8 timmar kvar på jobbet innan semestern!!! Tjoho!!!

Ska bli sååå gott med ledighet och det känns som det är välbehövligt. Vill inte tänka på vad som väntar mig när jag kommer tillbaka, så den tanken stoppar vi in i förrådet tills vidare.

Imorgon åker vi till Helsingör och provianterar inför semestern. Det blir nog en bag-in-box med både rödvin, rosévin och vittvin. Ska ju ha kalas också under semestern, så då går det väl en del vin också. Vi ska inte pimpla 9 liter vin själva, om ni nu trodde det!   

På lördag är det parmiddag med två andra par, också barnlösa (frivilligt eller ofrivilligt förtäljer inte historien...). Det blir grillning och kubbspel, om vädret tillåter. Men det verkar ju som det ska bli fint väder.

Igår blev vi äntligen helt klara med stenläggningen av uppfarten! Så skönt! Nu ska det bara regna lite, så vi blir av med allt sanddamm som ligger där. Allt är bara vitt vitt av dammet. Även blommor och krukor som står runt om... Men det är ju inte hela världen om det inte regnar, utan då tar vi bara vattenslangen. Hellre det faktiskt. Jag vill ju inte ha regn på min semester. Kanske på natten bara då...

Nu ska jag jobba undan så mycket som möjligt, för att minimera arbetet när jag kommer tillbaka. För då börjar jag med julis bokslut direkt...

Efter jag hade skrivit gårdagens inlägg satt jag och läste lite på adoptionssajter. Då ringde mamma och undrade hur det hade gått hos akupunktören. Jag berättade och sa samma sak till henne, som jag skrev i mitt inlägg, om stressen av att vi kanske inte lyckas och allt det där. Då brast det. Jag började storgråta och var helt förstörd...

Mamma föreslog att jag skulle gå och prata med en terapeut för att få ur mig alla dessa känslor och tankar och funderingar, med en utomstående. Inte bara det som har att göra med ivf och barnlöshet, utan mycket som nog ligger kvar från min pappas bortgång för elva år sen. Jag har fortfarande svårt att prata om det, speciellt med mamma. Har funderat många gånger på att det kanske är ett tecken på att jag inte riktigt har bearbetat min pappas död. Tanken på en terapeut har också slagit mig mer än en gång. Kanske är det dags nu?

Jag vet att några personer på jobb har varit hos en terapeut som företaget betalar för (jag har ju sett fakturorna eftersom jag jobbar på ek avd!). Hon jobbar med KBT (kognitiv beteende terapi). Tror nog jag ska ta ett snack med min chef och försöka boka in ett möte med terapeuten efter semestern. Hinner väl kanske gå en gång innan nästa ivf försök.

Efter jag hade avslutat samtalet med mamma, gick jag ut till R i vardagsrummet, där han låg och tittade på fotbolls-VM. Jag var ju helt rödgråten och kröp ner till honom i soffan och berättade varför jag var ledsen. Han sa inte ett ord, höll bara om mig och smekte mig på axeln. Att prata känslor är inte hans starka sida. Jag var tvungen att fråga om han inte tänker på det sättet som jag, om han inte funderar på vad som kommer att hända?? Han fick ur sig några meningar, men inte mycket. Blev lite besviken på honom, på att han inte ville prata och på hans bristande tröstande förmåga... Så när jag hade lugnat ner mig, gick jag och borstade tänderna och la mig istället. Han kom ganska snart efter det, då matchen var slut... Men vi pratade inte mer om vår barnlöshet. Jag kan ju räkna ut med rumpan att han inte kan prata om känslor, för det har de aldrig gjort i hans familj... Går det att ändra på, tro?

Jaha, så ska man då bli pillerknaprare!

