Givetvis är jag glad för min svägerskas skull, att de har fått en frisk liten dotter. Men jag har verkligen haft svårt att engagera mig i hennes graviditet den här gången. Jag har distanserat mig, och igår erkände R att han nog gjort detsamma.

Det var svägerskans man (M) som igår ringde och berättade nyheten. R berättade att M sagt nåt i stil med att vi kanske inte tyckte det var så roliga nyheter. Men det hade ju R sagt, att det var det ju visst. Men R fick känslan av att det var som M nästan kände sig skyldig och ursäktande, för att de lyckats få ett barn. Det är ju verkligen inte meningen. Det är ju inte deras fel att vi inte kan få barn. Absolut inte.

Men det gör inte det lättare, att de nu har en liten gullig bebis att snusa på... Jag har väldigt kluvna känslor inför att träffa det lilla nytillskottet på söndag. Mysigt att få hålla en liten bebis, men det ska ju vara VÅR bebis vi får hålla i famnen... Så orättvist.