det är jobbigt.
Massor med kramar
Helly

 
jagvilljagkan

jagvilljagkan

29 februari 2012 20:33

Gud vad jag tycker att det är skönt att du skriver det här! För oavsett hur länge man får kämpa så är en graviditet jobbig och de första typ tre månaderna kan vara rent vedervärdiga!!! (säger min syster som fått tre barn och som känner en massa andra småbarnsmorsor). Att man har kämpat förtar inte att det blir jobbigt!

Du är inte misslyckad för det!! Skitbra att du tar kontakt med en psykolog, du kanske fått en sväng av förlossningsdepression?

krama om dig!

http://jagvilljagkanjagvagar.wordpress.com

 
Ingen bild

Skrippo/FL

29 februari 2012 21:31

Åh vad jag lider med dig!
Mådde precis så när min första prinsessa kom till världen. Jag hade längtat så länge och så mådde jag bara skit. Fick hjälp av terapeut och så vände det till slut. Men det tar tid och är jobbigt. Styrkekramar till dig!

 
Lina (MiAmore)

Lina (MiAmore)

29 februari 2012 21:55

Låter som en förlossningsdepression. Det led jag också av med Milo. Hoppas du får hjälpen du behöver!

http://www.fruengkvistsliv.bloggplatsen.se

 
Livets underverk

Livets underverk

29 februari 2012 22:27

Åh fina du, jag känner såväl igen mig i det du skriver. Jag befann mig i precis samma situation för exakt ett år sedan. Traskandes runt i en tjock svart sörja, långt ifrån allt det rosaskimrande, ständigt gråtandes, utan att förstå varför.

Du är otroligt modig som talar om hur verkligenheten ser ut för dig just nu och du är också väldigt klok som har bokat till till en psykolog (det är gratis att gå till MVC/BVC-psykologerna, fast det vet du säkert redan om).

Ibland blir det inte alls som man har tänkt när bebisen kommer, oavsett hur efterlängtad den lilla än har varit. För min del var det hormonerna som satte käppar i hjulet, tillsammans med en jobbig förlossning och dessförinnan ofrivillig barnlöshet. Snabb kontakt med psykolog, antidepressiva (åt sertralin, vilket är helt ok även när man ammar) och mycket avlastning från makens sida, hjälpte mig ur det nattsvarta hålet. Om du inte redan har varit i kontakt med vårdcentralen, så skulle jag nog råda dig att kontakta dom omgående för att få medicinsk hjälp. Jag drog mig för att göra det (vilket jag ångrar i efterhand) för jag trodde att dom skulle säga att mitt mående var heeeelt normaaalt, men det blev precis tvärtom - dom prioriterar verkligen att hjälpa mammor med förlossningsdepression eftersom man behöver snabb hjälp både för sin egen och för bebisens skull.

Jag vet att det kanske inte känns som en tröst just nu, men det kommer att bli bra. Det kommer till och med att bli riktigt, riktigt bra, även om det inledningsvis kanske känns som att det bara går framåt med pyttesteg.

Stort, stor kram till dig!

http://livetsunderverk.wordpress.com

Miss S

1 mars 2012 08:51

Jo, det är en bvc-psykolog jag ska träffa. Jag drar mig verkligen för att stoppa i mig antidepressivt läkemedel, men det kommer kanske dithän så småningom. Men kan inte psykologen hjälpa till med det? Måste man gå till vårdcentralen då? Förstår inte...
Tack för dina ord!

 
Ingen bild

Linda N

29 februari 2012 23:10

Hej!

Jag förstår dig precis! Det var jag som skrev ett inlägg till dig innan din förlossning just detta att bli inte förvånad om allt inte är så roligt ibörjan.

Vi fick också en efterlängtad tös som det tagit oss år att få. Jag tyckte inte heller att livet kändes sådär rosaskimrande som jag hade hoppats på. Jag hade fått en frisk tös, mådde bra själv och borde vara glad men jag var inte det. Jag tänkte till och med att barn kanske inte var min grej... Så dåligt som jag mådde de första 5-6 veckorna tror jag aldrig jag har mått. Jag funderade på om jag skulle bli tvungen att sluta amma bara för att kunna äta läkemedel för att överleva.

Våra första 5-6 veckor var mycket skrik och gnäll. Jag slutade med komjölksprotein och var desperat. Tillslut insåg vi att för vår dotter berodde det på att hon sov för lite på dagarna (hade svårt att komma till ro) och därför skrek övertrött hela kvällarna.
Men detta var inte hela anledningen till att jag mådde dåligt. Jag kände mig ensam, tyckte mitt liv var innehållsfattigt osv.

Jag började i en mammagrup efter 6 veckor och där fick jag nya "mammakompisar" från området där vi bor.

