Jag bara måste ventilera det här:

Jag har en barndomsvän, sen lekskolan, F. Har nog nämnt henne några gånger förut, och mina lite kluvna känslor till vårt förhållande. Hon är liksom en sån vän som tar energi ibland. Samtidigt finns det ingen som känner mig som henne, och hon är underbar när vi väl träffas. Jag vill ogärna "göra slut" med henne, även om jag ibland känner att det kanske hade varit bäst. Hon ringer/mailar aldrig och frågar hur vi mår eller hur det går för oss, men om vi träffas så frågar hon. Vi träffades för några veckor sen, under sprutningen, så hon visste att vi var igång med behandling. Sa nog t o m när det var dags för plockning osv. Hon har inte hört av sig alls. I måndags kväll ringde jag för att berätta den stora glada nyheten. Hon blev så klart glad för vår skull, men sa nästan direkt att hon inte hade tid att prata (läggdags för barnen) och kunde hon ringa nästa kväll istället? Hon sa t o m en tid då hon skulle ringa. Ok, sa jag. Tror ni hon ringde tisdag kväll? Nope... I går flög jag till Sthlm och har nu precis kommit hem. Tror ni hon har ringt? Nope... Så jag börjar undra; är hon öht intresserad av hur det går för oss? Eller tar det så långt tid att lägga barnen??   Jag är så otroligt besviken på henne, så jag kan knappt sätta ord på det. Inte en chans att jag kommer att ringa henne igen iaf, och jag funderar t o m på att inte svara om hon, mot all förmodan, ringer. Kan man kalla det en vän? Det gör mig så ledsen, med tanke på den historia vi har och allt vi gjort tillsammans.   Den största lyckan i vårt liv, och hon bryr sig inte.