Nu har vi fått tid hos Carlanderska, den 5 nov. Om sju svåra år alltså. Hon föreslog först 27 okt, men för att det ska bli så smidigt som möjligt ville vi komma en fredag. Så det blev den 5 nov istället. Hon var supertrevlig som jag pratade med. Besöket kostar faktiskt ingenting. Glad överraskning!    Vi ska ha med oss journalkopior från tidigare behandlingar och ifyllda hälsodeklarationer, som de kommer att skicka hem till oss. Längtar redan!

Skönt! Nu har vi ett datum att se fram emot!

Jag kom faktiskt upp i hela 9940 steg igår, trots att jag satt på en fotbollsmatch i 1½ timme på kvällen. Gick dock en bra bit, både till och från matchen. Så jag nådde nästan mitt mål igår.   

Min kära kollega kom in till mig i morse på mitt rum (samma som ringde mig dagen innan vårt bröllop). Jag berättade för henne om vår situation för 1½ vecka sen, och sen dess har vi inte pratat om det. Hon frågade hur jag vill att hon ska agera. Om jag vill att hon ska fråga mig vad som händer, eller om jag själv vill komma och prata när jag behöver. Bra fråga. Jag sa att hon behöver kanske inte fråga varje dag direkt, för så mycket händer det ju inte nu. Men hon får gärna fråga lite då och då, och om hon har någon specifik fråga.

Vi pratade lite om att vi står vid ett vägskäl just nu. Vilken håll ska vi gå? Ska vi fortsätta på nuvarande kliniken eller testa Carlanderska. Hon jämförde det lite med att begära in offerter från hantverkare. Man kan inte bara acceptera första offerten, för man vet ju inte om det är den som är bäst och mest lämplig. Man måste vidga sina vyer lite. Se alla möjligheter. Det var en jättebra jämförelse, tyckte jag och jag nappade på den direkt. Jag vill inte stå där om ett år och säga:

-Skit också, att vi inte pratade med Carlanderska.

Jag vill ha testat alla möjligheter och vara säker på att vi gjort allt vi kunnat. Sen kan det visst hända att Carlanderska säger precis samma sak som läkaren i Malmö, men då vet vi ju det iaf. Nu har vi ingen aning. So what om det kostar 1000 kr för bara samtalet, en semesterdag och bensinpengar för 40 mil. Det är så lite i det stora sammanhanget. Det kan ju verkligen vara värt de pengarna. Jag vill inte känna att vi var för snåla för att testa det. Så jag ska hem och bearbeta R...

Nu ska jag ringa akupunktören.

Jag har fortfarande väldigt svårt att acceptera att vi inte lyckades den här gången, heller... Det borde ha funkat. Det skulle ha funkat. Det var dags. Det var nu det skulle ske. Vi gjorde ju allt rätt. Vi hade ju t o m stenar i fickorna. Jag kom ju överens med min vän, som vi fick stenarna av, att om det blev två pojkar till oss, så skulle de heta Sten & Stanley...   Fina arbetsnamn iaf...

Jag satt och bläddrade i min riktiga dagbok, i fredags kväll. Jag har skrivit dagbok i hela mitt liv. Under tonåren var jag verkligen flitig och skrev nästan varje dag. I mitt vuxna liv har det varit väldigt sporadiskt. Det har hänt att det gått ett år mellan gångerna. Då är det verkligen mycket att berätta. Min nuvarande dagbok sträcker sig tillbaka till 2006-06-18. Det var dagen efter vår förlovning. Jag började skriva om barn redan då. Jag längtade då också. Då var inte R redo. Vi skulle ju bygga ett hus också, och han ville göra en sak i taget. Jag tyckte att vi kunde ju skippa p-pillerna. Jag var väldigt ödmjuk i mina funderingar...

"Man är ju ändå gravid i 9 månader, så det tar ju ett tag innan barnet kommer. Vi hinner med mycket innan dess."

"Det är ju inte säkert att man lyckas med en gång. Det kanske tar ett halvår, ett år, det vet vi inte."