Det var ett antal saker som gjorde att det vände men efter 5-6 veckor kom vändningen och jag började leva igen. Plötsligt kunde jag älska mitt barn fullt ut. Idag kan jag nästan få dåligt samvete för att jag kallade min fina lilla tös " den jävla ungen tystnar ju aldrig...".

Idag är lillan 5 månader och jag mår bra :)

Hoppas vändningen snart kommer för dig med!

Miss S

1 mars 2012 08:47

Jag kommer mycket väl ihåg din tidigare kommentar om att första tiden var jobbig. Men det är så klart svårt att ta in sån info innan man är där...
Så skönt att det vände för dig och att du och lillan mår bra idag.

 
Ingen bild

Pi

29 februari 2012 23:22

Jag vet vad du pratar om, men det är ju liksom lite förbjudet, även för sig själv, att erkänna det tycker jag. Känner ofta som du...

 
Ingen bild

Anonym

1 mars 2012 06:25

Du är inte ensam. Bra att du ska prata med någon.
Antiklimax kanske när man väntat så länge. Försök ta dig tid att dofta på din dotter och släppa in känslorna. De är där men blockeras av andra känslor. Förlossningsdepretion kanske? Lycka till.

 
Ingen bild

veronica

1 mars 2012 07:22

Vad tråkigt att du inte mår så bra. Man kan ju drabbas av en förlossningsdepression. Det är mycket som händer i kroppen vid födseln. Bra att du kontaktat en psykolog. Lycka till!

 
Ingen bild

Linda

1 mars 2012 11:18

Vet precis hur det känns! Första tiden med en nyfödd är SKITJOBBIG på många sätt! Hormoner rusar hit och dit, sömnbrist, total uppmärksamhet på bebis som ändå inte är helt nöjd, absolut noll tid för sig själv och sina känslor är slitsamt! Att första tiden med en liten bebis är rosaskimrande är nog ett önsketänkande. En nyfödd bebis är otroligt krävande, men det rosa skimret glimtar ju till då och då! Min enda tröst är: Håll ut - det blir bättre! Försök att inte ha några krav på dig själv. Se till att vardagen runt omkring dig rullar smidigt, fixa matlådor så att du inte behöver fixa med lunch t.ex Om du kan få lite avlastning någon timme här och där från någon i din närhet - ta emot hjälpen! Snart kommer du och din dotter ha mer fasta rutiner och allt flyter på lättare. Lillan kommer så småningom kunna vara lite vaken och nöjd korta stunder i kanske ett babygym eller babysitter? De små pauserna utan bärande och grejande ger mycket energi! Det kommer bättre tider! Styrkekram!

 
mammaTEA

mammaTEA

1 mars 2012 12:34

Det är helt klart en omställning som kan ta tid att komma in i. Skönt att du ska få prata med någon. Massa kramar

http://mammatea.se

 
Mrs L

Mrs L

3 mars 2012 13:45

Tycker du är fruktansvärt modig som skriver detta!!! Hoppas det blir bättre snart, det förtjänar verkligen ni efter allt kämpande!

Stor styrke kram

http://Inteutanf.blogg.se

 
Maria

Maria

3 mars 2012 21:22

Förstår också hur du känner dig.. Dock har jag problem på andra hållet, han VÄGRAR ta bröstet. Pga. min grav.diabetes så blev han tillmatad så fort han kom ut, matad varannan timme o kolla socker. Han lärde sig aldrig att få "kämpa" för maten, hann aldrig bli hungrig. Och alla är på en, "hur går de med amningen, ammar han?" Nej säger man och då bara rullar det in experthjälp.

Han skriker i panik och slår ifrån sig bröstet och man får tvinga in honom.. Jag gråter, han skriker. Känner sig sämst i hela världen. Trött för man inte får sova mer än tre timmar i stöten o de känns som om man skulle kunna sälja ungen till första bästa.

Man försöker år efter år och sen när man väl har honom där.. Så känns de som om man inte vill ha honom. Så får man dåligt samvete och känner sig ännu sämre för att alla andra är ju SÅÅÅÅ glad för ens skull.. :/

http://longingfortheone.blogg.se

Miss S

4 mars 2012 19:31

Usch, det låter också riktigt jobbigt. Men kan du inte släppa amningen helt och bara köra ersättning? Det mår ni kanske båda bättre av?
Ja, samvetet gnager verkligen på en...

 
Lisa

Lisa

5 mars 2012 08:35

Hej vännen,

Jag minns inte den första tiden som särskilt rosa skimrande eller vad du kallade det. Amaya var hungrig mest hela tiden, mitt ärr värkte och amningen gjorde jätteont! Vi gav henne två flaskor ersättning om dagen en tid, det gav mig lite andrum och energi att kämpa på med amningen. En dag så släppte det bara och jag är så glad att jag inte gav upp. Det blev riktigt mysigt istället.
Om hon inte tar flaskan så finns det möjlighet att koppmata, googla så hittar du nog information. Och Amaya tog inte napp alls förrän hon var ca 3 månader.

