Igår kväll var det lite jobbigt. Jag kom hem från jobbet, lagade mat, vi åt och sen satte jag mig i fåtöljen med den nya informationen från senaste adoptionsorganisationen. Satt och läste en stund och väntade på att köra iväg och träna. Då ringer svägerskan. Vi ska passa lilla J ikväll, så jag visste att hon skulle ringa om detaljerna. Vi pratade lite om det, och sen sa hon:

-Ja, och så ville ni ju veta på telefon innan vi träffades...
Då förstod jag ju direkt att hon var gravid. Efter nio månaders verkstad. Vi har pratat om hur de skulle berätta för oss när hon blev gravid. Kom överens om att ta det på telefon, så att vi kan bearbeta den informationen i lugn och ro innan vi ses. Det var mest R som ville ha det så, jag tyckte kanske det var lite att ta i. Men nu kan jag säga att det var skönt. När hon berättade igår kände jag mig helt tom. Varken glad eller ledsen. Väldigt märkligt. Men gratulerade henne givetvis och sa att jag var jätteglad för deras skull.

Sen fick jag väldigt bråttom till träningen, och hann inte ens berätta nyheten för R. Så jag stack iväg i all hast, och tränade. Med bara en sak i huvudet och på avslappningen började tårarna trilla. Skärpte till mig och körde hem, fortfarande med en sak i huvudet. Berättade för R så fort jag kom hem.

-Jaha, sa han bara.

Jag gick och duschade och grät. Kände inte mig tom längre. Jag missunnar verkligen inte dem en graviditet eller ett syskon till J. Men jag blev så ledsen för vår skull. För att inte vi kan lyckas. För att vi ska ha det så jobbigt och svårt, när det egentligen är världens mest naturliga sak! Var finns rättvisan i den här världen??     Varför ska vi vara det paret av 10 (eller vad statistiken nu säger) som har svårt att få barn?? Jag förstår inte...

Sen är det ju verkligen ödets ironi också att jag sitter och läser adoptionsmaterial när hon ringer och berättar att hon är gravid...

Nu till annat. Jag tog det där seriösa bröllopssnacket med R i helgen. Vi vet inte riktigt vad vi vill. Men nu lutar det åt borgerlig vigsel iaf, med endast familjen närvarande. Jag kan tänka mig att göra det utomhus, men det är ju så riskfyllt med vädret. Fast förslaget är slutet på augusti, så då borde det vara hyfsat väder. Sen till det där med fest... Det har ju en tendens att kosta lite pengar, oavsett hur enkelt man gör det. Det är pengar som vi ev kommer att behöva antingen till fler ivf-försök (efter de tre vi får gratis) eller till adoption... Skulle vi ha en fest och sen behöva de här pengarna, så känns det ju rätt surt... Mitt förslag var att vi helt enkelt gifter oss, och sen ser vi hur det går. Vi kan ju bestämma efter bröllopet om vi ska ha en fest eller ej. Har vi tur så behöver vi bara ett ivf-försök till   , eller så hinner vi med två försök innan sommaren. Isf vet vi efter bröllopet om vi behöver pengar till annat än en fest. Hänger ni med i resonemanget? Samtidigt som vi vill ha en enkel vigsel, så vill jag ändå att vi ska ha en fotografering, eftersom det är typ enda tillfället i livet som man har chans att fotas professionellt och dessutom kanske är lite snygg!   Ingen aning vad en fotograf kostar?? Jag hittade en låt som jag dessutom vill spelas under vigseln... Tårarna trillade när jag lyssnade på den första gången. Men den är helt ny för mig, aldrig hört den förrän nu i helgen.

Sen är frågan var man ska bli av efter vigseln? Var ska man fira kvällen med familjen? Ja, frågorna är väldigt många och jag har börjat rekognocera på Bröllopstorget och smyger runt i olika trådar på forumet.   

Nu ska jag köra hem till svägerskan och leka med J! Lattjolajban!