Jag laddade till tusen och gick och pratade med kollegan igår. Det visade sig att hon var fullt på det klara med att det inte var bra att hon inte hunnit med fakturorna på fyra arbetsdagar. Hon var just nu överhopad med arbete, och skulle prata med chefen för att komma tillrätta med det. Hon ville själv hinna med fakturorna, men det ingår ju också att hålla snyggt och rent i köket/matsalen i hennes arbetsuppgifter... Ok, men trots det kan man väl prioritera...? Det är ju ändå viktigare att betala våra leverantörer än att torka borden i köket eller sätta fjädrar i påskriset. Det var ok om även jag pratade med chefen om detta. Så det ska jag göra på tisdag. Skönt att jag tog samtalet. Känns bra.   

Igår var jag och mannen på provtagningen på lasarettet. CA hade skickat remiss till provtagning och en liten postpåse att skicka upp blodproverna till Göteborg med. (Våra prover från 2009 är för gamla nu.) Personalen på provtagningen var nog inte helt nöjda med att vi hade en remiss de inte kände igen, och att proverna skulle skickas iväg. Det blev nog ingen bra start på deras dag, kändes det som. Sköterskan som skulle ta provet tog väldigt lång tid på sig och sprang fram och tillbaka och frågade kollegor om ditt och datt om vårt specialarfall. Sen satte hon nålen i armen på mig innan jag hann reagera. Hon var inte särskilt varsam, utan tvärtom väldigt burdus och liksom bara körde in nålen. Blodprover är inte min starka sida, men här var det bara att svälja och se glad ut. Sen var det R's tur, till samma sköterska, eftersom våra prover skulle skickas i samma kuvert till Gbg. När vi gick därifrån sa R att hon tagit provet väldigt burdust. Så det var inte bara jag som tyckte det! Idag ser jag inte klok ut i armvecket. Är röd och blå och gul på ett område större än en femkrona. Har fått blåmärke av blodprov tidigare, men det har aldrig sett ut så här. J-a sköterska! Känns som hon var på fel ställe.

I tisdags gjorde jag misstaget att fråga min massör (hon kommer till jobbet och masserar, och lunchar med oss) hur läget var. Det var ingen bra dag att fråga. Hon var väldigt negativ och jag läste mellan raderna att hon och hennes man skulle separera och det var jobbigt hemma.

Jag vet att det är fel, men jag tycker det är sååå jobbigt när människor börjar prata om sin olycka när jag frågar hur läget är. Jag orkar inte höra sånt negativt snack. Det känns som jag har tillräckligt jobb med att själv försöka vara positiv och hålla andan uppe, så jag orkar inte höra på andras olycka också. Själviskt, jag vet. Men så är det. Har en kollega som alltid svarar negativt när man frågar. Så jag har faktiskt slutat fråga. Hon är aldrig nöjd med nåt. Jobbet snackar hon bara skit om. Jag orkar inte höra det. Jag förstår inte hennes tankar eller åsikter heller, så det är inte lönt att försöka.

Jag vill omge mig med positiva människor istället. Det mår jag bäst av! (Om det är inte är babylycka förstås... Japp, nu är det konstaterat; jag är definitivt knäpp.  )

Nu är det nedräkning till steg 1 på nästa behandling. På måndag tar jag första pillan Primolut för att sätta igång en blödning. Tjoho! Älskade bebis, here we come!

Önskar er alla en riktigt härlig och glad påsk! Hoppas ni får lika fint väder som det är utlovat här i Skåne!