Jag har varit väldigt dålig på att läsa bloggar de senaste två månaderna, och det ber jag lite om ursäkt för. Samtidigt har jag gjort det jag satte mig för att göra; nämligen att försöka stänga ute tankara på bebis. Det är svårt om man läser barnlöshetsbloggar var och varannan dag. Så jag hoppas ni förstår varför jag inte läst och kommenterat så flitigt på sistone...

När jag började med den här bloggen, la jag också upp en massa ivf-bloggar som favoriter och dessa har jag följt. Men när jag igår kollade genom dessa bloggar, blev jag väldigt medveten om att de flesta inte är ivf-bloggar längre, utan barnbloggar. Vi är inte många kvar som fortfarande är barnlösa, av de som bloggade om det i augusti 2009 när min blogg såg dagens ljus. På dessa snart två år så har de flesta lyckats bli gravida. Vilket ju är otroligt härligt och skönt, och fantastiskt att tekniken och ivf-en fungerar. Men det känns väldigt deprimerande av vara kvar fortfarande, barnlös...

Jag trodde väl aldrig att vi skulle behöva göra så här många ivf-försök, när vi började. Jag var väldigt naiv och trodde så klart att bara vi fick lite hjälp på traven så skulle vi lyckas direkt. Tji fick vi. Men det är väl det man måste tro, antar jag. Jag tänker fortfarande varje nytt försök att "den här gången lyckas vi". Någon gång kanske jag får rätt. Jag fick ju lite rätt förra gången åtminstone.

Frågan är hur länge vi orkar. Hur många försök orkar vi göra? Vi har två försök kvar på CA, och om vi måste göra båda så har vi gjort 8 behandlingar. Bara 6 återföringar förvisso, men jag har ju ändå gått genom hela hormonbehandlingen, och det tär. Jag tror inte jag orkar göra fler faktiskt. Så känns det idag. Men imorgon kan det kännas på nåt annat sätt. Jag skulle vilja sätta igång med föräldrarutbildning inför adoption till hösten, i augusti kanske. Har för mig att det inte är någon kötid i vår kommun. Om detta försöket misslyckas ska vi börja köa till en organisation till. Inte en minut för tidigt. Det skulle vi ju gjort samtidigt som vi började köa till FFIA i januari. Men men. Det kostar ju lite att köa, och det är inte fett nu när vi betalat 60.000 kr till CA...

Tanken på adoption känns ganska bra ändå. Men jag vet att jag måste bearbeta tanken på att aldrig få ett biologiskt barn, och att aldrig uppleva en graviditet, om denna karusellen slutar med adoption.

Nu när jag faktiskt vet hur det kändes under ruvningen när vi lyckades plussa förra gången, kommer jag ju att överanalysera varje tecken på den här ruvningen. Känner jag inte som jag gjorde då, så kommer jag garanterat att tappa hoppet. Jag tyckte ju t o m då att jag kände ett litet stick/hugg i magen efter återföringen, när vi körde hem. Har ju hört och läst om detta stick så mycket förut, att man kan känna när embryot fäster. Sen kommer jag ju aldrig att veta om det var det som faktiskt hände då när jag kände det, men jag inbillar ju mig det. Kommer jag inte att känna det den här gången, så blir det ju lite jobbigt. Sen är ju alla graviditeter olika så klart. Det som händer ena gången, behöver ju inte hända nästa gång...

Jisses. Varför ska det vara så j-a svårt?? Varför ska vi behöva brottas med alla dessa tankar? Varför kan inte vi ha det lika lätt som "alla andra" runt omkring oss? Grrr...   

Imorgon ska vi hem till våra vänner och grannar, H & A. Jag har nämnt deras barnproblem här förut, och att jag och H har kunnat ventilera våra tankar och känslor med varandra och det har varit så skönt. Någon vecka efter vårt missfall i februari, berättade H att hon var gravid. Helt oväntat. De skulle på läkarbesök i utredningen, och få besked på A's spermaprov. H's mens hade inte kommit. Så hon testade, och det var positivt. Kluvna känslor. Jätteglad för deras skull, men ledsen för vår. De har ju också kämpat, så de är värda detta. Men ändå. Nu, när det gått en tid, är jag bara glad för deras skull. H har iaf åkt in och ut på gynakuten sen dess, och blöder konstant. Tack o lov så mår bebben trots allt bra. Men H har blivit sjukskriven, och beordrad att ta det lugnt. De tror att hon kommer att blöda hela sin graviditet. Hon har dessutom lite ont hela tiden. Tänk att de inte ens kan få njuta av graviditeten, när de nu äntligen lyckades. Somliga ska inte ha det lätt alltså. Ska ändå bli kul att träffa dem imorgon. Det var längesen.

Trevlig valborg!