Så lyckligt ovetande jag var då. Det blev så att jag slutade med p-pillerna vid årsskiftet 2006/2007, men sen använde vi kondom i ett år. Det år det tog att bygga huset. Vi flyttade in i nov 2007, och då slängde vi kondomerna också. Det är snart 3 år sen... Ofattbart. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig att vi skulle behöva kämpa så in i Norden för att få ett barn. Jag har ju varit gravid förut (16 år och abort), så jag trodde ju så klart inte att det var några problem. Varför skulle det vara det??   

Tillbaka till verkligheten. Jag ringde vår klinik i fredags och frågade om jag kunde få recept på Primolut Nor. Det var givetvis inga problem. Så jag börjar med dem på onsdag. Har glömt numret till akupunktören hemma (hittar inte det på nätet heller), så jag får ringa henne imorgon. Men med 8-10 behandlingar, så är vi väl framme i november innan det blir aktuellt för nytt ivf-försök. Egentligen behöver vi inte bestämma oss innan dess om vi vill ha ett försök eller ett 3-pack. Men det är ju lämpligt att bestämma vilken klinik vi ska gå på...

Idag har vi startat en stegtävling på jobb. Det är Korpens tävling, som håller på i 4 veckor. Lite svårt för en kontorsråtta som mig, att samla på sig steg. Jag har än så länge idag bara kommit upp i 897 steg... Hur ska jag kunna komma över 10.000 steg om dagen, som är rekommendationen? Har mycket inbokat på kvällarna den här veckan, så det blir svårt med promenader/löpning på kvällarna. Men på nåt vänster ska jag väl fixa det. Inte 10.000 kanske, men 7.000? Kanske. Det sporrar mig att hålla mig igång iaf, och det är ju kanonbra!

Såg att spanska klädkedjan Desigual ska öppna sin första butik i Sverige i min direkta närhet, nästa år!!! Wohooo! Vad roligt! Har ni inte sett deras kläder så kika in på deras hemsida! Det är kläder man blir glad av, och säkerligen kommer hela stan att krylla av trendiga tjejer med kläder från Desigual så fort de har öppnat!

Hur väljer man egentligen? Då menar jag inte riksdagsvalet på söndag, utan de val som vi har framför oss, som känns attans så mycket viktigare just nu...

R är lite tveksam till Carlanderska. Mest för att det är dubbelt så långt att köra. De tar ju så klart betalt för ett läkarsamtal. Skulle det sen visa sig att de inte kan göra nåt annorlunda i behandlingen, eller att de inte tror mer på oss än vår nuvarande klinik, så kan vi ju skita i det.

Läkaren sa i tisdags att om vi gjorde fler försök, skulle hon inte ändra på vår behandling någonting. Nu har vi ju ändå hittat ett läkemedel och en dos som ger oss ganska många fina ägg. Hon skulle inte rekommendera långtidsodling fler gånger, utan det var mest för att se om embryona verkligen utvecklades så långt som till blastocyster öht. Det fick vi ju ett ja på, så det behöver vi inte kolla fler gånger, tyckte hon. Bästa möjliga miljö för ett embryo är trots allt livmodern, inte värmeskåpet. Det hon däremot skulle testa, är AHA = assisted hatching. Denna info har jag hämtat från IVF Kliniken Öresund:

Jag beställde hem ett nytt naturläkemedels-preparat. Chefens dotter hade käkat det när hon blev gravid genom ivf, så det är klart jag skulle prova det också då! Det är bidrottninggelé, Apiforce. Har ju provat några olika preparat tidigare, innan vi började med ivf. Inget som hade någon som helst effekt. Men man ger ju aldrig upp helt, eller hur? Det kan väl inte skada, tänker jag. Allt är värt att testa. Så nu kör vi!   

Beställde även hem nya grav tester från testlagret. Förhoppningsvis får jag någon gång uppleva hur ett positivt test ser ut!

Oj, oj, oj vad det är mycket denna veckan! Det är något varje kväll. Vilken tur att det inte är så varje vecka!

