Jag har inte bara varit fysiskt frånvarande den senaste tiden, utan även psykiskt. Jag har tappat orken och lusten att läsa alla ivf-bloggar som jag så intensivt och fascinerat följt varenda dag förut. Jag orkar knappt ens kolla Familjeliv. Och det är knas för att vara mig. Familjeliv har varit en del av min vardag i fyra år nu tror jag... Jag vet inte vad som hänt och jag kan inte förklara det. Kanske är jag bara trött på hela den här ivf-karusellen, och då har vi bara gjort två försök...

Så jag undrar hur man orkar, försök efter försök. Läste om någon som gjorde tolv försök innan de lyckades... Men samtidigt vet jag att man orkar, för att man måste. Nåja, inte måste kanske, men för att man verkligen vill ha det där barnet ju. Då är det väl ändå värt det i slutändan.

Jag känner mig bitter, på alla andras babylycka. Min 37-åriga kusin, som inte skulle ha barn, fick en son för två månader sen och detta bloggar hon om. Hon är bara sååå lycklig och hennes liv är nu totalt fullkomligt och sonen är ju det mest fantastiska som finns. Trötta mig... Min vän Sofie fick också en son, för några veckor sen. Har tyvärr inte pratat med henne, men ska ta mig i kragen. Men jag är ju lite rädd också för det där samtalet. Hon kommer ju garanterat också att vara överlycklig. Samtidigt så känner hon till vår situation och har kanske lite förståelse för mina kluvna känslor... Förlåt Sofie... Sen har vi min gravida kollega, som nu är i v 21. Jag ser ju henne varje dag. Hur hennes mage växer varje vecka, hur hon ömt smeker magen och hur ivrigt hon varje dag pratar om bebisen. Och så slutligen har vi min kära svägerska, som nu är i v 9 eller nåt. Var på kalas där för en vecka sen, och då valde de att berätta om graviditeten för hela tjocka släkten också. Lite tidigt va? Jaja, inte min business. Suck... Hur överlever man?? Jag blir så trött.

Varför, varför, varför ska just vi ha så svårt att få ett barn????????? Jag fattar inte. Vad har vi gjort för ont för att drabbas av det här?

Jag är också innerligt trött på att det ska vara så hemligt att man är ofrivilligt barnlös. Det viskas och snackas om anledningarna till varför vi inte har barn än. Frågorna ställs mycket sällan, tack o lov, men vi vet ju att de finns där. Nästa gång frågan kommer, så svarar jag kanske ärligt? Men det är klart, vill inte R att vi ska vara så öppenhjärtliga så får jag väl respektera det. Men det tröttar ut mig...

Pest och pina.