Det slog mig igår; nu har vi varit ofrivilligt barnlösa i 3 hela år. Vem i hela friden kunde ana det. Ja, inte jag i alla fall... Som tur är iofs. Det är tur man inte vet vad framtiden har i sitt sköte.

Läste igår på Kix blogg om deras traumatiska adoptionsupplevelse. Fruktansvärt! I sammandrag så var det som så att de fick en liten nyfödd tjej genom nationell adoption, direkt från BB. De hann ha den lilla pärlan hemma i fyra veckor innan den biologiska mamman ångrade sig och krävde tillbaka dottern. Vilken sorg och smärta för Kix och hennes man! Helt otroligt att det får gå till på det sättet... Kanske bättre om barnet får vara på ett barnhem/fosterhem tills mammans "ångertid" har gått ut? Eller det är mer traumatiskt för barnet? Att lära känna ytterligare ett hem och ytterligare människor? Om barnet nu sen får komma till adoptionsföräldrarna, vill säga. Ja, mycket märkligt förfarande iaf och jag lider verkligen med Kix och hennes man.

Ingen mens...