Ja, vad det var för ryck igår har jag ingen aning om. Jag sprang på toa väldigt tätt, sisådär en fem gånger tror jag. Visste knappt vilken ände det skulle komma från... Lite jobbigt, och kollegorna undrade nog... Men sen gick det över och till eftermiddagsfikan var jag fit for fight igen. Knasigt, men skönt att det gick över så pass fort.

I onsdags kväll när vi gick och la oss, tittade jag på R och plötsligt slog det mig att det var ganska länge sen jag verkligen tittade på honom. Såg honom i ögonen och bara njöt av att ha honom där bredvid mig och i mitt liv. Jag blev helt trollbunden ett tag, och han började undra vad jag stirrade på.  Det har varit så otroligt mycket som hänt de senaste två månaderna, så vi har knappt haft ordentlig tid för varandra. Alla helger har varit uppbokade och på kvällarna har vi gått om varandra. Har vi båda varit hemma, så har vi antingen bara glott på tv eller så har jag suttit vid datorn och R legat i soffan vid tv'n. Vi har inte riktigt pratat med varandra. Helgerna blir ju inte bättre heller framöver. Vi är uppbokade varenda lördag fram till jul. Men jag tänkte jag skulle se till att vi sitter länge ikväll vid middagen och bara pratar och myser över en flaska vin. Man får ju njuta av livets goda, så länge man kan!  Imorgon ska vi på olika håll, men på söndag ska jag nog försöka bjuda på lyxfrukost i sängen.

Nedräkning till onsdag och sprutstart. T minus 5 dagar.  Konstigt att man kan se fram emot att sticka sig själv...

Plötsligt kom ett fruktansvärt illamående över mig. Började frysa, fick springa på toa och mår skit nu. Vad händer? Är det biverkningar? Allt förknippar man ju med nässprayen nuförtiden... Eller så håller jag på att bli magsjuk...  Värsta magknipen också....

Vill inte må så här på jobbet. Vill hem och lägga mig i min säng och krypa ihop... Attans också...

... att jag ju faktiskt sprayat i två veckor nu! Var har de veckorna blivit av??  Fattar ingenting! Med tanke på att den tiden gått så fort, så lär ju de kvarvarande tre veckorna till äggplock också gå jättefort, eller hur? Hihi! Jag längtar så! Vill ruva NU!

Höll nästan på att glömma att spraya både igår kväll, sista gången, och idag på lunchen. Illa, illa... Tur jag kom på det i sista stund. Lite sent, men bättre sent än aldrig, eller hur?

Ikväll när jag stod och lagade mat och R kom hem, kände jag plötsligt bara irritation. Vet inte riktigt över vad, men jag kände mig uppretad. Stackars R fick givetvis utstå mina korta trumpna svar på hans tilltal. Ändå kom han och pussade mig på halsen och försökte kela lite, innan han körde iväg igen till ett möte. Kanske har min plötsliga irritation över ingenting med sprayen och nedregleringen att göra, eller så vet jag inte. Sen gav jag mig iaf ut och sprang, och nu är irritationen som bortblåst. Får väl se vad som händer när R kommer hem igen.  Hoppas inte den dyker upp igen, för det gillade jag inte alls. Men det här är säkert bara början...

Fick mensen igår. Ringde kliniken och fick besked på att jag ska börja med injektioner (Puregon) den 11/11, alltså nästa onsdag. Trodde jag skulle börja i slutet av denna veckan, så jag blev faktiskt lite besviken. Vill ju komma igång så fort som möjligt. Sen fick jag också besked på att jag ska dit och göra ultraljud 19/11. Så det verkar ju som det blir äggplock v 48, som läkaren sa på förra besöket. Bara tre veckor dit!  Whiiiiii!!!

Har förresten börjat fundera på om min nästäppa på något sätt påverkar effekten av nässprayen (Suprecur). Hoppas verkligen inte det. Kan man ta Nezeril innan, tro?

