Jag har svårt att somna på kvällarna. En massa tankar om plockningen på fredag örlar runt i huvudet. Jag är egentligen inte särskilt nervös för plockningen, men tydligen inte helt lugn heller. Det som också snurrar i huvudet är förstås hur många ägg vi ska få ut. På nåt sätt känns det mer ödesdigert nu när vi betalar för hela kalaset själva.

Det var färre ägg på vul, än det varit tidigare behandlingar. Blir det färre ägg på plockningen? Varför i så fall?

Ska vi ha sån tur att vi äntligen får nåt till frysen?

Kommer vi att ha sån otur att det inte blir någon ET alls?

Hur kommer embryona att se ut? Lika operfekta som förut, eller för första gången toppkvalitet?

Blir det långtidsodling?

Får vi tillbaka ett eller två embryon? (Läkaren sa ett, när jag frågade i söndags. Men det beror kanske på kvaliteten på blastisarna?)

Ska vi lyckas den här gången?

Ska det äntligen vara vår tur?

Hade vi kunnat åka skidor den här vintern också...?

Blir det pannkaka av allt ändå?

Hur tidigt kan jag testa? När blir testdatum?

Har Apiforce (bidrottninggelé) som jag käkat haft någon effekt? Bra eller dålig?

Var mammas drömmar häromveckan sanna? Hon drömde om spjälsängar och barnstolar och en massa annat bebisgrejs.

Får jag äntligen känna känslan av ett positivt grav test, eller kommer jag aldrig att se ett sånt?

Ja, frågorna är tusentals och de bara surrar och surrar.

Jag låter bli att acceptera mötesinbjudningar på jobb som avser de sista månaderna det här året. För vem vet om jag är här då? Kan ju alltid acceptera dem senare...

Funderar på om vi ska åka upp redan torsdag kväll, för att känna oss lite lugnare vad gäller väder och trafik.

Jag är väldigt förväntansfull, och längtar till fredag! Det ska gå bra!

Åh, vad jag drömmer om en liten bebis i min famn! Vad jag längtar efter den känslan! Vad jag längtar efter att se R med vårt mirakel i famnen! Jag vill se kärleken i hans ögon. Jag vill se lyckan. Jag vill och längtar så mycket att det gör ont.