Jag var hos akupunktören idag. Blev lite besviken, eftersom det inte blev någon behandling idag. När jag ringde henne efter vårt misslyckade förra försök, så sa jag att det är beräknat ÄP i mitten av augusti, och då sa hon "ja, då hinner vi". Så fick jag tiden idag. Men idag när jag kom, så sa hon:

-Ja, det är lite ont om tid... Man ska egentligen behandla en gång i veckan i tio veckor.

Tidigare har hon sagt 6-8 behandlingar. Jag får inte riktigt ihop det. Men hon är ändå väldigt förtroendeingivande, så jag har svårt att tro att hon lurar mig. Jag får väl helt enkelt fråga henne. Fick hennes mailadress, om jag kom på några frågor efter besöket. Idag bara pratade vi, och så bestämde hon sig för att jag ska käka örtmedicin fram till 16 aug, då vi ska träffas igen. Ingen akupunktur alls innan dess alltså... Troligtvis blir det behandling då, och kanske någon mer gång innan ÄP runt 20 aug. Sen behandling samma dag som ET också.

Jag har ju kontaktat henne för att jag vill prova akupunktur, inte örtmediciner... Men hon påstår att örterna har samma effekt som akupunkturen, och jag vill gärna vara öppen för alternativ. Men eftersom det är vårt sista gratisförsök, så kan jag inte låta bli att bli lite stressad över att det ändå inte blir någon riktig akupunkturbehandling, som jag hade tänkt...

Hon säger fortfarande att jag har vind i kroppen, och då kan ingenting stanna, inte heller ett embryo. Jag bär tydligen på en inre stress och oro, men det är inget jag känner av öht. Jag känner inte mig särskilt stressad, och brukar inte bli stressad utan försöker ta det lugnt och sakligt när det blir mycket.

Förvisso är det lite omständigheter på jobbet numera som gör mig lite orolig, kanske också lite stressad... Vår receptionist ska hjälpa mig med vissa ekonomigrejor, och särskilt nu under semestern ska hon göra lite mer. Jag litar inte riktigt på hennes förmåga och tror inte hon kommer att fixa det så bra. Efter vår semestervecka vid midsommar, låg det vääääldigt stora högar och väntade på mig... Och det var bara en vecka. Förvisso skulle hon även fixa en midsommarlunch för de anställda (ca 50 pers), men det ska väl inte ta hela veckan...?? Ok, lite stressad och orolig är jag väl då...

Visst, jag är kanske också lite stressad över det faktum att det nu är vårt sista försök, och att vi kanske inte lyckas. Vad händer då? Hur får vi ett barn i våra armar? När får vi ett barn i våra armar? Blir det fler ivf-försök? Blir det adoption? Ska inte min mammas och pappas gener leva vidare? Kommer jag aldrig att få uppleva en graviditet? Kommer jag aldrig att få amma ett barn? Blir jag snuvad på hela den upplevelsen, som inte går att jämföra med något annat i hela världen? Den upplevelsen som förbinder alla biologiska mammor med varandra? Jag kommer fortfarande att känna mig utanför när mina vänner pratar om sina graviditetssymtom, sina krämpor, värkarna och förlossningen. Ok, känner väl lite stress över det också då...

Åter till akupunktören. Jag fick alltså två burkar med örtmediciner, som jag ska ta två gånger om dagen. Hon påstår att jag inte längre kommer att känna mig frusen. Hon säger att jag kommer att känna mig utvilad på morgonen (är otroligt morgontrött även om jag sover bra varje natt). Jag kommer att få en enorm energi. Jag kommer att känna ett inre lugn. Hade jag tagit örterna under en längre tid, hade även min mens reglerats och blivit regelbunden. Yea, right... Tror inte något (förutom riktiga läkemedel) rår på min förbannade oregelbundna mens (har gett upp det), men det kunde ju varit kul att prova. Någon annan gång.

Kostnad idag: "rådgivning" ½ timme 400 kr + örtmedicin 580 kr = 980 kr.

Ca-ching!!! Måtte det göra nytta...