Vi berättade för svägerskan och hennes sambo i fredags. Det gick bra. Givetvis har de undrat och funderat när och om vi ska ha barn. Men inte velat fråga. Vilket jag är väldigt tacksam för. Finns inga dummare frågor, enligt mig. De har också trott att jag varit gravid ett antal tillfällen, och jag är inte förvånad. Jag har sett deras blickar på min mage oräkneliga gånger. Tröttsamt faktiskt. Men förståeligt. De har själv en liten underbar dotter på snart 2 år, och både jag och R avgudar henne. Så svägerskan är ju i mamma-svängarna och stoltserade med sin egna kunskaper inom ivf-området. Flera hon känner har gjort ivf och lyckats, så hon visste precis vad det handlade om. Hmpf.... De avslöjade också att de själv är inne i syskonverkstan. De har försökt i fem månader och tyckte det började kännas jobbigt. "Vi har ju försökt såååå länge nu... Nästan så man börjar undra ju..." Eller hur?!  Kom igen om 1½ år... Komiskt. Minns också att de tidigare sagt att de försökte 8 månader förra gången, innan det tog sig, och tyckte det var jobbigt. Visst, allt är ju relativt. Har  man inte varit med om nåt annat, så har man ju bara sig själv att referera till och då är 8 eller 5 månader lång tid. Men de får inget medlidande från mig. Hoppas inte de förväntar sig det heller. Jaja, nu är det sagt, och det är skönt. Nu behöver vi inte låtsas längre.

Nu vet alla vilken tidslinje vi har att jobba efter. Har diskuterat det lite hemma, och kommit fram till att (om vi inte lyckad på första försöket), nästa gång säger vi inte tider. Utan det håller vi för oss själva. Så känns det just nu iaf. Får väl se när (/om) vi är där. 

Hur kan man bara vara så ofantligt trött??  Fattar inte vad som hänt. Antingen är det pga den "hårda" helgen i Ullared, med övernattning, eller så har jag plötsligt fått en biverkning av sprayen. Har för mig att trötthet var en av biverkningarna va? Gäsp....

Känns som jag knappt kan hålla tittorna öppna, och skulle nog somna bums om jag gick och la mig. Som grädde på moset har jag en dov huvudvärk, som började i lördagskväll. Igår var det riktigt jobbigt, men nu är den lite lättare. Värktabletterna gjorde tyvärr inte mycket skillnad heller... Också en biverkning? Zzzzz....

Det kan ju förstås också ha att göra med att värsta nästäppan slagit till mot mig... Bara jag inte blir sjuk nu...

Hur ska jag klara av resten av arbetsdagen? Dessutom ska jag på självförsvarskurs ikväll... Inte särskilt taggad...

Har jag inte fått mens efter 12 spraydagar skulle jag ringa kliniken. Fast jag ska ju ringa även om jag får mens. Så skitsamma. Verkar som mensen är på gång iaf. Såg ut som lite blodaktigt i trosorna idag. Men jag är inte förvånad. Så det blir väl att ringa imorgon.

Undrar när jag ska börja spruta då? Torsdag kanske? På nåt konstigt sätt ser jag faktiskt fram emot det också. Inte för att jag är lagd åt det sado-masochistiska hållet, utan för att det innebär att vi är ett steg närmre slutmålet. Ett litet pyttesteg på den här ivf-resan, som kan bli hur lång och utdragen som helst. Men jag är givetvis helt inställd på att vår resa slutar med ett plus innan julafton!  Det måste jag ju tro! Jag måste ju tro att det kommer att funka, annars går det aldrig.

Vi inbillar oss att krigarna bara behöver lite hjälp på traven, så att de kommer i kontakt med ägget, så löser det sig. Faktum är att jag varit gravid förut, i min ungdoms glada naiva dagar... 17 år gammal, så gjorde jag så klart abort. Vilken jag aldrig någonsin ångrat, och aldrig kände någon som helst ångest eller depression över. Så det var rätt beslut. Men det betyder ju alltså att jag KAN bli gravid. Det är ju skönt att veta. Eftersom vi dessutom ska göra ICSI, så tror vi att det kommer att göra susen! Krigarna har bara haft det jobbigt på resan mot ägget och behöver lite skjuts.  Så är det med det.

Samtidigt är vi plågsamt medvetna om att vi kanske måste göra tre försök och ändå blir jag inte gravid. Men det tar vi då. Den dagen, den sorgen.

VI MÅSTE TRO!