Jag kan härmed avslöja att livet med en nyfödd inte behöver vara rosenskimrande och helt underbart fantastiskt. Faktum är attjag inte upplevt en enda sådan dag sen sessan föddes för tre veckor sen. Det känns ju hemskt att säga det, när man längtat och väntat så länge. Känns också hemskt att säga när så många andra där ute fortfarande väntar och längtar. Sorry...

Men jag måste erkänna att det är skitjobbigt just nu. Jag mår väldigt dåligt psykiskt. Vad det beror på har jag ingen aning om, men jag har bokat tid hos en psykolog och hoppas det kan hjälpa. Jag känner mig totalt misslyckad som förälder och oerhört frustrerad. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort de senaste 3 veckorna. Varje dag.

De där mysiga stunderna med sessan, som jag läst att andra har med sina nyfödda, lyser med sin frånvaro. Kan ju bero på att hon verkar ha magknip titt som tätt, som både stör hennes sömn och amningen. Ska ta upp det med bvc sköterskan imorgon. Kanske mjölkfri kost för mig i fortsättningen? Tänk om det vore så enkelt...