Igår, på årets varmaste och finaste dag, var vi på dop... Det började kl 12 och vi lämnade kalaset 16.30, så med andra ord så slängde vi i princip hela dagen åt skogen, känns det som...

Det var min kusins lilla son som döptes. Det var första gången jag såg honom, och det var inget möte jag såg fram emot. Min kusin, mamma, är bara så hyper-överlycklig över sin son, så jag klarar knappt av det. Hon bloggar om honom, och det är med motvilja jag ibland läser den. Bloggen riktigt sprudlar av lycka. Min kusin är 38 år och det är hennes första barn, medan pappan till barnet har två större barn sen tidigare. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om min kusin, och tycker om att träffa henne. Men nu tycker jag mest det är jobbigt. Har lite svårt för deras lycka. Egoistiskt kanske, men så är det...

Inte nog med att föräldrarna är så in i bängen lyckliga, utan pojkens mormor (min faster) är ju också överlycklig och mäkta stolt över sin dotter och sitt barnbarn. Allt de gör är ju bäst i hela världen! Fullt förståeligt, och jag hoppas min mamma kommer att tycka så också en vacker dag...

Min faster frågade ju mig förra sommaren, när jag hade födelsedagskalas, när vi skulle ha barn.

-Det vet man aldrig, svarade jag då och var lämpligt nog redan på väg ut ur rummet när hon frågade.

-Nä, sa hon då. Men man undrar ju?

-Det kommer när det kommer, sa jag då och lämnade henne.

Sen var hon borta ett bra tag och när jag såg henne igen, var hon helt tårögd och kom fram till mig och bad så hemskt mycket om ursäkt. Hon var jätteledsen för att hon hade frågat, och det var inte meningen att göra mig ledsen och det kunde ju vara så att vi kanske inte kunde få barn osv osv. Hon var väldigt ångerfull, medan jag bara försökte släta över det och sa "glöm det, det har jag gjort". Men det har jag så klart inte, det etsade sig fast i minnet.

Igår på dopet, var kusinens pappa och styvmamma även med. Jag är uppväxt på samma gata som de två, och har ju träffat dem på alla kalas genom åren. Jag stod och pratade med min mamma och min bror, när styvmamman kom fram till mamma. Hon "viskade" i hennes öra:

-Ska du bli mormor?

Hon var inte direkt diskret, utan jag hörde varenda ord även om jag verkligen trodde och hoppades att jag hade hört fel. Jag vände mig bort från dem och pratade vidare med min bror. Jag ville inte höra mer. Jag hade förvisso en relativt tajt klänning på mig, men så stor mage tycker jag verkligen inte att jag har. Resten av tiden på kalaset försökte jag dock räta lite på ryggen och hålla in magen lite extra... Korkat, eller hur?? Det var ju hon som trampade i klaveret, inte jag. Kunde inte riktigt släppa den frågan på hela kvällen.

Fick inget tillfälle att fråga mamma om det igår, utan ringde henne idag istället. Frågade om jag verkligen hade hört rätt?? Jodå, det hade jag... Mamma hade svarat "Inte än.". Då hade styvmamman frågat:

-Ska hon gifta sig då? Har för mig att C (alltså min kusin) sa nåt.

-Ja, svarade mamma då. Hon ska gifta sig.

Sen pratade de nog inte mer om det.

Så blev det på årets varmaste, finaste och soligaste dag, som jag egentligen hade velat spendera i solsängen på trädäcket, med ett glas rosévin i handen! Men det blir ju aldrig som man tänkt sig, eller hur??

Gör som jag och ge en slant till Wabbie Foundation! De verkar för alla oss barnlösa och även om ni bara ger 50 kr, så gör det skillnad! Kom igen nu, och öppna plånboken!   Eller om du jobbar på ett företag som kanske kan tänka sig att sponsra, så är det här ett gyllene tillfälle!