Vår barnlöshetshistoria tog sitt första steg vid årsskiftet 07/08. Då hade vi precis flyttat in i vårt nybyggda hus, och hade givetvis gjort rum till två små barn. Allt var perfekt planerat, så nu skulle vi bara ha lite sex vid rätt tillfällen. Jag hade slutat med p-pillerna ett år tidigare, för att se hur kroppen funkade. Har nämligen alltid haft oregelbunden mens. Det senaste året hade vi därför använt kondom.

När vi hade försökt i ca sex månader, var jag på ett vanlig gynbesök. Jag passade då på att fråga om min väldigt oregelbundna mens och våra graviditetsförsök. Hon sa att om jag fortfarande inte blivit gravid efter sommaren, så skulle jag kontakta henne igen. Givetvis hände inget under sommaren, och jag tog kontakt med en annan gyn (av olika anledningar), på lasarettet. Hon skrev ut PergoTime till mig för att jag skulle bli regelbunden och för att det skulle bli lättare för oss att pricka in ägglossningen. Det hände ändå ingenting.

I februari 2009 fick vi tid för ett första besök till barnmorska för att starta en utredning, på lasarettet. Vi fick besked på makens nedsatta spermakvalitet via ett brev, och hade vi frågor skulle vi ta dem vid nästa inplanerade besök (vilket inte fanns). Då gick vi i taket, och jag ringde och bokade en tid hos en privat gyn istället. Vi fick komma dit redan två veckor senare, och han gjorde ytterligare några prover. I juni skickade han sedan remissen till ivf till Malmö.

Redan efter några veckor fick vi besked att vi skulle gå på Cura kliniken i Malmö och att vi var välkomna på informationsbesök i september. Hade det inte varit för sommar och semestrar, så hade vi kunnat komma dit tidigare. Men detta var ändå över våra förväntningar, eftersom gyn hade sagt ca ett halvårs väntetid!

I nov 2009 gjorde vi vårt första ivf-försök. Fick börja med långa metoden och låg dos Puregon. Det var ingen hit för mig, och det blev så få ägg att det inte blev någon återföring. Efter byte till korta metoden och Menopur och lite experimenterande av dosen, blev det ett försök till i januari. Det tredje försöket blev pannkaka, med få ägg och inget att återföra. Sen gjordes två försök till, varav det sista var i augusti 2010. Då hade vi alltså gjort fem behandlingar på Cura, varav två fått avbrytas pga inget embryo att återföra.

Vid det obligatoriska samtalet med läkaren på Cura, efter våra tre landstingsförsök, blev vi tveksamma till att fortsätta på Cura. Läkaren trodde nämligen inte alls på oss. Vi var dock säkra på att vi inte ville ge upp ivf redan, vilket läkaren märkte. Hon sa "Ok, gör ett försök till då. Men jag tycker inte ni ska köpa ett 3-pack.".

Min chef har två döttrar som genomgått ivf, på Carlanderska i Gbg. Hon rekommenderade starkt denna klinik och efter samtal med den ena dottern, så ringde jag CA och bokade ett samtal med läkaren. Det var kostnadsfritt, så vad hade vi att förlora? Tar förvisso två timmar enkel resa dit, men det kan det ju vara värt! Det blev ett bra första samtal i november 2010, där läkaren absolut tyckte vi hade goda chanser att lyckas med ivf. Han såg dessutom att jag har PCO (som jag misstänkt innan), vilket ingen annan läkare har sagt något om tidigare...

Vi bestämde att vi skulle köpa ett 3-pack på CA. Tyvärr, eller kanske bra egentligen, kom jul och nyår emellan. Så vi gjorde vårt första försök där i januari. Det blev blastocystodling och för första gången i historien, fick vi ett perfekt embryo tillbaka. Wihii! Det visade sig vara så bra att det faktiskt fäste och blev en graviditet. Lyckan var dock kortvarig och jag hann bara vara gravid 1½ vecka innan missfallet var ett faktum.

Idag, på De Ofrivilligt Barnlösas Dag, har vi gjort ännu en återföring. (I skrivande stund (onsdag 25 maj) vet vi inte hur det har gått eller vilken kvalitet det var på embryot.) Officiell TD är den 8 juni. Håll tummarna för oss.

Om jag ska skriva lite om hur vi upplevt denna resa rent psykiskt, så får jag nog säga att vi har mått hyfsat bra. Det absolut jobbigaste och tyngsta nederlaget var när allra första försöket misslyckades. Våra förhoppningar var skyhöga och vi trodde att om vi bara fick lite hjälp på traven, så skulle vi självklart bli gravida. Men det var förstås väldigt naivt att tänka så. Eller så var det ren överlevnadsinstinkt.

Man måste ju våga tro och hoppas. Det är också nåt vi faktiskt har gjort mer eller mindre hela tiden. Jag har hela tiden försökt vara positiv och vid varje behandlingsstart är jag laddad till tänderna och tror verkligen att "den här gången ska vi lyckas". Tror att de som följer min blogg också kan bekräfta att jag är ganska positiv av mig.

Givetvis har vi också våra mörka stunder, och många är de gånger jag undrat var rättvisan finns i denna värld. Varför ska just vi drabbas av detta? Varför ska vi tillhöra de 10% som inte lyckas naturligt? Varför ska vi tillhöra den skara som inte lyckas på tre försök? Eller fyra?

Men jag vill inte gräva ner mig för mycket i de tankarna, för det gagnar inte vår situation för fem öre. Det förändrar inget. Så då kan jag lika bra vara positiv! Dessutom finns de alltid de som har det betydligt värre.

Innan vi började med ivf berättade vi om våra problem för våra föräldrar och syskon. Även några utvalda vänner fick veta. Än idag vet inte alla hur läget är. Tanken är att vi ska berätta för alla vänner, när vi vet hur detta försöket går...

I januari i år ställde vi oss i kö till adoptionsorganisationen FFIA. Hoppas vi aldrig behöver utnyttja vår kötid, men det känns skönt att ha som back-up plan.

Vad gör ni idag för att uppmärksamma denna dagen?