Igår var jag hos mamma och pratade. Blev bjuden på middag och sen efter en massa annat snack, så kröp vi upp i soffan med var sin kopp te och vaniljbulle. Massa tända ljus och filt över benen. Ute var det halv storm och regnet piskade på fönsterrutorna. Mamma började med att berätta om när pappa först blev sjuk, hösten 1996. Då var jag i Australien. På självförverkliganderesa. 20 år gammal. Jag fick beskedet på telefon, i Melbourne. Har ett svagt minne av det. Overkligt.

Jag kom hem i februari -97. Pappa blev opererad två gånger, för cancer på olika ställen. I februari -99 åkte jag till Mexico. Planerad hemresa 7 april. Pappa ville inte att mamma skulle berätta för mig hur han mådde, för då skulle jag avbryta min resa. Men till slut såg mamma ingen annan utväg, utan mailade mig att jag borde komma hem. Det mailet har jag aldrig sett. Det har förmodligen försvunnit i cyberspace eller hamnat hos någon annan. Trots det, så bestämde vi oss i Mexico för att vi var klara med vår resa 3 veckor tidigare än beräknat och jag ringde mamma och sa att vi bokat om vår hemresa. Märkligt, eller hur?

Pappa var hemma när jag kom hem, men åkte sen in på lasarettet. Där var han i fem dagar, innan han dog, den 7 april. Den dag jag egentligen skulle ha kommit hem alltså. Mycket skumt, åter igen.

Jag kommer givetvis ihåg mycket av detta, men en del hade jag glömt och en del var nytt för mig. Det var bra att prata om det, även om det blev en hel del tårar.

Sen pratade vi om en massa annat också. Jag var inte hemma förrän 23.30 igår.

Fick ett lummigt svar från Carlanderska att vi kunde ringa på deras tfn tid och boka tid för läkarsamtal, eller om vi ville träffa den behandlande distansläkaren istället så gick det också bra. Men vi skulle ha med våra journalkopior då. Fick inga direkta svar på mina frågor. Så det tar man väl vid ett samtal då. Ska ringa och boka tid, tror jag. Har knappt hunnit prata med R om det.

Igår var vi på samtal hos läkaren. Vi var en kvart före avtalad tid, och sen fick vi dessutom vänta en halvtimme ytterligare... De var försenade pga långsamma upptiningar av frysta embryon... När de sa det, så var min tanke: "kul för dem att de har i frysen...".

Bitter eller vaddå??

Läkaren var inte särskilt positiv. Vi har aldrig någonsin fått ett perfekt embryo tillbaka. Det har antingen varit för snabbt eller för långsamt. Vi har aldrig någonsin fått ett plus på grav stickan, även om bara för att få missfall lite senare. Allt ser jättebra ut fram till dagen för ET, då de tittar på embryona. Många fina ägg, och hyfsat bra andel befruktade ägg. Men de utvecklas inte bra. Hon kunde inte rekommendera oss att köpa ett 3-pack. Hon frågade om vi hade funderat på andra alternativ, så som adoption... Vi sa att vi inte kände oss färdiga med ivf, utan ville fortsätta försöka. Vi diskuterade lite fram och tillbaka om ett försök i taget eller 3-pack. Men vi sa att vi skulle fundera lite och återkomma.

Resten av dagen och kvällen var ingen höjdare. Vi blev fullkomligt dränerade på ork och energi, och jag var fruktansvärt sur och irriterad.

Men vi är ändå övertygade om att vi ska göra fler försök. Jag mailade Carlanderska senare på kvällen. Berättade kort om oss och våra försök, och frågade hur en distansbehandling går till och om vi kan boka tid för samtal. Får se vad de svarar.

Jag har kollat lite på ivf-kliniker i Danmark också, efter ett par kommentarer och tips här. Jättesvårt att veta om det är seriösa kliniker, och hur framgångsrika de är. Kollade lite på Familjeliv om det fanns trådar om ivf i Danmark, men hittade inget direkt. Vill ju gärna höra lite erfarenheter kring det. Men priserna kändes ju helt klart intressanta. Får väl googla lite om det också. Kanske hittar jag någon som gjort ivf där, inte bara insemination. Känner ni någon med erfarenhet därifrån, be dem gärna lämna en kommentar här! Eller om ni själva har erfarenhet, så klart!