Har jag inte fått mens efter 12 spraydagar skulle jag ringa kliniken. Fast jag ska ju ringa även om jag får mens. Så skitsamma. Verkar som mensen är på gång iaf. Såg ut som lite blodaktigt i trosorna idag. Men jag är inte förvånad. Så det blir väl att ringa imorgon.

Undrar när jag ska börja spruta då? Torsdag kanske? På nåt konstigt sätt ser jag faktiskt fram emot det också. Inte för att jag är lagd åt det sado-masochistiska hållet, utan för att det innebär att vi är ett steg närmre slutmålet. Ett litet pyttesteg på den här ivf-resan, som kan bli hur lång och utdragen som helst. Men jag är givetvis helt inställd på att vår resa slutar med ett plus innan julafton!  Det måste jag ju tro! Jag måste ju tro att det kommer att funka, annars går det aldrig.

Vi inbillar oss att krigarna bara behöver lite hjälp på traven, så att de kommer i kontakt med ägget, så löser det sig. Faktum är att jag varit gravid förut, i min ungdoms glada naiva dagar... 17 år gammal, så gjorde jag så klart abort. Vilken jag aldrig någonsin ångrat, och aldrig kände någon som helst ångest eller depression över. Så det var rätt beslut. Men det betyder ju alltså att jag KAN bli gravid. Det är ju skönt att veta. Eftersom vi dessutom ska göra ICSI, så tror vi att det kommer att göra susen! Krigarna har bara haft det jobbigt på resan mot ägget och behöver lite skjuts.  Så är det med det.

Samtidigt är vi plågsamt medvetna om att vi kanske måste göra tre försök och ändå blir jag inte gravid. Men det tar vi då. Den dagen, den sorgen.

VI MÅSTE TRO!