Så här var det;

Kl 8 fredag morgon ringde läkaren. Jag hörde direkt på hennes röst att allt inte var som det skulle. Så sa hon:

-Du ringde väl igår, så du vet väl ungefär vad läget är?

-Öh, nej..., sa jag.

Hon måste ha blandat ihop mig med någon annan.   I vilket fall som helst, så berättade hon att två av äggen varit omogna. Ett ägg hade blivit försört i plockningen, vilket tydligen händer ibland. Det sista ägget hade de försökt befrukta, men något gick alltså fel. Minns inte exakt vad hon sa om anledningen till det, men det var nåt om spermiens dna. Men hon såg ingen anledning till att vi inte skulle kunna lyckas nästa gång, hon var hoppfull. Nu vet vi hur min kropp fungerar och reagerar på behandlingen och nästa gång kommer doserna att justeras. Hon trodde att de hade plockat äggen för tidigt denna gången.

Tack o lov så räknas inte detta som något försök, eftersom ingen återföring skedde. Så vi har fortfarande tre försök kvar. Men det är sånt antiklimax! Den här dryga månaden som gått sen jag började med nässprayen, har ju allt bara trappats upp hela tiden, och vi har hela tiden närmat oss slutmålet och förhoppningarna har stegrats. Och så på 5 sekunder raseras allt! Så är man tillbaka på ruta ett och den här månaden som har gått var helt förgäves... Allt har ju cirkulerat kring det här, och så visar det sig att det var helt meningslöst... Nja, kanske inte helt. Nu vet vi ju förstås hur det går till, hela behandlingen och äggplockningen. Läkaren vet hur vi inte ska göra nästa gång. Det är positivt.

Nu inväntar vi alltså mens i mitten av december, och ytterligare en mens i mitten på januari. Eftersom jag har så oregelbunden mens (35-70 dgr), så får jag förmodligen ta Primolut Nor för att framkalla blödningen i januari. Då får jag börja med injektioner direkt. Korta metoden är väl det, antar jag. Jag har inte riktigt förstått poängen med nässprayen och nedregleringen. Varför skulle jag spraya nu, men inte i januari? Sen gissade hon på äggplock i slutet av januari. Snabba ryck då alltså. Men det är ju en eeeeevighet tills dess!  Två månader! Som tur är, är ju december en månad som är full av andra aktiviteter och tiden brukar springa iväg. Det händer ju nåt varje vecka, så jag hoppas tiden går fort.

Efter läkarens tfn samtal i fredags, såg vi ingen anledning att stanna hemma och bara fördriva tiden. Utan vi körde iväg till jobb. Mina kollegor blev väldigt ledsna över att se mig, och på eftermiddagen fick jag alltså den jättefina blomman av dem. Blev helt tårögd. Fredagen bestod ju också av att ringa runt till våra föräldrar och syskon för att meddela de tråkiga nyheterna och dra samma historia fyra gånger...

Det är märkligt, hur man sätter hela sitt liv på vänt, liksom. Allt har ju handlat om ivf den senaste tiden och jag kan knappt komma ihåg nåt annat som vi gjort i november. R blev plågsamt medveten om hur psykologiskt påfrestande en ivf-resa är. Höga berg och djupa dalar. Från total lycka och topphöga förväntningar, till djup besvikelse. R är väldigt dålig förlorare. Även om detta inte är något spel, så är det inget undantag. Han hatar att förlora, och detta var ju helt klart en förlust för oss. Vi var ju medvetna om risken att det kunde gå så här, men blundade väl lite för den. Man vill ju inte se den sidan. Så är det bara.

Nu undrar jag hur länge mina bröst och bröstvårtor ska vara ömma?? Ända fram till mens eller? Det gör sjukt ont! En tråkig påminnelse om vad som kunde varit...