Du ska se att det vänder snart! Hoppas det går bra på BVC.

Kram Lisa

http://Parislisa.blogg.se

Miss S

5 mars 2012 19:52

Vi har koppmatat lite, men det mesta spiller ut tycker jag. Nu ger vi inte ersättning alls, men ska prova pumpa ut mjölk och ge i annan flaska än den första.
Jag hoppas du har rätt att det vänder snart...

 
Mikaela

Mikaela

6 mars 2012 15:22

Kommer ihåg de första veckorna som väldigt jobbiga och jag grät mycket. Amningen fungerade inte och han hade magknip. Kunde skrika flera timmar in på natten. Men efter ngn månad släppte det mesta, han lärde sig äta från bröstet och flaskan (gav honom även magdroppar). Nappen är han väl fortfarande inte så överförtjust i.

Vill bara säga att du är inte ensam, även om det är en liten tröst. Tycker att det är bra att du tagit kontakt med någon att prata med.

Tänker på dig! Kram

http://aronividavarlden.blogspot.com

Miss S

7 mars 2012 08:27

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Miss S - 8 oktober 2014 19:58

På fredag blir vår Elias tolv veckor och tiden har gått sjukt fort!! Han är en väldigt snäll liten kille och mycket enklare än Alice var. Han har dock också problem med magen precis som Alice hade, men han verkar tåligare eller har lättare att komma ...

Av Miss S - 19 juli 2014 04:37

Är född... Igår morse kl 9 kom vår lille kille till världen, 50 cm och 3505 g, 17 dgr tidigare än beräknat. Han ville inte riktigt komma ner och jag hade krystvärkar i 4 timmar och var verkligen helt slut. Men så kom han till slut med hjälp av s...

Av Miss S - 15 juli 2014 20:47


Nu har de svullna benen och fötternas tid kommit. Förra veckan var det en del bilåkande och då blir det värre. Nu har jag fått acceptera faktum och måste använda stödstrumpor trots värmen. Snyggt värre till kjol eller trekvartsbyxor och sandaler... M...

Av Miss S - 29 juni 2014 21:07

Nu är det verkligen countdown här! Har haft tre veckors semester med Alice som bara susat iväg. Dagarna har varit fulltecknade med olika aktiviteter. Tor-fre tog vi tåget med mormor till Göteborg och gick på Liseberg och bodde på hotell. Det var p...

Av Miss S - 3 juni 2014 20:31

Fick en förkylning som inte ville ge med sig utan istället blev värre efter 2,5 veckor med hosta och feber. Gick till vc och hade en sänka på 99 (ska vara under 10). Så läkaren konstaterade lunginflammation och ordinerade penicillin. Han frågade när ...

Presentation


Jag är 35 år och sambo med R som är 36 år. I dec 2007 bestämde vi oss för att försöka bilda familj. Lättare sagt än gjort!

(För ett kort sammandrag av vår IVF-historia så här långt, klicka nedan!)

E-mail

miss_s1976(snabel-a)yahoo(punkt)com
Lilypie Second Birthday tickers

Vårt mirakel

25 april 2011: start Primolut Nor, 10 dgr

11 maj: start Menopur

18 maj: vul

23 maj: ÄP

28 maj: ET

8 juni: Testdag!

7 juni: testat ++++   

28 juni: vul v 7+1

12 juli: hälsosamtal på MVC, v 9+1

2 aug: inskrivning på MVC, v 12+1

3 aug: ul KUB, v 12+2

13 sep: rul, v 18+1

24 okt: MVC, första besöket sen inskrivningen, v 24+0

9 nov: MVC, v 26+2

23 nov: MVC, glukosbelastning, v 28+2

8 dec: MVC, v 30+3

21 dec: MVC, v 32+2

4 jan: MVC, v 34+2

12 jan: MVC, v 35+3 (blodprov Rh-neg)

8 feb 2012: vår dotter kom till världen!   

Historia

IVF1: nov 2009 (ingen ET)

IVF2: jan 2010

IVF3: apr/maj 2010 (ingen ET)

IVF4: maj 2010

IVF5: aug 2010

IVF6: jan 2011 (gravid, mf v 6, 5+6)

IVF7: maj 2011 (gravid)

Kategorier

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
<<< Februari 2012 >>>

Senaste inläggen

Tappra kämpare

Blogglista

Kika gärna in

Föreningen för ofrivilligt barnlösa

  

Wabbie foundation

 

 

Samlade ivf-bloggar

 

Länkar

Arkiv

Besöksstatistik

Sök i bloggen


Skapa flashcards