... ju säga i mitt förra inlägg, att om ni har några erfarenheter från just Carlanderska så berätta mer än gärna! Jag vill höra allt ni har att säga om dem!

By the way, så ska vi träffa läkaren på kliniken redan nu på tisdag. Ska bli mycket intressant att höra vad hon har att säga om saken...

Ja, idag är officiell testdag. Men inte gick det bättre för det. Det var inga produktionsfel på de två test jag tog tidigare i veckan, tyvärr...

I onsdags kväll ringde svägerskan för att kolla läget. Jag berättade de dåliga nyheterna. Hon är gravid i ca sjunde månaden nu (här kan ni läsa om deras gravidbesked), med andra barnet. Hon är en jäkel på att snacka, så hon babblade på i en halvtimme. Vi pratade bl a om att vi inte är redo att ge upp ivf än, för att gå vidare till adoption. Att ge upp ivf innebär att ge upp en graviditet och en förlossning och allt som det inkluderar. Det vill jag inte riktigt än. Då säger hon:

-Det förstår jag. Det är en väldigt speciell känsla att vara gravid.

VA?????!!!!!!! Trodde hon att det var precis de orden jag ville höra just då??? Hon kunde lika gärna slått mig på käften!! Inte var det så att hon på nåt sätt kom på sig själv att hon kanske sagt nåt olämpligt heller, för hon upprepade t o m orden några meningar senare! Men herregud! Så obetänksamt! Jag begär verkligen inte att hon på nåt sätt ska kunna förstå hur jag/vi känner ang vår barnlöshet, men lite längre kan man väl ändå tänka, va??

Till saken hör också att svägerskan och hennes man försökte i 9 månader innan denna graviditet. De tyckte givetvis att det var evigheter! Det gick så långt att de t o m började rådfråga oss om vad vår klinik rekommenderade ang hur man ska leva! Alltså ang bastubad, vanligt badande, avhållsamhet, hur ofta man ska ha sex osv. Det var t o m så att de började fundera på om de var drabbade av sekundär barnlöshet. Men kom igen! 9 månader är väl ingenting! Börja inte snacka med oss om hur jobbigt det är att försöka i 9 månader! Ja, jisses!

Nu byter vi ämne, annars blir jag alldeles för upprörd!

Jag berättade om resultatet för min chef igår. Hon blev väldigt ledsen och började gråta. Hon har ju två av tre döttrar som gjort lyckade ivf-försök. Så hon känner mycket väl till vår situation och engagerar sig som i sina egna döttrar. Jag känner verkligen ett enormt stöd från henne och hon finns där för mig i alla lägen. Hon frågade om jag ville prata med en av hennes döttrar. Jag sa ok.

Igår kväll ringde hennes dotter, A. Hon och hennes man har två ivf-barn. De gick på Carlanderska i Göteborg. Första barnet fick de på sjätte ivf-försöket. Hon pratade så himla varmt om Carlanderska och höjde dem till skyarna. De var helt fantastiska, tyckte hon. Det var ett väldigt intressant och bra samtal, och vi pratade en hel timme. Hon var hur gullig som helst, och jättebra att prata med.

Vi har alltså börjat fundera på att byta klinik. Inte för att vi blivit dåligt behandlade på något vis, men för att få lite nytändning och lite nya idéer. Jag har hört och läst så otroligt mycket gott om just Carlanderska, så jag är ganska sugen på att testa dem. Tyvärr är det ju en bit att köra till Gbg, plus att deras behandlingar kostar mer än på vår nuvarande klinik. Men det kan det ju vara värt. De är tydligen väldigt framgångsrika och är en av de första ivf-klinikerna i Sverige, och är dessutom väldigt stora på just blastocystodling. Blastocyster tror jag starkt på. Jag tror att jag ska ringa och prata med dem och höra vad de säger. Man kan kanske komma dit på ett möte och se hur det känns.

Nu ska jag ringa kliniken och meddela resultatet.